Genom att koppla samman uppgifter om miljöstöd för nästan 40 000 gårdar med uppgifter om näringsinnehåll i vattenprover från 4 300 sjöar och vattendrag i hela landet görs en närmast heltäckande empirisk utvärdering av miljöstödens effekter på näringsläckaget.
– Den sammankoppling av data som vi gör har aldrig gjorts tidigare, varken för Sverige eller något annat land, förklarar Martin Nordin, nationalekonom på AgriFood och en av författarna bakom studien.
Stödet för anläggning och restaurering av våtmarker är det miljöstöd som mest effektivt minskar näringsläckaget. Även stöden för fånggröda/vårbearbetning, miljöskyddsåtgärder och värdefulla kulturmiljöer minskar näringsläckaget.
– Mest förvånande är det att stödet för kulturmiljöer minskar näringsläckaget, menar Martin Nordin. Effekten kan bero på att en stor del av stödet har gått till skötsel av småvatten och öppna diken i jordbrukslandskapet. Dessa kan fungera som näringsfällor på ett sätt som liknar våtmarker.
Stöden till skyddszoner, ekologisk produktion och naturbetesmarker ökar däremot näringsläckaget.
– Dessa effekter är alla något överraskande, säger Martin Nordin. En gemensam förklaring kan vara djurproduktion. Tidigare forskning har visat att ekologisk produktion, som använder sig av naturgödsel, riskerar att leda till ökat näringsläckage. På naturbetesmarkerna betar djur som sprider gödsel och även på skyddszoner tillåts bete och då rinner näringsämnena direkt ner i vattendragen. Ytterligare forskning behövs emellertid för att klargöra orsakssambanden.
En slutsats i studien är att vissa av miljöstöden kan bli betydligt bättre. Studien pekar också på vilka miljöstöd vi bör undersöka närmare för att förstå varför de inte fungerar som tänkt.
AgriFood Economics Centre är ett samarbete mellan Ekonomihögskolan vid Lunds universitet och Sveriges lantbruksuniversitet.