Schartau och herrnhutismen: Erfarenheten, själavårdsbreven, efterverkningarna

Författare

Anders Jarlert

Redaktör

Anders Jarlert

Summary, in Swedish

1. Som en reaktion mot herrnhutismens ”blandade” lära definierades den rätta läran av Schartau och än mer av hans efterföljare ofta mycket snävt. Den så kallade bokstriden som bröt ut när andra bandet av Schartaus brev 1830 publicerats, avgränsade negativt schartaulärjungarna genom att de undvek de flesta uppbyggelse- och andaktsböcker. Schartau drev på den konfessionalisering som från omkring 1820 ersatte 1810-talets förmedlande strömningar, en konfessionalisering som bland hans lärjungar kulminerade med etableringen av en schartauansk nyortodoxi efter 1800-talets mitt.

2. Den introspektiva själviakttagelse som utmärkte herrnhutismen drevs ännu längre av Schartau. Samtidigt innebar Schartaus reaktion att den kristna människan inte längre som i herrnhutismen behövde leva utlämnad åt sina egna känslor och beroende av dem. Hon riskerade istället att fixeras vid iakttagelsen av sin egen kunskap, sin vilja och sitt samvete. I sin framställning om andens fattigdom som en frånvaro av både känsla och kunskap om människans eget läge skapade han dock ett korrektiv mot självfixeringen. Koncentrationen på omvändelsen som en tillämpning av Kristi försoning förblev ett positivt arv från herrnhutismen.

3. Schartaus kritik mot herrnhutismen för en felaktig framställning av Nådens ordning skapade hos honom ett behov av att mejsla ut detaljerna i denna ordning skarpare än någon förut gjort. Detta blev hos hans efterföljare till ett slags dogma om dogmat. Den rätta lärans tillämpning blev i sig en lära, och ett intressant exempel på ny traditionsutveckling på luthersk botten. Medan omvändelsen i äldre lutherdom är en omvändelse till en konfessionell position, får läran om den omvändelseprocess Schartau själv genomgått hos hans lärjungar på pietistiskt vis en så central plats, att den kan kallas konversion eller omvändelse som konfession.

4. Avståndstagandet från särskilda gudstjänstordningar och mänskliga organisationer bredvid den offentliga och gemensamma församlingens arbetsformer, framkallade ibland en påtaglig rädsla för föreningar och nya verksamhetsformer, men bidrog samtidigt till att bevara Schartaus efterföljare från sekteriska tendenser.

”Utlämnad åt sin känsla” – så kan den herrnhutiska frihetens baksida beskrivas. Så kan i än högre grad det begynnande 2000-talets människa beskrivas. Frågan är alltså mycket aktuell. Vad det handlar om är om tron säger sig bygga på något verkligt utanför sig själv, och därför också kan föra med sig det som för Luther var något av det viktigaste i den kristna människans frihet: friheten från jaget och de egna gärningarna, till vilka han ju också räknade den självgjorda tron. Det var bort från en sådan självgjord tro som Henric Schartau inriktade sin gärning, och det är i ljuset av den inriktningen som hans bedömning av herrnhutismen – som han också fått positiva och varaktiga intryck av – måste förstås.

Avdelning/ar