Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Ingen länk mellan "fetmagenen" och förmågan att gå ner i vikt

Personer med ärftlig risk för fetma går ned lika mycket i vikt till följd av bättre kost, träning och viktminskingspreparat som resten av befolkningen, enligt en internationell studie som presenteras i The BTJ.
- Det visar att livsstilen sannolikt har större betydelse för fetma än ärftligheten, säger professor Paul Franks vid Lunds universitet, en av de ansvariga bakom studien.

Fetma (kroppsmasseindex, BMI, över 30) är ett stort folkhälsoproblem och antalet drabbade ökar. Med 2,1 miljarder överviktiga eller feta finns det ett stort behov av att utveckla mer effektiva strategier för att förebygga och hantera sjukdomen. Orsaken till att vi blir allt tyngre beror på såväl arv, dvs våra gener, som miljö, dvs förändringar i vår livsstil. Bland annat förklarar variationer i en av våra gener, FTO, varför vissa har större anlag för att utveckla fetma än andra. I vilken utsträckning ärftligheten spelar roll för förmågan att gå ned i vikt är däremot inte känt. I den aktuella studien har forskarna därför undersökt om variationerna i FTO-genen har någon betydelse för hur mycket deltagarna går ned i vikt med hjälp av kost, fysisk aktivitet eller läkemedel.

Genom att jämföra data från åtta tidigare utförda interventionsstudier med sammanlagt 10 000 deltagare från Nord- och Sydamerika samt Europa, har forskarna studerat förhållandet mellan bärare av en särskild variant av FTO-genen som ökar risken för fetma och hur mycket de minskat i vikt jämfört med personer utan den aktuella riskvarianten. Bärarna av riskvarianten var från början i genomsnitt ett kilo tyngre än de utan.

Resultaten visade att det inte fanns något samband mellan riskvarianten och förmågan att gå ner i vikt. Forskarna fann att de olika insatserna (kost, träning, läkemedel) samt deltagarnas längd, etnicitet, storlek på urvalsgrupp, kön, ålder och ursprungligt BMI-värde hade lika stor betydelse för förändringar i BMI, kroppsvikt och midjemått hos bärarna av riskvarianten som hos icke-bärarna.

Paul Franks
Paul Franks. Bildkälla: LUDC

- Studien är viktig eftersom FTO-genen är en av få gener som verkar påverka relationen mellan fysisk aktivitet och kroppsvikt. Flera större befolkningsstudier har tidigare visat att personer som bär på riskvarianten inte ha samma nytta av fysisk aktivitet i vardagen som personer utan riskvarianten i den allmänna befolkningen, säger Paul Franks som lett en av de största kliniska studierna som ingår i den nya metaanalysen och tillägger:

- Den här studien presenterar för första gången data från flera noggrant utförda stora interventionsstudier. I motsats till vad de stora befolkningsstudierna har antytt visar dessa interventionsstudier att personer som bär på riskvariationen i FTO-genen går ned i vikt som alla andra när de deltar i strukturerade livsstilsinterventioner.

Sara Liedholm

 

 

 

 

Kontakt

Paul Franks, professor i genetisk epidemiologi vid Lunds universitet, paul.franks@med.lu.se, tel: 07030 45755

Kategorier

Intresserad av forskning och samhälle?
Prenumerera på Apropå!

I nyhetsbrevet Apropå varvas senaste nytt från Lunds universitet med kommentarer till aktuella samhällshändelser från några av våra 5000 forskare.