Medicinen når målet med magneter

Biomedicinarna docent Maria Kempe, hennes bror och kollega dr. Henrik Kempe samt personal från Skånes universitetssjukhus har i försöksdjur visat att principen fungerar. De har lyckats koppla ett propplösande läkemedel till nanopartiklarna och sedan med hjälp av magneter fått partiklarna att flytta sig till en blodpropp i en stent och lösa upp denna. På så sätt har nanopartiklarna alltså kunnat häva en begynnande hjärtinfarkt.

En stent är ett rörformat metallnät som används vid förträngningar i kranskärlen. Först vidgas kärlet genom ballongvidgning, sedan sätter man in en stent för att kärlet ska fortsätta att hålla sig öppet. Metoden är dock inte problemfri: beroende på stentens utformning kan det hända att blodkärlet ändå växer igen eller att det bildas en blodpropp i stenten.

Målstyrd metod

Lundaforskarna har i sina försök låtit nanopartiklarna täckas av ett läkemedel mot blodproppar. En av fördelarna med deras målstyrda metod är att man bara behöver små mängder av läkemedlet. Idag ges detta medel intravenöst och sprider sig i hela kroppen. Patienten behöver då få stora mängder av medlet för att en blodpropp ska lösas upp, vilket innebär en risk för blödningar i andra organ. Partiklarna skulle också kunna bära med sig andra läkemedel, t.ex. medel som hejdar den celltillväxt som gör att ett blodkärlet blir förträngt, eller antibiotika mot en infektion vid ett implantat.

– Vi har utvecklat polymera material som kan laddas med antibiotika och som skulle kunna vara intressanta i det sammanhanget, säger Maria Kempe.
Att styra läkemedelsbärande magnetiska partiklar genom en magnet utanför kroppen är en gammal tanke. Men de tidigare försök som gjorts har av olika skäl misslyckats: man har bara kunnat nå kroppens ytligaste vävnader, och partiklarna har ofta fastnat i de finaste blodkärlen.

Goda resultat

Att lundaforskarnas försök lyckats beror dels på att nanotekniken kunnat göra partiklarna ännu mindre, dels på att man haft en metallisk stent som mål. När stenten placerats i ett magnetfält har den magnetiska kraften blivit stor nog för att dra till sig de magnetiska nanopartiklarna. Förutsättningen för att metoden ska fungera är därför att patienten redan bär ett implantat med någon magnetisk metall.

– En behandlingsmetod som kan användas på patienter tar många år till att utveckla. Men de goda inledande resultaten är hoppingivande, menar Maria Kempe.

Text: Ingela Björck

Texten är hämtad från Lunds universitets pressmeddelande 2010