Legitimering av tvångsvård : Klienter och deras socialsekreterare om LVM
Legitimation of compulsory care : Clients and their social welfare officers talk about LVM
Författare
Summary, in Swedish
Syftet med denna avhandling har varit att undersöka tvångsvårdens legitimitet. För det ändamålet har jag genomfört, spelat in och transkriberat kvalitativa intervjuer med 80 klienter – som var föremål för LVM-vård våren 2006 – samt deras socialsekreterare när klienterna dels var intagna på LVM-hem och dels vid en uppföljning cirka sex månader efter tvångsvårdens slut.
Avhandlingen utgår från fem forskningsfrågor: (1) Hur motiverar och förklarar socialsekreterare sina ställningstaganden att initiera ett tvångsomhändertagande enligt LVM?; (2) Anser klienterna som varit föremål för LVM-vård att beslutet var befogat när det fattades, när vården verkställdes och en tid efter det att tvånget upphört?; (3) I vilken utsträckning har socialsekreterare och klienter kommit överens om ”vård i annan form” medan klienterna fortfarande var föremål för tvångsvård (27 § LVM), och beträffande insatser efter avslutad tvångsvård då socialtjänsten aktivt skall verka för att ”den enskilde efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning samt se till att han eller hon får personligt stöd eller behandling för att varaktigt komma ifrån sitt missbruk” (30 § LVM)?. (4) Har dessa åtgärder inneburit några förbättringar enligt klienterna själva efter avslutad LVM-vård, särskilt beträffande deras boendesituation? (5) Vilka samlade slutsatser kan dras om lagens legitimitet?
Teorier om accounts, last resorts och frontlinjebyråkraters discretion har använts i analysarbetet, vilket baseras på såväl kvalitativa som kvantitativa data.
Socialarbetarna motiverade sina beslut om att initiera tvångsomhändertagandet såsom nödvändiga för att rädda klienternas liv, eller för att beskydda eller disciplinera dem. Klienternas inställning till tvångsåtgärderna visade sig i hög grad vara föränderlig över tid. Några hade en obruten negativ attityd till tvångingripandet och LVM-vård, medan andra gradvis hade accepterat det. Avgörande för klienteras mer positiva syn på tvångsvård var den subjektivt upplevda nytta som de tillskrev tvångsvården, antingen under sin vistelse på LVM-hem eller efter utskrivningen. Graden av delaktighet i planering och beslut om efterföljande insatser tycks också ha spelat en roll för deras ställningstagande.
Frågan om LVM:s legitimitet bör också besvaras med utgångspunkt från utfallet av de insatser som klienterna till syvende och sist har erhållit – eller inte erhållit – efter avslutad LVM-vård genom att jämföra deras sociala situation omedelbart före tvångsomhändertagandet med den som de hade direkt efter avslutad LVM-vård. Medan nästan hälften hade oförändrade boendepositioner, hade de för resten i huvudsak försämrats under tvångsvården. Vid uppföljningstillfället minst sex månader senare var boendesituationen obetydligt bättre jämfört med tiden omedelbart före intagningen, samtidigt som fem klienter vid detta tillfälle på nytt var tvångsintagna enligt LVM och ytterligare fem satt i fängelse. Men trots att det då förflutit minst ett år sedan de ursprungligen blev intagna på LVM-hem saknade alltjämt en majoritet av de klienter, som inte på nytt var föremål för samhällets tvångsingripande, en egen bostad eller ett andrahandskontrakt.
LVM ger möjlighet att vidta insatser mot den enskildes uttryckliga vilja men lagen legitimeras med att tvångsvård ändå ligger i klientens intresse eftersom den antas leda till att den sociala situationen skall förbättras. Min avhandling visar emellertid att detta resultat ofta inte uppnås. Visserligen ger klienterna ofta ett slags samtycke i efterhand, men generellt sett förbättras inte deras sociala situation. Om kravet på evidensbaserat socialt arbete skall tas på allvar medför detta att legitimiteten för LVM starkt måste ifrågasättas.
Avhandlingen utgår från fem forskningsfrågor: (1) Hur motiverar och förklarar socialsekreterare sina ställningstaganden att initiera ett tvångsomhändertagande enligt LVM?; (2) Anser klienterna som varit föremål för LVM-vård att beslutet var befogat när det fattades, när vården verkställdes och en tid efter det att tvånget upphört?; (3) I vilken utsträckning har socialsekreterare och klienter kommit överens om ”vård i annan form” medan klienterna fortfarande var föremål för tvångsvård (27 § LVM), och beträffande insatser efter avslutad tvångsvård då socialtjänsten aktivt skall verka för att ”den enskilde efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning samt se till att han eller hon får personligt stöd eller behandling för att varaktigt komma ifrån sitt missbruk” (30 § LVM)?. (4) Har dessa åtgärder inneburit några förbättringar enligt klienterna själva efter avslutad LVM-vård, särskilt beträffande deras boendesituation? (5) Vilka samlade slutsatser kan dras om lagens legitimitet?
Teorier om accounts, last resorts och frontlinjebyråkraters discretion har använts i analysarbetet, vilket baseras på såväl kvalitativa som kvantitativa data.
Socialarbetarna motiverade sina beslut om att initiera tvångsomhändertagandet såsom nödvändiga för att rädda klienternas liv, eller för att beskydda eller disciplinera dem. Klienternas inställning till tvångsåtgärderna visade sig i hög grad vara föränderlig över tid. Några hade en obruten negativ attityd till tvångingripandet och LVM-vård, medan andra gradvis hade accepterat det. Avgörande för klienteras mer positiva syn på tvångsvård var den subjektivt upplevda nytta som de tillskrev tvångsvården, antingen under sin vistelse på LVM-hem eller efter utskrivningen. Graden av delaktighet i planering och beslut om efterföljande insatser tycks också ha spelat en roll för deras ställningstagande.
Frågan om LVM:s legitimitet bör också besvaras med utgångspunkt från utfallet av de insatser som klienterna till syvende och sist har erhållit – eller inte erhållit – efter avslutad LVM-vård genom att jämföra deras sociala situation omedelbart före tvångsomhändertagandet med den som de hade direkt efter avslutad LVM-vård. Medan nästan hälften hade oförändrade boendepositioner, hade de för resten i huvudsak försämrats under tvångsvården. Vid uppföljningstillfället minst sex månader senare var boendesituationen obetydligt bättre jämfört med tiden omedelbart före intagningen, samtidigt som fem klienter vid detta tillfälle på nytt var tvångsintagna enligt LVM och ytterligare fem satt i fängelse. Men trots att det då förflutit minst ett år sedan de ursprungligen blev intagna på LVM-hem saknade alltjämt en majoritet av de klienter, som inte på nytt var föremål för samhällets tvångsingripande, en egen bostad eller ett andrahandskontrakt.
LVM ger möjlighet att vidta insatser mot den enskildes uttryckliga vilja men lagen legitimeras med att tvångsvård ändå ligger i klientens intresse eftersom den antas leda till att den sociala situationen skall förbättras. Min avhandling visar emellertid att detta resultat ofta inte uppnås. Visserligen ger klienterna ofta ett slags samtycke i efterhand, men generellt sett förbättras inte deras sociala situation. Om kravet på evidensbaserat socialt arbete skall tas på allvar medför detta att legitimiteten för LVM starkt måste ifrågasättas.
Avdelning/ar
Publiceringsår
2012
Språk
Svenska
Dokumenttyp
Doktorsavhandling
Förlag
Égalité
Ämne
- Social Work
Nyckelord
- accounts
- social work
- substance abusers
- legitimacy
- LVM
- Compulsory care
- last resorts
- discretion
Status
Published
Handledare
- Bengt Svensson
- Håkan Jönson
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISBN: 978-91-979039-6-7
Försvarsdatum
30 november 2012
Försvarstid
10:15
Försvarsplats
Edens hörsal, Paradisgatan 5, Hus H, Lund
Opponent
- Lars Oscarsson (Professor)