Studies on the use of digital radiography for the assessment of periapical bone lesions
Författare
Summary, in Swedish
Popular Abstract in Swedish
Bakgrund
För att diagnostisera förändringar i käkbenet är röntgenundersökning av stor betydelse. En bendestruktion blir synlig i röntgenbilden först när relativt stor mängd ben försvunnit. Flera tidigare studier har visat att destruktionen inte ses förrän den påverkar den kompakta yttre delen av käkbenet. Andra studier har däremot visat att destruktionen kan ses tidigare, beroende på hur tjockt det kompakta benet är och hur tätt trabekelmönstret är.
För en diagnostisk metod är det viktigt att göra den så känslig som möjligt, d.v.s. att man kan påvisa så små förändringar som möjligt, men metoden måste också ha hög säkerhet, d.v.s att man kan diskriminera patologiska och icke-patologiska tillstånd. Olika tekniker har därför prövats för att försöka öka möjligheten att se små förändringar i den trabekulära benvävnaden. Synligheten av en bendestruktion beror på förändringar dels i benvävnadens mönster, dels i dess täthet. Genom olika bildbehandlingsmetoder kan man försöka förstärka bilden av dessa förändringar, var för sig eller tillsammans.
Digital radiografi
En teknik för att påvisa små täthets/svärtningsskillnader är digital subtraktion. Två bilder, tagna med samma projektion vid olika tillfällen, subtraheras. Subtraktionsbilden visar endast skillnaden mellan bilderna, medan oförändrade detaljer, s.k. anatomiskt brus, elimineras. En teknik för att förstärka mönsterförändringar kan vara att digitalt behandla bilden med ökning/minskning av kontrast och svärtning eller att lägga olika filter över bilden för att framhäva vissa strukturer. I avhandlingen studeras olika möjligheter att med hjälp av digital bildbehandling underlätta bedömningen av förändringar i käkbenet. Ett filmlöst, CCD-sensorbaserat digitalt bildsystem jämförs också med konventionell röntgenteknik för bedöming av käkbensförändringar.
Egna studier med subtraktionsradiografi (delarbete I och II)
Experimentellt utförda destruktioner i humant käkben undersöktes med digital subtraktionsradiografi. Med hjälp av denna teknik kunde små lesioner i det trabekulära benet upptäckas tidigare och säkrare än på konventionella röntgenbilder. De 10 observatörer som granskade bilderna hade lättare att finna bendestruktioner i anslutning till tändernas rotspetsar än vid andra lokalisationer, vilket tyder på att benförändringarnas läge har betydelse för hur lätt de upptäcks.
Egna studier med direkt digital radiografi (delarbete III-V)
Ett direkt digitalt system med filmen ersatt av en röntgenkänslig halvledarsensor jämfördes med konventionella röntgenbilder för att upptäcka experimentella lesioner. Det direkt digitala systemet var likvärdigt med det konventionella för diagnostik av förändringar kring rotspetsarna. Användning av bildbehandling påverkade inte resultatet.
Det direkt digitala systemet användes också för patientundersökningar. Som referens användes konventionella röntgenbilder tagna vid samma tillfälle. De konventionella bilderna visade sig vara något bättre för bedömningen av förändringar kring tändernas rotspetsar. Inte heller här kunde bildbehandling visas ha någon effekt.
Slutsatser
Slutsatsen är att den direkt digitala tekniken kan vara ett alternativ till konventionell filmbaserad radiografi i framtiden, framför allt med tanke på stråldosreduktionen och möjlighet för flexibel hantering av bilderna i databaser. Digital bildbehandling kan vara användbar i vissa sammanhang, men har ännu så länge störst betydelse i forskningssammanhang.
Bakgrund
För att diagnostisera förändringar i käkbenet är röntgenundersökning av stor betydelse. En bendestruktion blir synlig i röntgenbilden först när relativt stor mängd ben försvunnit. Flera tidigare studier har visat att destruktionen inte ses förrän den påverkar den kompakta yttre delen av käkbenet. Andra studier har däremot visat att destruktionen kan ses tidigare, beroende på hur tjockt det kompakta benet är och hur tätt trabekelmönstret är.
För en diagnostisk metod är det viktigt att göra den så känslig som möjligt, d.v.s. att man kan påvisa så små förändringar som möjligt, men metoden måste också ha hög säkerhet, d.v.s att man kan diskriminera patologiska och icke-patologiska tillstånd. Olika tekniker har därför prövats för att försöka öka möjligheten att se små förändringar i den trabekulära benvävnaden. Synligheten av en bendestruktion beror på förändringar dels i benvävnadens mönster, dels i dess täthet. Genom olika bildbehandlingsmetoder kan man försöka förstärka bilden av dessa förändringar, var för sig eller tillsammans.
Digital radiografi
En teknik för att påvisa små täthets/svärtningsskillnader är digital subtraktion. Två bilder, tagna med samma projektion vid olika tillfällen, subtraheras. Subtraktionsbilden visar endast skillnaden mellan bilderna, medan oförändrade detaljer, s.k. anatomiskt brus, elimineras. En teknik för att förstärka mönsterförändringar kan vara att digitalt behandla bilden med ökning/minskning av kontrast och svärtning eller att lägga olika filter över bilden för att framhäva vissa strukturer. I avhandlingen studeras olika möjligheter att med hjälp av digital bildbehandling underlätta bedömningen av förändringar i käkbenet. Ett filmlöst, CCD-sensorbaserat digitalt bildsystem jämförs också med konventionell röntgenteknik för bedöming av käkbensförändringar.
Egna studier med subtraktionsradiografi (delarbete I och II)
Experimentellt utförda destruktioner i humant käkben undersöktes med digital subtraktionsradiografi. Med hjälp av denna teknik kunde små lesioner i det trabekulära benet upptäckas tidigare och säkrare än på konventionella röntgenbilder. De 10 observatörer som granskade bilderna hade lättare att finna bendestruktioner i anslutning till tändernas rotspetsar än vid andra lokalisationer, vilket tyder på att benförändringarnas läge har betydelse för hur lätt de upptäcks.
Egna studier med direkt digital radiografi (delarbete III-V)
Ett direkt digitalt system med filmen ersatt av en röntgenkänslig halvledarsensor jämfördes med konventionella röntgenbilder för att upptäcka experimentella lesioner. Det direkt digitala systemet var likvärdigt med det konventionella för diagnostik av förändringar kring rotspetsarna. Användning av bildbehandling påverkade inte resultatet.
Det direkt digitala systemet användes också för patientundersökningar. Som referens användes konventionella röntgenbilder tagna vid samma tillfälle. De konventionella bilderna visade sig vara något bättre för bedömningen av förändringar kring tändernas rotspetsar. Inte heller här kunde bildbehandling visas ha någon effekt.
Slutsatser
Slutsatsen är att den direkt digitala tekniken kan vara ett alternativ till konventionell filmbaserad radiografi i framtiden, framför allt med tanke på stråldosreduktionen och möjlighet för flexibel hantering av bilderna i databaser. Digital bildbehandling kan vara användbar i vissa sammanhang, men har ännu så länge störst betydelse i forskningssammanhang.
Avdelning/ar
Publiceringsår
1996
Språk
Engelska
Dokumenttyp
Doktorsavhandling
Förlag
Department of Oral Surgery and Oral Medicine, Faculty of Odontology, Carl Gustafs väg 34, SE-214 21 Malmö, Sweden,
Ämne
- Dentistry
Nyckelord
- subtraction radiography
- image processing
- Digital radiography
- dental radiography
- Odontology
- stomatology
- Odontologi
Status
Published
Handledare
- [unknown] [unknown]
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISBN: 91-628-2265-9
- ISRN: SE-LUODD5/ODOR-96/1005+40p
Försvarsdatum
6 december 1996
Försvarstid
10:15
Försvarsplats
Aulan, Tandvårdshögskolan i Malmö
Opponent
- Lars Hollender (Professor)