Det visar en ny avhandling av Pontus Höglund, doktorand vid Lunds universitet och etiksamordnare inom Rättspsykiatri i Region Skåne. Pontus Höglund har gjort intervjuer med patienter och personal inom svensk rättspsykiatri om sambanden mellan psykisk sjukdom och förmågan att värdera verkligheten, göra moraliska bedömningar och kontrollera sina handlingar.
Patientgruppen utgjordes av 46 patienter från olika rättspsykiatriska kliniker.
Bara fyra av patienterna menade att deras psykiska sjukdom varit huvudorsaken till deras handling. Några såg sjukdomen som en bidragande orsak (en patient förklarade t.ex. att han visserligen hörde röster, men samtidigt var medveten om att rösterna inte var verkliga), men en majoritet såg inte alls sjukdomen som en orsak. (En patient, som dödat sin hustru när hon ville lämna honom, påpekade att ”det behöver man inte vara sjuk för att göra, det räcker med att bli ledsen och arg”.)
Missbruk och social misär var enligt patienterna en viktig bakgrund till brotten. Detta stämmer väl överens med epidemiologiska studier av sambandet mellan våld och psykiska sjukdomar. Det samband som i förstone syns i dessa studier försvinner om man tar hänsyn till faktorer som just alkohol och sociala omständigheter.
–Ytterst få psykiskt sjuka begår brott. Sambandet mellan alkohol och våld är däremot entydigt, vilket betyder att den som vill vara trygg i första hand ska akta sig för sprit och inte för psykiskt sjuka personer,påpekar Pontus Höglund.
Att ha svårt att kontrollera sina handlingar och att hitta alternativa utvägar förekom i många patientberättelser, oavsett patientens psykiatriska diagnos. Ändå är det i huvudsak diagnoserna som avgör om en person som begått ett våldsbrott anses ha gjort det på grund av en ”allvarlig psykisk störning”, och ska få rättspsykiatrisk vård och inte fängelse.
– I värsta fall fokuserar vi på fel faktorer med fel metoder, inom både psykiatrisk diagnostik, ansvarsbedömningar, vård och behandling, säger Pontus Höglund. Han menar att man borde lyssna långt mer till personernas egna bedömningar av sina förmågor/oförmågor och handlingar.
– Många i personalen trodde att patienterna skulle vara både ovilliga och oförmögna att svara på mina frågor. Men det visade sig att de gärna delade med sig av sina upplevelser, och var högst kapabla att resonera kring dessa relativt komplexa saker.
Pontus Höglunds avhandling innehåller också en intervjustudie med rättspsykiatrisk personal, som fick bedöma vad olika diagnoser kan betyda för en persons tillräknelighet. De 150 intervjupersonerna gav mycket likartade svar, där personlighetsstörningar ansågs betyda minst och schizofreni, demens och förståndshandikapp mest.
Två tredjedelar av de intervjuade sa samtidigt att de inte tänkt på dessa frågor tidigare. Pontus Höglund ser detta som lite bekymmersamt.
– De flesta hade aldrig funderat på sambandet mellan psykisk sjukdom och förmågan att fatta ansvariga beslut – ett samband som utgör själva grunden för deras yrke. Det faktum att man ändå rangordnade diagnoserna nästan identiskt kan tyda på en kultur som behöver uppdateras både vad gäller forskning, vård och behandling, menar han.
Ingela Björck