Konferensen ägde rum på SUS och flera lundaforskare ingick både i talarlistan och i organisationskommittén. Arrangör var Swedish Proteomics Society, en sammanslutning inriktad på proteomik – läran om de proteiner som uttrycks i kroppens celler.
Leigh Anderson arbetar på Plasma Proteome Institute i Washington är är en nestor inom proteomiken. Han tror på möjligheten att ställa diagnos med hjälp av proteiner, men ger samtidigt en varning.
– Arbetet måste göras på ett annat sätt än idag. Miljarder dollar har satsats på att försöka hitta nya diagnostiska biomarkörer, men resultaten har varit få. Om detta inte förändras kommer fältet att dö!
Leigh Anderson började arbeta med proteomik innan detta uttryck ens fanns. Då, på 1970-talet, kände man till något hundratal proteiner i blodplasma. Nu känner man till omkring 2000, varav en tiondel används för att mäta blodsocker, kolesterol och andra biomarkörer som skiljer sig mellan friska och sjuka personer.
Varför har det då inte gått att hitta fler användbara biomarkörer i blodplasman? Det beror i alla fall inte på en brist på grundforskning, för det har enligt Leigh Anderson publicerats uppåt 20 000 vetenskapliga artiklar kring olika proteiner som förknippats med olika sjukdomar.
Diagnosföretagen har också fått in mängder med förslag som de arbetat vidare med – men utan framgångar. Proteiner som gav utslag i mindre forskningsstudier gav inte motsvarande utslag för ett större antal patienter resp. kontrollpersoner.
– Problemet är att proteomikmetoderna är så känsliga. Tittar du på små grupper kan du alltid hitta skillnader som verkar intressanta, men i stora grupper syns de inte längre, säger Leigh Anderson.
För att få hållbara resultat borde studierna därför omfatta över 1000 personer. Blodproverna måste också hanteras exakt likadant. Idag kanske patientproverna tas på ett sjukhus medan kontrollpersonernas prover tas på ett annat sjukhus. Skillnaden i arbetsrutiner blir då en annan möjlig felkälla.
Sättet att arbeta med möjliga biomarkörer måste därför förbättras, och det snabbt, menar Leigh Anderson.
– För att få fortsatt finansiering måste vi kunna visa resultat. Och jag tror verkligen på möjligheterna. Biomarkörer i blodet borde kunna ge många nya diagnosmetoder, som kunde spara både pengar och mänskligt lidande!
Hans egen forskning handlar för närvarande om "dried blood spots", en teknik där man utgår från några droppar blod sparade på ett filterpapper. Kanske flera av dagens blodprovstester lika gärna kunde göras utifrån torkade blodprov som utifrån provrör med flytande blod? Detta skulle öppna nya möjligheter: patienterna skulle själva kunna sticka sig i fingret och skicka in sina provpapper, och proverna skulle bli så billiga att löpande kontroller kunde göras oftare.
Swedish Proteomics Society kommer nästa höst att ha sitt årliga symposium på Medicon Village i Lund. Där kommer då Region Skånes stora nya biobank att vara i full gång, med ett par miljoner lagrade prover.
– Vi har redan tagit hand om ca 30 000 prover som kommit in via Avdelningen för klinisk kemi i Malmö, säger docent György Marko-Varga från Institutionen för elektrisk mätteknik. Han har utvecklat stora delar av teknologiplattformarna som används i uppbyggnaden av biobanken.
György Marko-Varga och Thomas Laurell – professor i elektrisk mätteknik – har också varit med om att organisera proteomik-symposiet.
Ingela Björck