Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Iranska väljare vill ha ekonomisk rättvisa – men kandidaterna håller inte måttet

Slutspurten har inletts inför årets val i Iran, som äger rum den 19 maj. Den sittande presidenten Hassan Rouhani utmanas av flera konkurrenter, bl a av en av hans egna vicepresidenter, Eshaq Jahangiri, Teherans borgmästare Mohammed Baqer Qalibaf och Ebrahim Raisi, chef för Astan Qods Razavi, landets rikaste stiftelse. Raisi har ansetts vara en möjlig efterträdare till Irans högste ledare Ayatolla Khamenei, och uppfattades som Rouhanis främste utmanare – ända fram till hans något bleka framträdande i förra månadens direktsända TV-debatter inför valet.
Hassan Rouhanis väljare hoppas på en andra mandatperiod. Foto: Erfan Kouchari/Wikimedia Commons
Hassan Rouhanis väljare hoppas på en andra mandatperiod. Foto: Erfan Kouchari/Wikimedia Commons

Politiska experter brukar ofta avfärda Islamiska republikens valsystem som regisserat och förutsägbart och med det slutliga avgörandet i den högste ledarens händer. Men alla presidentval sedan 1997 har avvikit från den bilden. Uppfattningen att den högste ledaren ”kröner” presidenten eller låter underförstå sitt önskemål stämmer inte helt. Att kandidater som ansetts vara utsedda har förlorat har inträffat mer än en gång.

I 1997 års val var etablissemangets och den högste ledarens kandidat Ali Akbar Nateq Nouri men han förlorade mot Mohammed Khatami. År 2005 stod han förmodligen bakom Mohammad Bagher Ghalibaf eller Ali Larijani, men vinnaren i valet var en tämligen okänd konservativ kandidat, Mahmoud Ahmadinejad. I 2013 års val, slutligen, vann Hassan Rouhani mot den kandidat som ideologiskt stod Khamenei närmast, Saeed Jalili.

Alla presidentval sedan 1997 har avvikit från den bilden.

Ahmadinejad gjorde ett försök att kandidera i årets val men Väktarrådet valde till slut, inte helt överraskande, att diskvalificera honom. Förutom att ha genomfört svaga insatser inom utrikes- och finanspolitiken visade han sig skapa motsättningar som president och många från hans eget konservativa läger tog avstånd från honom.

Skicklig populistisk politiker

Han är dock en skicklig populistisk politiker och lockade många väljare som styrs mindre av ideologi än av en vilja att få tillgång till en större del av statens tillgångar och av en stark motvilja mot den elit som styrt landet i nästan 40 år.

Valkampanjer i Iran är ofta korta och intensiva och den lilla gruppen av kandidater måste arbeta hårt för att utmärka sig. Bästa möjligheten finns i de direktsända TV-debatterna.

I den första debatten var toppkandidaterna Rouhani och Raisi något återhållsamma medan Jahangiri och Qalibaf var mer kraftfulla. När man hade nått fram till den tredje debatten riktade samtliga kandidater personliga angrepp och anklagelser om korruption, bedrägerier och missbruk av statens resurser mot varandra. I synnerhet Rouhani skrädde inte orden i angreppen på sina konservativa motståndare och deras uppbackare i den politiska och militära eliten.

Hela evenemanget gick utanför vad man är van vid i Iran, men den uttalade fientligheten mellan några av landets mest inflytelserika politiker var också avslöjande. Den visade att alla är medvetna om hur långt korruptionen gått i Iran. Genom att öppet ifrågasätta varandras hederlighet visade alla att problemet är strukturellt, djupt rotat i de statliga institutioner som de styr över, och att ingen lyckats särskilt bra med att hitta en lösning.

Ebrahim Raisi. Foto: Hossein Razaqnejad/Wikimedia Commons
Ebrahim Raisi. Foto: Hossein Razaqnejad/Wikimedia Commons

Även om ekonomin var debatternas huvudämne, så diskuterades även 2015 års internationella avtal om Irans kärnkraftsprogram. Avtalet var den avgående administrationens viktigaste utrikespolitiska fråga (och största framgång). I debatterna angreps regeringen för att ha gjort för stora eftergifter i förhandlingarna eller att inte ha insett vilka sanktionslättnader som ingår i avtalet. 

Än viktigare var emellertid att samtliga kandidater, oberoende av ideologisk profil, var överens om att avtalet nu är det som gäller för överskådlig framtid. Det interna politiska samförståndet i Iran som ledde fram till avtalet håller alltså – till skillnad från vad som är fallet i USA.

En annan fråga i debatterna handlade om de medborgerliga rättigheterna. De finns inskrivna i den iranska författningen men respekteras inte av olika statliga myndigheter. En skiljelinje går mellan uppfattningarna om hur mycket makt staten skulle behöva avsäga sig för att medborgarna och deras frivilligorganisationer (civilsamhället) ska kunna utöva sina rättigheter. Det är med andra ord myndigheterna själva och de politiska makthavarna som behöver förändras för att rättigheterna ska kunna gå från teori till praktik. 

Tillbaka till grunderna

De tre debatterna hade olika teman men kom till slut alla att handla om ekonomin, ojämlikheten och korruptionen. När Rouhani vann valet 2013 var det framför allt på grund av löftet om att lösa kärnkraftsfrågan så att sanktionerna skulle lätta. Men även om det historiska avtalet kom på plats har den ekonomiska återhämtningen gått långsammare än förväntat och medeliranierns problem har inte minskat. Det förstärker en decennielång frustration över att staten inte kan eller vill ta itu med ojämlikheten på allvar. Och årets presidentkandidater hade bara ytliga och fantasilösa förslag på lösningar.

Hassan Rouhani. Foto: Meghdad Madadi/Wikimedia Commons
Hassan Rouhani. Foto: Meghdad Madadi/Wikimedia Commons

Såväl Qalibaf som Raisi har försökt efterlikna Ahmadinejads populistiska ekonomiska politik. Qalibaf jämförde flera gånger landets förmögna elit, som han kallade ”de 4 procenten”, med de rättslösa 96 procenten. Men även om han gärna svartmålade eliten så kunde han inte peka ut vilka som tillhör den – framför allt för att han själv är en av dem.

Raisi, å sin sida, återanvände idén om ökade subventioner för att minska fattigdomen, d v s samma metod som användes för livsmedel och bränsle under kriget mot Irak på 80-talet. Men konsekvenserna av det programmet fick Iran leva med för årtionden framöver. Man behöll subventionerna efter kriget för att undvika sociala oroligheter och de blev så småningom så uppsvällda att de höll på att sluka hela statsbudgeten. Under Ahmadinejads regeringsperiod försökte man införa ett  reformprogram för att begränsa subventionerna och antalet mottagare, men det blev en halvmesyr och motsvarade inte förväntningarna.

Var de än hör hemma på den politiska skalan så företräder samtliga kandidater en liberal marknadsekonomisk modell som utgår från att ekonomisk tillväxt (till slut) kommer att gagna alla iranier.

Även om det finns ett visst fog för den modellen – tillväxt kommer att kunna bidra till att begränsa arbetslösheten och fattigdomen – så har ingen av kandidaterna lyckats formulera ett sätt att åtgärda den strukturella och fortsatta sociala ojämlikheten. Det iranska folket verkar inte kunna bli av med en politisk elit som inte kan föreställa sig hur ett rättfärdigt samhälle skulle kunna se ut, och än mindre göra det till en verklighet.

Rouzbeh Parsi

Rouzbeh Parsi är forskare i mänskliga rättigheter vid Historiska institutionen. Texten har ursprungligen publicerats på The Conversations sida

Senaste artiklar

2017-07-18
Upptäckta proteiner hjälper bakterier att dela sig
Upptäckta proteiner hjälper bakterier att dela sig
2017-07-17
Nybildat nätverk ska förmedla kunskap om högutbildade från Syrien
Nybildat nätverk ska förmedla kunskap om högutbildade från Syrien
2017-07-17
Barn med posttraumatisk stress kan botas effektivt på bara några timmar
Barn med posttraumatisk stress kan botas effektivt på bara några timmar
2017-07-14
Korpar planerar på samma vis som människoapor
Korpar planerar på samma vis som människoapor
2017-07-14
En bakterie simmar aldrig ensam
En bakterie simmar aldrig ensam

Box 117, 221 00 LUND
Telefon 046-222 00 00 (växel)
Telefax 046-222 47 20
lu [at] lu.se

Fakturaadress: Box 188, 221 00 LUND
Organisationsnummer: 202100-3211
Om webbplatsen