Vad har 1600-talets Samuel von Pufendorf gemensamt med den alldeles nyligen bortgångne Bo Södersten? Jo, de hör till de nationalekonomer som vi kan få höra mer om på symposiet ”Nationalekonomer i Lund under 350 år” som ger en historisk exposé över vilket inflytande de har haft genom åren på vetenskap, debatt och politik.

– De var alla intresserade av att förstå hur samhället fungerade – och föreslå politik som kunde bygga och förbättra det. De var samhällsekonomer som var ute i debatten, i politiken, djupt intresserade av sin tid, säger Lars Jonung, professor emeritus i nationalekonomi på Ekonomihögskolan vid Lunds universitetet.

”Inga diktaturens representanter”

– Det är oerhört viktigt att vi har en livlig debatt, för det är den som lägger grunden till ett bättre samhälle. Här har lundaekonomerna har varit med och lämnat stora bidrag, säger Lars Jonung.

Dessutom, berättar han, har de i mycket hög utsträckning representerat en mycket demokratisk syn på samhället.

– Jag har inte hittat någon nationalekonom som varit marxist, fascist eller nazist. Varför det är så får kanske hellre psykologiämnet svara på. Men tittar man på ämnets främsta företrädare: Adam Smith, John Stuart Mill, John Maynard Keynes med flera – alla har de som regel varit liberala i någon schattering från radikal till konservativ liberalism. Men inga diktaturens förespråkare. Inte alls.

Själv ska Lars Jonung bland annat tala om Knut Wicksell, som var verksam decennierna kring förra sekelskiftet:

– Knut Wicksell kombinerade ett starkt socialt engagemang, i synnerhet i kvinnofrågan, med att vara en framstående teoretiker och en briljant nationalekonom. Han drev på för jämställd familjebildning, rösträtt för kvinnor, att gifta kvinnor skulle få förbli myndiga, för rätten till preventivmedel. Han retade upp hela det konservativa Lund inklusive biskopen och fick löneavdrag och till och med fängelse för hädelse sedan han hade ifrågasatt jungfrufödseln av Jesus. Han höll föreläsningar runt om i Skåne på söndagarna, hade många radikala vänner.

Konstruerade studiemedelssystemet

Ytterligare en av nationalekonomerna som porträtteras av Lars Jonung är Ingemar Ståhl, som gick bort för tre år sedan.

– Han rörde sig på så många områden. Han var pionjär inom ämnet hälsoekonomi, var en lysande föreläsare, deltog i den allmänna debatten redan från 1960-talet då det fanns en tro på den starka staten. Att som han, i det läget, vara tidigt ute med liberala tolkningar och att föreslå marknadslösningar uppfattades som otroligt provocerande och avvikande.

Ingemar Ståhl var den som lade fram skissen för det som blev det svenska studiemedelssystemet.

– Det var hans konstruktion. Rötterna till det finns i den amerikanska Chicagoskolan.

Lars Jonung beskriver Ingemar Ståhl som snabbtänkt, analytisk och träffsäker.

– När jag hör på nyheterna tänker jag ofta: hur skulle Ingemar ha kommenterat detta? Vad skulle han ha gjort för analys?

Fredrik Sjöholm, också han professor i nationalekonomi på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, ska berätta mer om Bo Södersten, som gick bort i början av september och som han var väl bekant med:

– Bo Södersten var min handledare. Idag har jag hans professur, i internationell ekonomi. Man kan säga att hans liv speglar Sveriges utveckling: han föddes i gruvorten Grängesberg som yngst av 8 syskon. Han visade sig vara studiebegåvad, fick ta studenten i Ludvika, läsa i Uppsala, kom vidare till Stockholm, blev ett namn inom internationell ekonomi men även utvecklingsekonomi. Hans största bidrag enligt mig var som samhällsdebattör. Många minns än idag debatter han var med i för 25 år sedan eller mer och han var känd för sina skarpa formuleringar, till exempel ”närande och tärande sektor” – där den offentliga sektorn var tärande, eller varför inte ”Kapitalismen byggde landet”.

Genuint intresse för de stora samhällsfrågorna

– Han var alltid ute i debatten och älskade den arenan. Provokativ så in i bomben. Han satte ett värde i att ifrågasätta etablerade sanningar. Han kritiserade den chilenske presidenten Allende på 1970-talet, skrev om invandringens kostnader redan för femton, tjugo år sedan. Han var verkligen en frisk fläkt – det är hans största bidrag.

– Jag kommer att sakna hans färgstarka personlighet. Han var levande och intressant, hade ett stort kulturellt intresse för litteratur, musik, jazz, han hade träffat människor i olika sammanhang som han gärna berättade om: politiker, nobelpristagare i ekonomi. Han var beläst, berest, bildad. Och bred! Och framför allt hade han ett genuint intresse för de stora samhällsfrågorna, säger Fredrik Sjöholm.