Hälften av alla barn med stora rörelsenedsättningar deltar inte i skolidrotten

Publicerad 19 februari 2015

För barn med stora rörelsenedsättningar är det ytterst viktigt att ta tillvara på alla tillfällen till fysisk aktivitet, men en avhandling från Lunds universitet visar att nästan hälften av dessa barn inte deltar i skolidrotten. Barn med intellektuella funktionsnedsättningar får också färre fysioterapeutiska insatser än barn med rörelsenedsättningar.

- Det är obegripligt att det är så många barn som inte deltar i skolidrotten. Resultaten är överraskande och måste diskuteras i den fysioterapeutiska yrkesgruppen och tillsammans med skolorna, menar Katarina Lauruschkus, fysioterapeut inom Barn- och ungdomshabiliteringen i Lund och nydisputerad vid Institutionen för hälsovetenskaper

Barn i åldern 7-17 år med rörelsenedsättningar är mindre fysiskt aktiva och samtidigt mer stillasittande än barn utan rörelsenedsättning och har därför svårt att uppnå WHO:s rekommendationer för fysisk aktivitet. Barn med Cerebral pares (CP) är den största gruppen av barn med rörelsenedsättningar.

- Det är viktigt att inte bara utgå från det medicinska perspektivet utan även ta med fritidsaktiviteter som en hälsofaktor, säger Katarina Lauruschkus

Studien från Lunds universitet visar att Fysisk aktivitet på recept (FaR) i kombination med individuellt stöd från en fysioterapeut, bidrar till en aktivare livsstil för dessa barn. Fysioterapeuten, barnet och dess familj gör en skriftlig överenskommelse om vad barnet vill göra och vilka möjligheter som finns. Sedan följer fysioterapeuten upp, stöttar vid behov och anpassar eventuella hjälpmedel till aktiviteten.

- Ledare för barns fritidsaktiviteter säger nästan alltid att ”alla är välkomna” men det räcker inte alltid för den här gruppen, utan fysioterapeuten måste ofta hjälpa gruppledaren med de fysioterapeutiska kunskaperna så att barnet kommer in i gruppen och aktiviteten fungerar.

Katarina Lauruschkus betonar det individuella stödet – det räcker inte med att skriva ett recept eller göra en överenskommelse. Även om det kan krävas resurser i början, blir det så småningom en livsstilsförändring för familjen.

- Vissa behöver alltid mycket stöd – barn och deras familjer är olika och alla har naturligtvis skiftande behov. Nästa steg är att göra en hälsoekonomisk analys – hur dyrt blir det för samhället med individualiserat stöd, vilka hälsovinster finns och hur kostsamt blir det för samhället om vi inte får dessa barn mer aktiva, avslutar Katarina Lauruschkus.

Katarina Lauruschkus disputerde den 13 februari i ämnet hälsovetenskap med inriktning handikappvetenskap, särskilt habilitering.
Avhandlingens titel: Participation in physical activities and sedentary behaviour among children with physical disabilities

Åsa Hansdotter