Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Kartläggning beskriver skillnader mellan möss och människa

Forskning från King’s College i London och Lunds universitet kan förklara varför diabetesläkemedel som fungerat i djurförsök inte har samma framgång hos människor.
I en kartläggning har forskarna funnit skillnader – men också hittills okända likheter – i funktion hos de insulinproducerande betacellerna.

Forskarna har kartlagt en kategori av receptorer, så kallade G-proteinkopplade receptorer som styr betacellernas funktion, och jämfört förekomsten av dessa i celler från människor och två sorters laboratoriemöss (svarta C57-möss och vita ICR-möss) som har använts i mer än 100 år för att studera mänskliga sjukdomar.
 
-Våra resultat visar att det är stor skillnad mellan möss och människa, men också att det finns skillnader mellan de båda mustyperna, säger dr Stefan Amisten vid King’s College och docent Albert Salehi vid Lunds universitet .
Studien är publicerad i tidskriften Scientific Reports.
 
Läkemedel utvecklade för möss
Skillnaden består bland annat i att människor saknar en stor del av de G-proteinkopplade receptorer på de insulinproducerande betacellerna som möss har och som många läkemedel är utvecklade för. Vissa av receptorerna fanns dessutom bara hos mössen och andra bara i människor.
-Det innebär att ett läkemedel som utvecklas för att stimulera eller hämma en särskild receptor som hos möss ska leda till större produktion av insulin, inte har någon effekt hos människor och till och med kan leda till diabetesliknande symptom hos människor, säger Stefan Amisten.
 
Ett annat fynd är att receptorn för GLP-1 produceras i högre utsträckning i musceller jämfört med människors. GLP-1-receptorn aktiveras av hormonet GLP-1 som frisätts i tarmen när vi äter som sätter igång signaler som leder till att insulin utsöndras och som gör att macksäcktömningen fördröjs kraftigt.
- Så frågan är om det är en betacellseffekt man ser, eller en magsäckseffekt som i sin tur resulterar i lägre blodsocker, säger Albert Salehi.
 
Bättre läkemedel för människor

Eftersom tillgången på insulinproducerande betaceller från människor är begränsad till donerade celler från avlidna, används celler från möss vid utvecklingen av nya läkemedel. Ofta när ett nytt läkemedel testas på mänskliga celler får man sällan samma goda resultat.
-Detta är väl känt och källa till stor frustration för forskare och läkemedelsindustrin. Är det då rätt att fortsätta utvecklingen av läkemedel där forskningen är gjord på möss när den inte kommer att kunna användas av människor? undrar Albert Salehi.
 
Albert Salehi har även lett en annan studie som däremot visat att det finns nya, hittills helt okända, receptorer som är gemensamma för både möss och människor. Studien som publicerats i tidskriften The Journal of clinical endocrinology and metabolism visar att exempelvis GPR56 är en vanligt förekommande receptor i såväl människors som i de båda mussorternas insulinproducerande celler och som, när den aktiveras, associeras med en bättre cellfunktion.
-Det öppnar för nya mål för läkemedel med bättre potential för att fungera även på människor, säger docent Albert Salehi.
 
Sara Liedholm

Kontakt


Stefan Amisten: stefan.amisten [at] kcl.ac.uk, mobil: +44-7590 112960
Albert Salehi: s_albert.salehi [at] med.lu.se,  040 39 11 62,  0708 65 91 79

Publikationer

Box 117, 221 00 LUND
Telefon 046-222 00 00 (växel)
Telefax 046-222 47 20
lu [at] lu.se

Fakturaadress: Box 188, 221 00 LUND
Organisationsnummer: 202100-3211
Om webbplatsen