Klimatkompensation är en miljöstrategi som går ut på att finansiera klimatåtgärder i utvecklingsländer, för att kompensera utsläpp av växthusgaser i industrialiserade länder. Under senare år har det blivit en populär strategi bland såväl företag som privatpersoner för att minska sin klimatpåverkan. Trädplantering har kommit att bli en av de mest populära – men samtidigt mest kontroversiella – formerna för strategin, och i Afrika har denna typ av projekt ökat markant under det senaste decenniet.

– Strategin beskrivs ofta som en win-win situation för alla inblandade, både företag och småbrukare. Men det är långt ifrån självklart att småbrukare kan dra positiva fördelar av att delta, säger forskarna bakom forskningsprojektet, Elina Andersson och Wim Carton, båda verksamma vid Lund University Centre for Sustainability Studies.

I sitt forskningsprojekt intervjuade forskarna 56 småbrukare om deras erfarenheter och upplevelser av att delta i klimatkompensationsprojektet – som konkret går ut på att stödja småbrukare i Uganda att plantera träd på sin egen mark mot ersättning för den kolbindning detta generar. De fann att det bland lokalbefolkningen råder stor oklarhet kring projektets syfte och villkor. Kontrakt skrivs på engelska, som endast en minoritet talar, vilket gör det svårt för deltagare att förstå det fullständiga innehållet. Deltagarna vet i regel inte heller hur stor ersättning de kan förvänta sig, trots att projektet innebär att de binder sig till att under lång tid upplåta sin mark för trädplantering.

Det finns också ett stort missnöje bland deltagarna vad gäller bristande kommunikation, stöd och utbildning. En majoritet uppger att projektets representanter inte har besökt dem för att ge dem specifika rekommendationer innan de startar med trädplantering. Det leder ofta till missuppfattningar av projektbestämmelser, vilket får till följd att småbrukare inte når sina planteringsmål och att utbetalningar uteblir. Detta har i sin tur lett till frustration bland deltagarna, vilket riskerar att underminera deras långsiktiga engagemang – och därmed också projektets klimatnytta.

Enligt Elina Andersson och Wim Carton är forskningsprojektet ett inlägg i den kritiska debatt som existerar kring klimatkompensation som miljöstrategi.

– Fattigdomsbekämpning, ökad biologisk mångfald och lokal utveckling framhålls som positiva sidoeffekter för de småbrukare som deltar i projekten, och som mervärden för de företag som finansierar åtgärderna, säger Elina Anderson.

– I motsats till denna bild visar vår studie att sådana sidoeffekter är allt annat än automatiska och att det finns ett stort avstånd mellan småbrukarnas verklighet och det abstrakta förhållningssättet till skogsbruk som kännetecknar marknaden för klimatkompensation. Vi vill belysa att det är betydligt svårare att förena vitt skilda mål som klimatnytta och lokal utveckling, deltagande och biologisk mångfald än denna strategi ger sken av.

Forskarna menar vidare att klimatkompensation som miljöstrategi starkt kan ifrågasättas, speciellt utifrån sociala och miljörättviseaspekter.

– Det råder en stor asymmetri mellan köpare och säljare eftersom det oftast är småbrukarna som får betala priset i form av uteblivna betalningar när problem tillstöter och skilda tolkningar gör sig gällande. Projektet visar tecken på att ha underskattat den lokala komplexiteten och har inte i tillräckligt grad anpassats till småbrukarnas verklighet.

– I en kontext av utbredd fattigdom och markbrist måste deltagare erbjudas stöd att noga överväga för- och nackdelar med att delta i projektet för att inte riskera negativ påverkan. För att den utlovade klimatnyttan ska kunna uppfyllas krävs också kontinuerligt stöd och lokal närvaro från projektets sida, och här ser vi påfallande brister. Därför anser vi att det är hög tid att ordentligt genomlysa både hur klimatkompensation används och marknadsförs av svenska företag och vilka faktiska effekter strategin har på lokal nivå, avslutar Elina Andersson.