Population ecology and management of waders breeding on coastal meadows
Författare
Summary, in Swedish
Popular Abstract in Swedish
Hårt trängda vadare på strandängar
Kustnära ängsmarker har utnyttjats av människan i hundratals, i vissa fall mer än i tusen år, som betesmarker för kreatur samt till slåtter för vinterfoder åt djuren. Dessa marker, till stor del skapade av människan, är attraktiva för många fågelarter. Här lägger dom sina bon och i anslutning till ängarna finns rikligt med mat till både vuxna och ungar. I takt med att våtmarker försvunnit och jordbrukslandskapet i allt högre grad utarmats på biologisk mångfald har de betade havsstrandängarna framstått som alltmer viktiga för många fågelarter. Tyvärr så har det inte alltid varit ekonomiskt försvarbart att låta djuren gå på bete på strandängarna och många strandängar har därför vuxit igen med vass, buskar och träd. Därmed har många av fåglarna lämnat strandängarna. Eftersom havsstrandängarna är värdefulla för den biologiska mångfalden samt hyser ett kulturarv och en betestradition värd att bevara, har det sedan 15-20 år tillbaka funnits möjlighet att erhålla ekonomiskt stöd för att upprätthålla betestraditionen på strandängarna.
I denna avhandling presenterar jag ett arbete på rödbena, en medelstor vadarfågel som är en karaktärsart på havsstrandängar. Rödbenan minskar i stora delar av Europa och artens viktigaste biotoper i Sverige har minskat i areal. Mitt arbete utfördes på södra och mellersta Gotland under åren 1997–2003. Eftersom rödbenan förekommer på de flesta typer av strandängar finns det möjlighet att studera hur landskapet och olika slags strandängsskötsel påverkar häckningsframgången hos en vadarfågel. Jag fångade närmare 200 vuxna rödbenor på bo för att kunna ringmärka fåglar med individuella färgringskombinationer på benen. Därmed kunde jag identifiera fåglarna i fält och jag kunde studera vilka individer som lyckades med häckningen och vilka fåglar som överlevde och återvände kommande år. Jag använde radiosändarteknik för att kunna följa de vuxna rödbenorna mer i detalj under ungvårdnadsperioden.
Jag insamlade också ett litet blodprov från rödbenor från ett antal områden i norra Europa inklusive samtliga individer i mitt studieområde på Gotland. Från dessa blodprov kunde jag utvinna arvsmassa som kan användas för att jämföra genetiska likheter mellan olika populationer. Jag fann då att gotländska rödbenor var nästintill identiska med rödbenor i södra Sverige medan det fanns en liten genetisk skillnad gentemot rödbenor som häckar i fjällen i norra Sverige. Detta innebär att rödbenor som häckar på strandängar i södra Sverige kanske därför också har ett särskilt skyddsvärde.
Jag studerade hur bon av rödbenor överlevde fram till ungarnas kläckning i förhållande till olika element i landskapet och hur dolt boet var i vegetationen. De olika elementen var t. ex. träd, telefonledningar, stenmurar, stängselstolpar och strandlinjen. Det har tidigare föreslagits att vadarbon som är placerade nära träd och andra högre punkter som kråkor kan sitta och spana ifrån har lägre överlevnadschanser än bon som ligger längre bort. Så var inte fallet med rödbenebon på Gotland. Vegetationshöjden vid och kring boet påverkade inte heller sannolikheten att kläcka ungar. Dessa resultat tyder på att skötseln av strandängarna inte har så stor betydelse för vilka bon som överlever fram till kläckningen.
Rödbenor är relativt långlivade och 80 % av de vuxna individerna återvände varje år. En stor del av lagda ägg försvann innan kläckningen, vissa år i så många som 90 % av lagda kullar. Bland de få kullar som kläckte, fyra ungar i varje kull, överlevde i genomsnitt knappt en unge till den ålder då den blir självständig och kan flyga själv. Överlevnaden från denna tid tills att fågeln återvänder och häckar på Gotland igen var okänd men jag kunde göra en rimlig gissning. Med denna information tog jag en matematisk metod, en s.k. matrisberäkning, till hjälp för att beräkna om produktionen av ungar var tillräcklig för att uppväga dödligheten hos de vuxna. Resultatet var nedslående och sannolikt kommer rödbenorna att minska i antal på Gotland de närmaste åren. För att vända denna utveckling måste vi förstå bättre hur vi ska minska antalet bon som rövas av äggtjuvar såsom kråkor och rävar. Vi måste också överväga möjligheterna att förbättra ungarnas överlevnad genom t. ex. anläggande av våtmarker där ungarna kan finna lämplig föda.
Strandängarna hålls öppna med bete av kor, får och hästar. Sedan 1988 har hävden ökat avsevärt på Öland och Gotland tack vare de ekonomiska förutsättningarna. Inom naturvårdskretsar har man ofta antagit att om strandängarna hålls öppna med bete så kommer vadarna att klara sig bra. Jag analyserade ett inventeringsmaterial från Öland från 1988 till 2003 som innehöll information om tätheter av häckande vadare samt en bedömning av betestrycket i enskilda strandängsområden. Jag valde att analysera materialet på fyra talrika vadare; rödbena, strandskata, tofsvipa samt större strandpipare. Mycket riktigt så hade betestrycket ökat under denna period och det fanns ett positivt samband mellan tätheter hos samtliga vadararter och betestrycket i ett strandängsområde. Detta betyder att i områden med väl hävd fanns det också höga tätheter av dessa vadare. Jag fann också att i strandängsområden där hävden ökat mellan 1988 och 1998 så hade också vadartätheterna ökat. Däremot så var det totala antalet häckande individer på Öland konstant hos rödbena, tofsvipa och större strandpipare och kraftigt minskande hos strandskata. Sannolikt hade fåglarna flyttat till strandängsområden där betestrycket ökat och därmed så minskade också antalet häckande par i områden där betestrycket var oförändrad eller hade försämrats. Strandskatorna minskade i nästan samtliga områden och det är i nuläget okänt varför strandskatan håller på att försvinna som häckfågel på Öland. Jag konstaterar slutligen att även om hävd av strandängar är nödvändig för vadarna, så finns det andra miljöfaktorer som kan påverka och avgöra vadarnas framtida överlevnad på strandängarna.
Hårt trängda vadare på strandängar
Kustnära ängsmarker har utnyttjats av människan i hundratals, i vissa fall mer än i tusen år, som betesmarker för kreatur samt till slåtter för vinterfoder åt djuren. Dessa marker, till stor del skapade av människan, är attraktiva för många fågelarter. Här lägger dom sina bon och i anslutning till ängarna finns rikligt med mat till både vuxna och ungar. I takt med att våtmarker försvunnit och jordbrukslandskapet i allt högre grad utarmats på biologisk mångfald har de betade havsstrandängarna framstått som alltmer viktiga för många fågelarter. Tyvärr så har det inte alltid varit ekonomiskt försvarbart att låta djuren gå på bete på strandängarna och många strandängar har därför vuxit igen med vass, buskar och träd. Därmed har många av fåglarna lämnat strandängarna. Eftersom havsstrandängarna är värdefulla för den biologiska mångfalden samt hyser ett kulturarv och en betestradition värd att bevara, har det sedan 15-20 år tillbaka funnits möjlighet att erhålla ekonomiskt stöd för att upprätthålla betestraditionen på strandängarna.
I denna avhandling presenterar jag ett arbete på rödbena, en medelstor vadarfågel som är en karaktärsart på havsstrandängar. Rödbenan minskar i stora delar av Europa och artens viktigaste biotoper i Sverige har minskat i areal. Mitt arbete utfördes på södra och mellersta Gotland under åren 1997–2003. Eftersom rödbenan förekommer på de flesta typer av strandängar finns det möjlighet att studera hur landskapet och olika slags strandängsskötsel påverkar häckningsframgången hos en vadarfågel. Jag fångade närmare 200 vuxna rödbenor på bo för att kunna ringmärka fåglar med individuella färgringskombinationer på benen. Därmed kunde jag identifiera fåglarna i fält och jag kunde studera vilka individer som lyckades med häckningen och vilka fåglar som överlevde och återvände kommande år. Jag använde radiosändarteknik för att kunna följa de vuxna rödbenorna mer i detalj under ungvårdnadsperioden.
Jag insamlade också ett litet blodprov från rödbenor från ett antal områden i norra Europa inklusive samtliga individer i mitt studieområde på Gotland. Från dessa blodprov kunde jag utvinna arvsmassa som kan användas för att jämföra genetiska likheter mellan olika populationer. Jag fann då att gotländska rödbenor var nästintill identiska med rödbenor i södra Sverige medan det fanns en liten genetisk skillnad gentemot rödbenor som häckar i fjällen i norra Sverige. Detta innebär att rödbenor som häckar på strandängar i södra Sverige kanske därför också har ett särskilt skyddsvärde.
Jag studerade hur bon av rödbenor överlevde fram till ungarnas kläckning i förhållande till olika element i landskapet och hur dolt boet var i vegetationen. De olika elementen var t. ex. träd, telefonledningar, stenmurar, stängselstolpar och strandlinjen. Det har tidigare föreslagits att vadarbon som är placerade nära träd och andra högre punkter som kråkor kan sitta och spana ifrån har lägre överlevnadschanser än bon som ligger längre bort. Så var inte fallet med rödbenebon på Gotland. Vegetationshöjden vid och kring boet påverkade inte heller sannolikheten att kläcka ungar. Dessa resultat tyder på att skötseln av strandängarna inte har så stor betydelse för vilka bon som överlever fram till kläckningen.
Rödbenor är relativt långlivade och 80 % av de vuxna individerna återvände varje år. En stor del av lagda ägg försvann innan kläckningen, vissa år i så många som 90 % av lagda kullar. Bland de få kullar som kläckte, fyra ungar i varje kull, överlevde i genomsnitt knappt en unge till den ålder då den blir självständig och kan flyga själv. Överlevnaden från denna tid tills att fågeln återvänder och häckar på Gotland igen var okänd men jag kunde göra en rimlig gissning. Med denna information tog jag en matematisk metod, en s.k. matrisberäkning, till hjälp för att beräkna om produktionen av ungar var tillräcklig för att uppväga dödligheten hos de vuxna. Resultatet var nedslående och sannolikt kommer rödbenorna att minska i antal på Gotland de närmaste åren. För att vända denna utveckling måste vi förstå bättre hur vi ska minska antalet bon som rövas av äggtjuvar såsom kråkor och rävar. Vi måste också överväga möjligheterna att förbättra ungarnas överlevnad genom t. ex. anläggande av våtmarker där ungarna kan finna lämplig föda.
Strandängarna hålls öppna med bete av kor, får och hästar. Sedan 1988 har hävden ökat avsevärt på Öland och Gotland tack vare de ekonomiska förutsättningarna. Inom naturvårdskretsar har man ofta antagit att om strandängarna hålls öppna med bete så kommer vadarna att klara sig bra. Jag analyserade ett inventeringsmaterial från Öland från 1988 till 2003 som innehöll information om tätheter av häckande vadare samt en bedömning av betestrycket i enskilda strandängsområden. Jag valde att analysera materialet på fyra talrika vadare; rödbena, strandskata, tofsvipa samt större strandpipare. Mycket riktigt så hade betestrycket ökat under denna period och det fanns ett positivt samband mellan tätheter hos samtliga vadararter och betestrycket i ett strandängsområde. Detta betyder att i områden med väl hävd fanns det också höga tätheter av dessa vadare. Jag fann också att i strandängsområden där hävden ökat mellan 1988 och 1998 så hade också vadartätheterna ökat. Däremot så var det totala antalet häckande individer på Öland konstant hos rödbena, tofsvipa och större strandpipare och kraftigt minskande hos strandskata. Sannolikt hade fåglarna flyttat till strandängsområden där betestrycket ökat och därmed så minskade också antalet häckande par i områden där betestrycket var oförändrad eller hade försämrats. Strandskatorna minskade i nästan samtliga områden och det är i nuläget okänt varför strandskatan håller på att försvinna som häckfågel på Öland. Jag konstaterar slutligen att även om hävd av strandängar är nödvändig för vadarna, så finns det andra miljöfaktorer som kan påverka och avgöra vadarnas framtida överlevnad på strandängarna.
Avdelning/ar
Publiceringsår
2004
Språk
Engelska
Dokumenttyp
Doktorsavhandling
Förlag
Richard Ottvall, Department of Ecology, Animal Ecology, Ecology Building, SE-223 62 Lund,
Ämne
- Ecology
Nyckelord
- Animal ecology
- Djurekologi
- grazing management
- population modelling
- demography
- genetic structure
- population decline
- Tringa totanus
Status
Published
Handledare
- [unknown] [unknown]
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISBN: 91-7105-196-1
Försvarsdatum
19 februari 2004
Försvarstid
10:15
Försvarsplats
Ekologihuset, Lund
Opponent
- Theunis Piersma (Prof)