Bertil Gadö : Bilder om människa och kosmos
Författare
Summary, in Swedish
Gåtfullhet och utgångar hos Gadö
Trots sin internationella orientering har den svenske konstnären Bertil Gadö (född 1916) levt hela sitt liv i födelsestaden Malmö i Sveriges sydligaste del. Efter att under senare hälften av 1940-talet ha nått fram till en fri naturabstraktion ger han sig omkring 1950 bildfantasin i våld. En halvt automatisk linjeskrift på dukens eller papperets yta erbjuder blicken tätt med visuella överraskningar. Oberäkneliga reaktioner mellan färgens materia och olika lösningsmedel förmedlar också för första gången vad som för Gadö framstår som budskap från en annan värld.
Efter mitten av århundradet säker sig Gadö i riktning mot surrealismen. Det skapas ett klart utformat rum i hans bilder, ett rum för det öververkliga. Ändå saknar bilderna inte samband med samhället vi lever i. I en lång rad målningar, sammanhållna av Metropolistemat, kommenterar Gadö genom åren människans utsatthet i industrialismens tidevarv. Men bilderna vittnar också om människans revolt mot sina villkor.
Intensiva naturupplevelser på nära håll sätter spår i Gadös bilder alltifrån 1960-talet. Många av hans målningar visar mark och skog, hav och moln, fast inte sådana vi är vana att se dem. I heraldiskt inspirerade bilder framställes olika djurarter som symboler för livets kamp, både djur med vilka Gadö identifierar sig som lejonet och sådana han upplever som hot, exempelvis stora rovfåglar. Hotet mot naturen och livsmiljön är ofta närvarande i dessa bilder med deras förebud till kommande katastrofer och förödelse.
Minnena från uppväxtens miljöer i Malmö är också en rik bildkälla för Gadö. I centrum för dessa minnen står ofta en anspråkslös boning som gamla sjömän och fiskare uppfört av spillmaterial på en ö i stadens industrihamn. De framstår i sin vilja att bestämma över sig själva som ett ideal för Gadö. Samma självständighet finner han hos världsutforskare som gått sina egna vägar som Umberto Nobile och Amelia Earhart. Andra själsfränder finner han i bildskapare som Henri Gaudier-Brzeska och Paul Nash och poeter och författare som Dan Andersson och Julien Gracq.
En kulmination i Gadös verk kommer omkring 1980 i en grupp bilder vars innehåll kretsar kring kosmiska motiv. Syftet är inte att efterlikna bestämda himlafenomen utan att gestalta kosmiska processer i deras kontrast till jordiska förlopp. Matematisk exakthet och precision kommer till uttryck i omloppsbanornas geometriska former. Och himlakropparna framstår som fria från det förfall som förr eller senare drabbar allt jordiskt.
Många av Gadös verk från denna tid utmärkes av en reduktion. En motivisk reduktion ligger i att bilderna visar ett slags skärmar, konstruktioner i två dimensioner, inplacerade i ett nästan tomt bildrum. Det kan vara pålningar och dammluckor på jorden eller kosmiska scenerier. De flesta av dessa målningar är uppbyggda med tydliga konturlinjer, vars mellanrum täcks med färg. Färgen utmärks av en begränsad skala som sträcker sig från de jordiska palissadernas bruna och grå toner till de kosmiska skådespelens guldfärg. Den senare kan ses som symbol både för evig beständighet och för ett högsta värde. Samtidigt representerar skärmen människans begränsade inblick i världen. Den åskådliggör sin ena sida, men dess andra sida förblir alltid okänd för människan, och den döljer varje bakomliggande skådespel.
En annan stark kulmination uppnås i Gadös verk omkring 1990. Färgerna är rikare, och bilderna byggs i större utsträckning än tidigare upp av färg i stället för linje. Rumsbildningen är mer komplicerad. Blicken ställs ständigt inför avgörandet om en färgyta representerar substantiell figur eller tom grund. Denna formspråkets tvetydighet motsvaras av en innehållslig komplikation. Målningarna gestaltar ofta metafysiska problem som kan gälla förhållandet mellan jordiskt och kosmiskt, mellan fri form och geometrisk rätlinjighet, mellan synligt och dolt. Dessa rikt sammansatta verk kan räknas bland de få inom surrealismen som förenar denna med abstraktion.
Under 90-talet blir målningarna ofta ännu tydligare problematiserande. En målning visar en skog vars kronor tycks slå rot i himlen, ungefär som rötter slår rot i marken. En annan visar hur helt abstrakta, tredimensionella konstruktioner omsluter molnens rena naturformer, medan vi tvärtom är vana vid att människan placerar ut sina abstrakta tankeprodukter i form av hus, broar och vägar i naturens infattning.
Parallellt med sitt målade verk har Gadö under decennier arbetat med offentliga utsmyckningar i friskulptur, relief, glasmålning och mosaik. Samtidigt som dessa verk i sitt innehåll ofta anknyter till hans målade bilder, finns tidigt bland dem starkt abstrakta kompositioner, ovanliga till sin karaktär bland offentliga arbeten.
I sina äldre verk sökte Gadö ofta anknyta motiviskt till konstens traditioner. I senare delen av sin produktion håller han däremot kanaler öppna till det tidiga 1900-talets mest radikala nydanare, en Picabia, en Max Ernst, kanske rentav en Marcel Duchamp, som dock inte är en bildskapare han medvetet hyllar.
Både Gadös liv och hans konst är fulla av märkliga och betydelseskapande sammanträffanden. Hans bilder förebådar både händelser i hans personliga historia och i mänsklighetens gemensamma liv. Det har sagts att människan accepterar förhållanden som inte är förklarade men aldrig sådana som är oförklarliga. Det kan vara ett skäl till att det har tagit så lång tid för Gadö att vinna erkännande för sina verk.
Trots sin internationella orientering har den svenske konstnären Bertil Gadö (född 1916) levt hela sitt liv i födelsestaden Malmö i Sveriges sydligaste del. Efter att under senare hälften av 1940-talet ha nått fram till en fri naturabstraktion ger han sig omkring 1950 bildfantasin i våld. En halvt automatisk linjeskrift på dukens eller papperets yta erbjuder blicken tätt med visuella överraskningar. Oberäkneliga reaktioner mellan färgens materia och olika lösningsmedel förmedlar också för första gången vad som för Gadö framstår som budskap från en annan värld.
Efter mitten av århundradet säker sig Gadö i riktning mot surrealismen. Det skapas ett klart utformat rum i hans bilder, ett rum för det öververkliga. Ändå saknar bilderna inte samband med samhället vi lever i. I en lång rad målningar, sammanhållna av Metropolistemat, kommenterar Gadö genom åren människans utsatthet i industrialismens tidevarv. Men bilderna vittnar också om människans revolt mot sina villkor.
Intensiva naturupplevelser på nära håll sätter spår i Gadös bilder alltifrån 1960-talet. Många av hans målningar visar mark och skog, hav och moln, fast inte sådana vi är vana att se dem. I heraldiskt inspirerade bilder framställes olika djurarter som symboler för livets kamp, både djur med vilka Gadö identifierar sig som lejonet och sådana han upplever som hot, exempelvis stora rovfåglar. Hotet mot naturen och livsmiljön är ofta närvarande i dessa bilder med deras förebud till kommande katastrofer och förödelse.
Minnena från uppväxtens miljöer i Malmö är också en rik bildkälla för Gadö. I centrum för dessa minnen står ofta en anspråkslös boning som gamla sjömän och fiskare uppfört av spillmaterial på en ö i stadens industrihamn. De framstår i sin vilja att bestämma över sig själva som ett ideal för Gadö. Samma självständighet finner han hos världsutforskare som gått sina egna vägar som Umberto Nobile och Amelia Earhart. Andra själsfränder finner han i bildskapare som Henri Gaudier-Brzeska och Paul Nash och poeter och författare som Dan Andersson och Julien Gracq.
En kulmination i Gadös verk kommer omkring 1980 i en grupp bilder vars innehåll kretsar kring kosmiska motiv. Syftet är inte att efterlikna bestämda himlafenomen utan att gestalta kosmiska processer i deras kontrast till jordiska förlopp. Matematisk exakthet och precision kommer till uttryck i omloppsbanornas geometriska former. Och himlakropparna framstår som fria från det förfall som förr eller senare drabbar allt jordiskt.
Många av Gadös verk från denna tid utmärkes av en reduktion. En motivisk reduktion ligger i att bilderna visar ett slags skärmar, konstruktioner i två dimensioner, inplacerade i ett nästan tomt bildrum. Det kan vara pålningar och dammluckor på jorden eller kosmiska scenerier. De flesta av dessa målningar är uppbyggda med tydliga konturlinjer, vars mellanrum täcks med färg. Färgen utmärks av en begränsad skala som sträcker sig från de jordiska palissadernas bruna och grå toner till de kosmiska skådespelens guldfärg. Den senare kan ses som symbol både för evig beständighet och för ett högsta värde. Samtidigt representerar skärmen människans begränsade inblick i världen. Den åskådliggör sin ena sida, men dess andra sida förblir alltid okänd för människan, och den döljer varje bakomliggande skådespel.
En annan stark kulmination uppnås i Gadös verk omkring 1990. Färgerna är rikare, och bilderna byggs i större utsträckning än tidigare upp av färg i stället för linje. Rumsbildningen är mer komplicerad. Blicken ställs ständigt inför avgörandet om en färgyta representerar substantiell figur eller tom grund. Denna formspråkets tvetydighet motsvaras av en innehållslig komplikation. Målningarna gestaltar ofta metafysiska problem som kan gälla förhållandet mellan jordiskt och kosmiskt, mellan fri form och geometrisk rätlinjighet, mellan synligt och dolt. Dessa rikt sammansatta verk kan räknas bland de få inom surrealismen som förenar denna med abstraktion.
Under 90-talet blir målningarna ofta ännu tydligare problematiserande. En målning visar en skog vars kronor tycks slå rot i himlen, ungefär som rötter slår rot i marken. En annan visar hur helt abstrakta, tredimensionella konstruktioner omsluter molnens rena naturformer, medan vi tvärtom är vana vid att människan placerar ut sina abstrakta tankeprodukter i form av hus, broar och vägar i naturens infattning.
Parallellt med sitt målade verk har Gadö under decennier arbetat med offentliga utsmyckningar i friskulptur, relief, glasmålning och mosaik. Samtidigt som dessa verk i sitt innehåll ofta anknyter till hans målade bilder, finns tidigt bland dem starkt abstrakta kompositioner, ovanliga till sin karaktär bland offentliga arbeten.
I sina äldre verk sökte Gadö ofta anknyta motiviskt till konstens traditioner. I senare delen av sin produktion håller han däremot kanaler öppna till det tidiga 1900-talets mest radikala nydanare, en Picabia, en Max Ernst, kanske rentav en Marcel Duchamp, som dock inte är en bildskapare han medvetet hyllar.
Både Gadös liv och hans konst är fulla av märkliga och betydelseskapande sammanträffanden. Hans bilder förebådar både händelser i hans personliga historia och i mänsklighetens gemensamma liv. Det har sagts att människan accepterar förhållanden som inte är förklarade men aldrig sådana som är oförklarliga. Det kan vara ett skäl till att det har tagit så lång tid för Gadö att vinna erkännande för sina verk.
Publiceringsår
2005
Språk
Svenska
Dokumenttyp
Bok
Förlag
Palmkrons förlag
Ämne
- Art History
Status
Published
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISBN: 91-89638-06-9