Från Rudbeck till Mandelbrot : Identifikation, imitation och komparation i nutidsvetenskap

Författare

Fernando Flores

Summary, in Swedish

Inledning
Det är kväll den 15:e januari 2004. Idag var det den andra dagen i Mijailovic-rättegången i Stockholms tingsrätt. Mijailovic försvarar sig, men inte genom att svara på frågor. Han representerar det moderna. Hans psykos, säger han, fick honom att få panik, höra röster och döda en utrikesminister. Om han fått träffa en läkare skulle allt varit annorlunda.

Sedan början av 1800-talet har detta sätt resonera varit en vanlig, om inte alltid godtagen försvarslinje och förklaringsmodell, i synnerhet när det gäller allvarliga våldsbrott. Foucault visade i sin bok om Pierre Rivière hur experterna redan i början av 1800-talet kunnat sjanghaja någon som inte alls åberopat vanvett, för att ge ett gott exempel för denna försvarsposition.

Parallellt med rättegången, men utanför den, utvecklas en talan som helt och hållet stöder Mijailovics position. Kritiken av den "postmoderna” psykiatrin, som förebrås relativism och socialkonstruktivism är hård och skoningslös. En antibiologisk och antiorganisk psykiatrikritik, säger de moderna, leder till charlatanism, nonchalans och ansvarslöshet. Här blir Mijailovic ett exempel.

Den dominerande uppfattning som enligt media "totalt dominerar bland experterna" är emellertid en helt annan. Mijailovic är, säger man, trots hans tidigare bevisade aparta och egenartade beteende, absolut inte vansinnig, och har inte heller varit det. Han är rationell och planerande. Han rår för sina handlingar, tänker ut, förföljer och drar slutsatser. Så kommer det onda, detta förmoderna element par préference, in i diskussionen.

Det är i detta förvirrade diskussionsklimat jag möter Fernando Flores' nya bok. Författaren har tidigare demonstrerat sin förmåga att leverera en överraskande meta-antropologi. Vad vi nu möter är en ny antro-historia, ett försök att rita upp ett slags tidskarta över positioner i tänkandets utveckling.

Det här sker inte genom ett försök att demonstrera kontinuiteter. Snarare är det brott, överraskningar och återtaganden av utvecklingslinjer som står i centrum. Ibland blir hans bok ett Rekordmagasin där tragiska moderna hjältar som Turing och Foucault figurerar med sina uppfinningar och diskursiva bravader, ibland en filosofilexikon, och ibland en originell och kärleksfull diskussion om vad man kan få ut av någon av de tänkare som Flores älskar, som Wittgenstein eller Merleau-Ponty.

Som amatörläsare kan man inte annat än förtjusas och förvirras av Fernando Flores' intensiva attack och hans ständiga perspektivbyten.

Sune Sunesson
Lund, januari 2004

Avdelning/ar