Marie Nilssons avhandlingsarbete började med att hon undersökte vad lärarna på en skola i en skånsk kommun upplevde som positivt respektive negativt i sin vardag. De metoder hon använde var fokusgrupper, enskilda intervjuer och en enkät. Resultatet låg sedan till grund för ett försök med så kallad kollegial reflektion, där lärarna träffades i grupp och diskuterade gemensamma frågor.
I försökets första omgång träffades lärarna bara en halvtimma i veckan. Men de tyckte inte detta var nog, så reflektionsmötet utsträcktes så småningom till två timmar i veckan.
– Då ingick inte bara reflekterande samtal utan också samtal om arbetsuppgifter som lärarna tidigare utfört var och en för sig eller i mindre grupper. Att göra fler saker tillsammans har gett dem en större samsyn och gemenskap, menar Marie Nilsson.
Till den "kollegiala reflektionen" användes, med stöd av rektor, delar av den tid som lärarna haft för gemensamma möten. Även om det extra inslaget ibland upplevdes som stressande, så uppskattade de allra flesta reflektionsmötena när de väl var där, och kände att de gav återhämtning.
– Det blev vi förvånade och glada över. Tidigare studier har visat att det är raster, pauser och fritid som ger återhämtning åt lärare, men här har man alltså kunnat återhämta sig under själva skoldagen, säger Marie Nilsson. Ett bevis för att lärarna på den aktuella skolan uppskattat mötena är också att de har fortsatt med den "kollegiala reflektionen" även efter att den akademiska studien avslutats.
I sina gruppsamtal och intervjuer fann Marie Nilsson flera saker som gör att lärare finner sitt arbete meningsfullt. Det är bland annat att kunna ge omsorg till sina elever och känna att man bidrar till deras utveckling, och att ha en god relation till kollegorna. Sådana faktorer är salutogena, dvs bidrar till välmående.
Forskaren tycker att dessa och andra positiva faktorer blir alltför undanskymda i dagens skoldiskussion, som mest fokuserar på det som är negativt.
– Visst ska man uppmärksamma riskfaktorer som kan göra lärarna sjuka, och försöka åtgärda dem. Men man bör också uppmärksamma och stödja de hälsobringande faktorerna. Först då blir det en bra balans i hälsoarbetet, menar hon.
Marie Nilsson tror att metoden med kollegial reflektion kan användas både på andra skolor och på andra typer av arbetsplatser.
– Men man måste avsätta tid för mötena, och även ge dem tid att utvecklas så att de finner sina former. En och samma form passar inte på alla ställen, utan mötenas uppläggning och innehåll måste anpassas till den aktuella gruppens behov och önskemål, framhåller hon.
Ingela Björck