Kollektivavtalens täckningsgrad samt organisationsgraden hos arbetsgivarförbund och fackförbund

På svenska Det fackliga medlemsras i Sverige som pågick under 2007 och 2008 upphörde år 2009 om man undantar några arbetargrupper i de privata tjänstenäringarna. På arbetsgivarsidan saknar det fackliga medlemsraset helt motsvarighet. Tvärtom kännetecknas arbetsgivarnas organisationsgrad av stabilitet (1995-2009). Detsamma gäller i stort sett även kollektivavtalens täckningsgrad (1995-2007). Mest uppmärksamhet ägnas åt den fackliga organisationsgradens utveckling under senare år och hur den kan förklaras. Två helt unika händelser i Sveriges moderna historia inträffade inom detta område under loppet av några få år. Först ett fackligt medlemsras utan motsvarighet sedan storstrejken 1909. Sedan att den fackliga organisationsgraden – till skillnad från under 1990-talskrisens början – inte steg då en högkonjunktur avlöstes av en av de djupaste lågkonjunkturer Sverige upplevt sedan 1930-talet. De växande avgiftsskillnaderna i a-kassan medverkade till att organisationsgradens förändringar mellan 2008 och 2009 avvek markant mellan olika löntagargrupper: plus två procentenheter hos tjänstemän i den privata tjänstesektorn, minus två procentenheter bland arbetare i samma sektor och oförändrad andel fackanslutna bland industri- och byggnadsarbetare m. fl. För att förklara skillnaderna mellan olika arbetargrupper beaktas ett flertal faktorer, bland annat facklubbarnas utbredning och styrka i olika branscher.