Pyttefarligt?

– Det svåra med denna riskbedömning är att vi inte vet hur mycket vi inte vet. Här finns stora kunskapsluckor, säger LUetikern Nils-Eric Sahlin. Gentekniken har, med rätt eller orätt, i mångas ögon fått en stämpel av storföretags-fiffel, och det vore olyckligt om samma sak skulle hända med nanotekniken.

Nanopartiklar är för ögat osynliga partiklar som är nästan obegripligt små. Storleksförhållandet mellan en nanopartikel och en apelsin är detsamma som mellan apelsinen och hela jordklotet. Tanken svindlar...

Så små partiklar kan ta sig in dit grövre partiklar inte når. De kan nå in i det innersta av våra lungor, de kan ta sig in genom våra slemhinnor och de kanske också kan passera via blodet in i hjärnan. Vad kan nanopartiklarnanställa till med inuti våra kroppar eller ute i miljön?

Produkter på marknaden

Det finns redan en hel del produkter med nanoinslag. Här är några:

• Bildskärmar som ger en bra bild även sett från sidan
• Genomskinlig solskyddskräm med nanopartiklar av titandioxid
• Antimögelfärger med nanopartiklar av silver
• Självputsande fönster där smutsen bryts ner av solljuset
• Kläder av tyg där fläckar lätt torkas av
• Starkare tennisracketar, golfklubbor och skidor
• Skraptålig billack
• Tandkräm med nanopartiklar av apatit som stärker tänderna.

Kvantfysikens lagar

Vanliga välkända ämnen beter sig annorlunda på nanonivå, där de vanliga fysikaliska lagarna inte gäller. Där råder i stället kvantfysikens lagar, vilket ger ämnen i nanostorlek nya optiska, elektriska och magnetiska egenskaper. Kol i form av kolnanorör blir superstarkt, guld och silver lyser i blått eller rött, metaller kan förvandlas till halvledare eller tvärtom bli elektriskt isolerande. Det är dessa nya egenskaper som ger nanotekniken dess fantastiska möjligheter. Än så länge är det mest triviala produkter som marknadsförs med nano-förtecken, sådant som skosprejer, billacker och antirynkkrämer. Men om hörnet väntar viktigare tillämpningar som målsökande nanopartiklar som bär cancermedicin rakt in i tumörcellerna, solceller med tunna filmer av nanokristaller,mnya katalysatorer, billiga och strömsnåla nano-lysdioder med mera.

– Därför kan man inte vara enbart för eller emot nanoteknik. Den erbjuder enorma möjligheter, men också tillämpningar som ter sig helt onödiga, menar Nils-Eric Sahlin.

Risker eller möjligheter

Detta å-en a-sidan och å-andra-sidan präglar på många sätt hela nanofrågan. Å ena sidan har vi faktiskt länge levt med nanoprodukter utan att veta om det. Både i 800-talets Mesopotamien och under medeltiden gavs lergods en glänsande yta genom en beläggning av nanopartiklar. Och det finns mycket nanopartiklar i luften idag, från bland annat dieselavgaser och förslitning av bildäck, bromsbelägg och tåghjul. Å andra sidan är detta förstås inget skäl för att öka de eventuella riskerna genom att tillverka och slita ner ännu fler nano-anknutna produkter.

Programmet Teknisk nanovetenskap vid LTH innehåller knappast i sig några risker, eftersom det är så små och kontrollerade mängder nanopartiklar studenterna kan möta i utbildningen.

– Men vi tar förstås upp frågan. Det är viktigt att ge studenterna en medvetenhet om problemet, säger programledaren Knut Deppert.

Han tycker själv att solkrämer och antirynk-krämer med nanopartiklar är onödiga och kanske olämpliga, och kallar dem ”ett storskaligt experiment som många människor deltar i”. Men i andr produkter, till exempel elektronik, är nanopartiklarna inkapslade så att de knappast kan komma ut och ställa till skada.
 

Lars Samuelson foto: Mikael Risedal

Lars Samuelson är LUs internationellt mest kända nanoforskare, dessutom vetenskaplig chef för avknoppningsföretaget QuNano som tillverkar strömsnåla lysdioder med nanoinslag. Han ser nanopartiklar från trafiken som en klar hälsorisk, och nano-krämer som en tänkbar risk.

– Men tidigare fanns inte den medvetenhet som finns idag. Nu ordnas stora vetenskapliga konferenser om nanoteknikens eventuella risker, och det finns en politisk vilja
att hitta ett regelsystem på området, säger han.

Text: Ingela Björck

Texten är hämtad från LUM nr 10 2007