Ett ofta återkommande uttalande från forskare är att ”mer forskning behövs”. Men nu kommer en bok där tre forskare argumenterar för motsatsen: mindre forskning behövs.
Boken ges ut av Oxford University Press och dess titel ”Return to meaning” anspelar på att pressen på att publicera har gjort att kvaliteten på mycket forskning blivit lidande.
– Problemet är inte så mycket att forskningen skulle brista metodologiskt, säger Mats Alvesson, professor i företagsekonomi på Ekonomihögskolan.
En tredjedel av artiklarna citeras inte
Han är en av författarna och menar att huvudproblemet har med forskningens relevans att göra, vad den alls tjänar till. I boken koncentrerar sig författarna främst på samhällsvetenskapen där en stor andel av de vetenskapliga artiklarna aldrig blir lästa, varken inom eller utanför forskarsamhället. Fem år efter publiceringsdatum har en tredjedel av artiklarna fortfarande inte blivit citerade. Och väldigt lite av vad som skrivs sätter några spår.
– Vi ville fokusera på samhällsvetenskapen eftersom vi själva är verksamma där, säger Roland Paulsen, docent i sociologi och lektor på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.
– Men också därför att frågan om mening är mer brännande när man undersöker samhället. Samhället är ständigt i förändring, och vår kunskap om samhället kan ha stor effekt på vilken riktning förändringen har. För att detta ska ske måste dock kunskapen nå ut. Man kan inte låsa in den i en språkdräkt som för de flesta är obegriplig, eller i tidskrifter som bara någon procent av befolkningen har tillgång till, säger Roland Paulsen.
Aggressivt att fråga om forskningens mening?
Författarna argumenterar för att man inom forskarsamfundet oftare borde ställa frågan ”so what”. En studie kan vara rigoröst genomförd enligt konstens alla regler, men ändå av ringa värde eftersom ingen, utanför en liten krets av forskare som sysslar med samma sak och citerar varandra, upplever den som angelägen. Mycket forskning handlar om önskan att meritera sig eller minska undervisandet.
Att fråga om forskningens mening upplevs ofta som aggressivt.
– En vanlig reaktion är att man helt avvisar frågan eftersom det meningsfulla anses vara något relativt, säger Roland Paulsen och fortsätter:
– Vad som är meningsfullt för en person kan vara meningslöst för en annan. Detta är sant, men vi menar att man kan diskutera mening på andra plan än det individuella. Dels kan man fråga sig om frågeställningarna är meningsfulla för forskningsfältet. Dels kan man fråga sig hur meningsfull forskningen är för allmänheten. Detta görs alltför sällan.
Ett hav av forskning som aldrig blir läst
En vanlig strategi bland forskare är i stället att ägna sig åt så kallad ”gap-spotting”. Att ingen annan forskat om ett visst fenomen utifrån ett visst teoretiskt perspektiv omskrivs som att det finns ett ”gap” i litteraturen och att forskningen därför behövs. Här föreställer sig forskare gärna att de bidrar med en pusselbit till en större helhet som väntar på att kartläggas. Den dystra verkligheten är dock att merparten av pusselbitar helt glöms bort.
– Det finns ett hav av forskning som aldrig blivit läst och som aldrig kommer att bli läst, säger Roland Paulsen.
En del av problematiken är att universitetsvärldens meriteringssystem inte uppmuntrar till meningsfull forskning utan snarare till en stor kvantitet artiklar i de rätta tidskrifterna. Detta är många forskare överens om. Enligt författarna kan dock forskare inte bortse från sitt eget ansvar. Det är forskare själva som delar ut anslag, sitter i kommittéer, tillsätter tjänster samt granskar artiklar och böcker.
– Tyvärr nöjer sig forskare ofta med att cyniskt påpeka de systemfel som finns utan att själva fundera över hur de reproducerar dessa, säger Mats Alvesson. En möjlig väg framåt vore att be institutioner välja ut ett mindre antal rapporter som verkligen säger något nytt och viktigt på ett kvalificerat sätt, bedöma dessa externt och så ge anslag till institutioner som kommer väl ut i jämförelse med andra.
