SE VIDEO: https://www.youtube.com/watch?v=pAmatL0Csyk
När Köpenhamn bestämde sig för att bygga en ny metrostation under Assistens Kirkegård, där bland andra Sören Kierkegaard och HC. Andersen begravts, behövde de gräva bort hela den nordöstra delen av kyrkogården och återbegrava de personer som gravsatts i detta område. Detta innebar en unik möjlighet för arkeologer vid Köpenhamns museum att under ledning av Sian Anthony undersöka ett tusental gravar från ca 1810-talet till 1984. Sian Anthony har i sin avhandling undersökt hur förändringar i samhället uttrycks och skapas i begravningsskicket. Hon har tittat på gravarnas utformning ovan mark och det som finns under mark, samt hur dessa båda världar hänger ihop och hur det har förändrats över tid.
– Medan klasskillnaderna i gravarnas utformning ovan mark alltid har varit tydliga, var uppfattningen inom forskningen att kistor och det som följde med kropparna under mark under 1800-talet skulle vara tämligen lika, berättar Sian Anthony. Vad vi hittade var att den största andelen begravningar visserligen hade enkla kistor. Men att en liten andel av människorna begravdes i fina kläder och med smycken. De lades i pråliga kistor med vackra beslag som invändigt var klädda med tyg. Rikedom var alltså något som även följde med i graven.
Under 1900-talet skedde stora förändringar. Konsumtionssamhället gjorde sitt intåg i begravningsbranschen samtidigt som samhället blev mer sekulariserat. Samspelet mellan de allt mer professionella begravningsentreprenörerna som konkurrerade på en marknad, och de efterlevandes förväntningar och möjligheter att uttrycka sina känslor genom inköpta ting, skapade förutsättningarna för den variation i kistornas utformning, kläder som de avlidna begravdes i och de typer av föremål som lades i kistan som vi kunde se på Assistens Kirkegård.
Det var vid slutet av 1700-talet och i början på 1800-talet som man började göra dessa moderna landskaps- och parkliknande kyrkogårdarna i utkanterna av de växande städerna. De gamla kyrkogårdarna i innerstäderna var överfulla. Begravningsplatserna förändras hela tiden. Kring 1960 kom exempelvis idéer om att skapa speciella rum på kyrkogårdarna. Det som kanske är mest iögonfallande idag är minneslundarna.
– Dessa moderna kyrkogårdar är designade för att vara vackra och pastorala. Hela poängen med dem är att man inte ska tänka på vad som finns under jorden. De ska vara kontemplativa och rogivande, berättar Sian Anthony.
Det mest förvånande resultatet, som öppnade upp ett helt nytt forskningsområde, var kyrkogårdsarbetarnas betydelser för vårt förhållande till döden. De fungerar som en slags ambassadörer som agerar mellan oss som efterlevande och de avlidna.
– Kyrkogårdsarbetarna jobbar hela tiden med att hålla kyrkogården vacker ovan jord och fungerande under jord, berättar Sian Anthony. De hanterar kvarlevorna, det är de som agerar på vårt uppdrag så att vi inte ska störas av dödens påtagliga fysiska närvaro. De ser till att det finns plats under jorden för nya döda. Gravfriden är 20 år i Köpenhamn och det finns ständigt ett behov av återvinnande av plats för nya gravar.
– Gravarna berättar om samhällsförändringar och samhällsprocesser som pågått ovan jord och de visar hur människor bestämmer sig för att hantera och presentera de döda under olika tider, avslutar Sian Anthony.