The Teddy Bear in Psychology : A prospective study with focus on children´s use of transitional objects.
Författare
Summary, in Swedish
Popular Abstract in Swedish
Winnicott definierade och införde begreppen övergångsobjekt (ÖO) och övergångsfenomen (ÖF) vid ett möte i brittiska psykoanalytiska föreningen i maj 1951. Detta kopplades till ett tänkande, som gällde utvecklingen av barnets relaterande från en från början alltigenom subjektiv upplevelsevärld till en värld med ”verkliga” relationer - och talade om ”the intermediate area of experiencing.” Winnicott menade att barnet självt skapar sitt ÖO någon gång när barnet är mellan 4-6 och 8-12 månader gammalt. ÖO har karaktären av något helt nödvändigt, inte utbytbart för barnet och som skänker lugn och tröst, främst i separationssituationer. Vidare menade Winnicott att ”illusionen” om förening med modern, som barnet får genom en”tillräckligt god” moders anpassning till barnets behov, är en avgörande startpunkt för att barnet efterhand skall kunna genomgå ”desillusionering” för att ge plats åt den reella världen. Relaterandet till ett ÖO kan bestå långt upp i småbarnsåren men så småningom blir objektet urladdat och mister sin betydelse. ÖO som ett normalt, allmänpsykologiskt fenomen har ifrågasatts av Bowlby och andra författare utifrån tvärkulturella studier, som har bekräftat att ÖO uppstår i större omfattning i kulturer där barn ammas kortare tid, somnar själv och får mindre kroppskontakt. Innebörden och behovet av ÖO torde hänga samman med barnets minnesutveckling, från förmågan att känna igen till att själv kunna ”uppväcka” minnen, som är av största betydelse för barnets förmåga att uthärda separationer i förhållande till de primära ankntningsobjekten. ÖO kan betraktas som barnets eget hjälpmedel för affektreglering och som sådant intimt sammankopplat med barnets emotionella minnen av meningsskapande affektivt samspel med modern. Föreliggande avhandling baseras på sex delstudier, vars huvudsyfte är att utifrån en prospektiv, empirisk ansats undersöka och bidra till ökad förståelse för ÖO/ÖF som normalfenomen. En grupp barn följdes på olika sätt från 8 månader till 6 års ålder. Projektet inleddes med en prevalensstudie, studie I, i vilken föräldrarna till en grupp barn intervjuades angående barnens användning av ÖO. Detta skedde i samband med barnens ordinarie 8-, 12- och 18-månaders besök på BVC. Frågorna vävdes in i det ordinarie samtalet i ett försök att behandla ÖO som ett ”normalt” fenomen för att inte påverka barn och föräldrar i hur de hanterade ÖO-utvecklingen och till ÖO relaterade fenomen. Även information om förlossning, ordning i syskonskaran, amningstidens längd samt användning av napp/tumme samlades in. Femtiofyra % av barnen använde ÖO. I hela barngruppen var det 16% som inte använde sig av varken ÖO, napp eller tumme. Det förelåg ett negativt samband mellan amningstidens längd och användning av napp/tumme och ÖO. Användning av ÖO var vanligast om man var andra barnet i en syskonskara. Det förelåg ingen skillnad mellan flickor och pojkar. I studie II undersöktes om amningstidens längd, användning av ÖO, napp eller tumme vid 8, 12 respektive 18 månaders ålder var relaterat till utvecklingen vid 5 års ålder mätt med en skolförberedande undersökning. Det visade sig att flickor i större utsträckning genomförde undersökningen utan anmärkning jämfört med pojkar. Det förelåg ett positivt samband mellan amningstid >8 månader och utvecklingsnivå för både flickor och pojkar. Av barnen som ammats <8 månader uppvisade signifikant fler pojkar än flickor avvikelser vad gällde bedömd utvecklingsnivå. Könstillhörighet och amningstidens längd predicerade bäst barnens förmåga att klara den skolförberedande undersökningen. Tumsugning visade negativt samband med utvecklingsnivå. Nappanvändning vid 12 månader och ÖO vid 18 månader visade positivt samband med utvecklingsnivån vid 5 års ålder. I studie III besvarade barnens föräldrar en enkät angående barnens utveckling, beteende och personliga särdrag med syftet att relatera svaren till föräldrarnas erfarenheter av sina barns användning av ÖO. Enkäten besvarades när barnen var 5,5 år gamla. Det framkom inget samband mellan föräldrars användning av övergångsobjekt som barn och barnens användning. Barn som hade ammats >8 månader skattades av sina föräldrar som mer föräldrabundna, med oroligare nattsömn, svårare amningsavvänjning och som mer svårmatade jämfört med hur barn som ammats kortare tid skattades. Föräldrarna till de tumsugande barnen skattade sina barn som mer lättlämnade (till t ex daghem), med lugnare nattsömn och som mindre skrikiga; nappanvändarna skattades som mer svårlämnade och irritabla. Barn med ÖO skattades som tidigare i talutvecklingen. Barnen som inte uppfyllde normerna på den skolförberedande undersökningen skattades av sina föräldrar som senare utvecklade, men också som barn som var lättare att avvänja från amning och mer lättmatade jämfört med hur de barn som uppfyllde normerna skattades av föräldrarna. När barnen var 6 år gamla intervjuades dels barnen (studie IV), dels deras föräldrar (studie V) angående deras syn på användning av ÖO. Tjugoen barn - 12 med ÖO och 9 utan- och deras föräldrar deltog. Knappt hälften av barnen som hade haft ÖO, använde dem fortfarande vid intervjutillfället. Alla barn, oavsett egen användning, uppfattade att ÖO var av stor betydelse för de barn som hade sådant. Barnen betraktade ÖO som naturligt att använda när man behövde tröst och lugn, särskilt i separationssituationer; som vid insomnandet eller för att bli glad när man var ledsen. Barnen beskrev ÖO som svårförenligt med lek tillsammans med kamrater. De beskrev att behovet av såväl ÖO som napp och tumme avtog med åldern. För föräldrarna hade användning av ÖO en normativ innebörd. Den ”regression” som beskrevs i samband med barns användning av ÖO/napp/tumme uppfattades av flera föräldrar som ”provocerande”. Föräldrar till barn med ÖO menade att användningen styrdes av barnets behov medan föräldrar till barn utan ÖO uppgav att användningen styrdes av föräldrarna. Föräldrarna mednade att barn äldre än 3 år inte skulle använda ÖO/napp/tumme vid andtra tillfällen än vid insomnandet. Egna positiva erfarenheter av ÖO innebar inte självklart en positiv inställning till ÖO hos det egna barnet. I studie VI gjordes en jämförelse mellan barnens och föräldrarnas syn på ÖO. Barnen gjorde en tydligare åtskillnad mellan ÖO och napp/tumme än vad föräldrarna gjorde. Barnen ”värderade” inte föräldrarnas sätt att hantera situationer som t ex barnets insomnande. Barnen uppfattade det då som naturligt att använda ÖO på grund av att de då kunde sakna föräldrarna. Föräldrarna var däremot upptagna av om det var ett tecken på trygghet eller otrygghet hos barnet om det använde ÖO. Föräldrarna var också upptagna av vem som hade initierat användningen av ÖO: barnet självt eller föräldrarna. De barn som hade/hade haft ÖO uppgav att ÖO:et alltid hade funnits. Barnen beskrev en stark bindning även till de ÖO de hade slutat att använda medan föräldrarna uppfattade att ÖO hade mist sin betydelse. Enligt barnens beskrivningar var de beroende av såväl ÖO som föräldrar - och för barnen var detta naturligt. Frågan om hur beroende barnen skulle få vara av såväl ÖO (napp/tumme) som föräldrarna var mer värdeladdat för föräldrarna. Att lång amningstid visade negativt samband med såväl användning av ÖO som napp och tumme och positivt samband med utvecklingsnivå vid 5 års ålder kan tala för att amningen skyddar barnets grundläggande ”illusion” om förening med modern. ”Desillusionering” är nödvändig för utvecklingen men eventuellt pressas den fram på ett brådmoget sätt, när amningstiden begränsas till barnets första halvår eller kortare tid. Det kan också förklara att ÖO visar positivt samband med utvecklingen först om det kommer in senare i barnets liv, som ett ”mellanområde” där barnet efter ”en tillräckligt bra desillusionering” får utrymme att bearbeta förhållandet mellan den inre och yttre världen. Att endast hälften av barnen i undersökningen använde sig av ÖO kan tala för att ÖO, ett konkret objekt, inte är en nödvändig förutsättning för förmågan till ”övergångsrelaterande”, vilket vi däremot uppfattar som oundgängligt för barnets utveckling. Tumsugning visade negativt samband med utvecklingsnivå, vilket talar för att ”självtillfredsställelse” är ett mindre gynnsamt sätt att kompensera frånvaron av modersobjektet. Resultaten visar också att det tycks mer gynnsamt om föräldrarna låter sig ”störas” av sina barn och att barnen erbjuds utrymme att ”störa” sina föräldrar. Under sådana villkor får barnen mer hjälp med den tidiga affektregleringen. Barnen beskrev ÖO som något naturligt och förknippat med ett behov, på samma sätt som de menade att barn har behov av att leka. Att ÖO är specifikt för det enskilda barnet och inte möjligt att dela med andra barn framkom i barnens uppfattning av att det inte var möjligt att leka tillsammans med andra barn om något barn hade sitt ÖO med sig i leken. Det talar för att det som överväger hos ÖO är den ”illusoriska” komponenten som interfererar med den gemensamma leken, som förutsätter ”desillusion” och stabila gränser mellan subjekt och objekt. ÖO uppfattat på detta sätt kan ses som en speciell barnkunskap, som skiljer sig från föräldrarnas syn på ÖO. Föräldrarna uppfattade att ÖO har en speciell betydelse för barnet men förknippar också barnets användning av ÖO med om de har varit ”tillräckligt bra” föräldrar. Att ÖO har en ”illusorisk” innebörd kan också förklara föräldrarnas ambivalens i förhållande till det. Det innebär å ena sidan att föräldrarna får ”konkurrera” med objektet, de ”hamnar utanför”, när barnet blir ”självcentrerat” med sitt ÖO; å andra sidan kan de få ”assistans” av ÖO, som kan hjälpa barnet med affektregleringen och underlätta, t ex vid separationer. ÖO har ingen självklar plats i spädbarnets liv. Det är ett område, som framförallt blir tillgängligt när barnet uppnår förmåga till symbolisering, dvs någon gång under andra levnadsåret. Då torde det fungera som stöd för en gynnsam utveckling. Förslagsvis bör man skilja på ÖF, som ett generellt och nödvändigt mentalt fenomen och ÖO, de konkreta manifestationerna av ÖF, som förekommer hos ca hälften av barnen i en normalgrupp. ÖF är en generell och nödvändig förutsättning för ÖO men behöver inte manifesteras i ÖO.
Winnicott definierade och införde begreppen övergångsobjekt (ÖO) och övergångsfenomen (ÖF) vid ett möte i brittiska psykoanalytiska föreningen i maj 1951. Detta kopplades till ett tänkande, som gällde utvecklingen av barnets relaterande från en från början alltigenom subjektiv upplevelsevärld till en värld med ”verkliga” relationer - och talade om ”the intermediate area of experiencing.” Winnicott menade att barnet självt skapar sitt ÖO någon gång när barnet är mellan 4-6 och 8-12 månader gammalt. ÖO har karaktären av något helt nödvändigt, inte utbytbart för barnet och som skänker lugn och tröst, främst i separationssituationer. Vidare menade Winnicott att ”illusionen” om förening med modern, som barnet får genom en”tillräckligt god” moders anpassning till barnets behov, är en avgörande startpunkt för att barnet efterhand skall kunna genomgå ”desillusionering” för att ge plats åt den reella världen. Relaterandet till ett ÖO kan bestå långt upp i småbarnsåren men så småningom blir objektet urladdat och mister sin betydelse. ÖO som ett normalt, allmänpsykologiskt fenomen har ifrågasatts av Bowlby och andra författare utifrån tvärkulturella studier, som har bekräftat att ÖO uppstår i större omfattning i kulturer där barn ammas kortare tid, somnar själv och får mindre kroppskontakt. Innebörden och behovet av ÖO torde hänga samman med barnets minnesutveckling, från förmågan att känna igen till att själv kunna ”uppväcka” minnen, som är av största betydelse för barnets förmåga att uthärda separationer i förhållande till de primära ankntningsobjekten. ÖO kan betraktas som barnets eget hjälpmedel för affektreglering och som sådant intimt sammankopplat med barnets emotionella minnen av meningsskapande affektivt samspel med modern. Föreliggande avhandling baseras på sex delstudier, vars huvudsyfte är att utifrån en prospektiv, empirisk ansats undersöka och bidra till ökad förståelse för ÖO/ÖF som normalfenomen. En grupp barn följdes på olika sätt från 8 månader till 6 års ålder. Projektet inleddes med en prevalensstudie, studie I, i vilken föräldrarna till en grupp barn intervjuades angående barnens användning av ÖO. Detta skedde i samband med barnens ordinarie 8-, 12- och 18-månaders besök på BVC. Frågorna vävdes in i det ordinarie samtalet i ett försök att behandla ÖO som ett ”normalt” fenomen för att inte påverka barn och föräldrar i hur de hanterade ÖO-utvecklingen och till ÖO relaterade fenomen. Även information om förlossning, ordning i syskonskaran, amningstidens längd samt användning av napp/tumme samlades in. Femtiofyra % av barnen använde ÖO. I hela barngruppen var det 16% som inte använde sig av varken ÖO, napp eller tumme. Det förelåg ett negativt samband mellan amningstidens längd och användning av napp/tumme och ÖO. Användning av ÖO var vanligast om man var andra barnet i en syskonskara. Det förelåg ingen skillnad mellan flickor och pojkar. I studie II undersöktes om amningstidens längd, användning av ÖO, napp eller tumme vid 8, 12 respektive 18 månaders ålder var relaterat till utvecklingen vid 5 års ålder mätt med en skolförberedande undersökning. Det visade sig att flickor i större utsträckning genomförde undersökningen utan anmärkning jämfört med pojkar. Det förelåg ett positivt samband mellan amningstid >8 månader och utvecklingsnivå för både flickor och pojkar. Av barnen som ammats <8 månader uppvisade signifikant fler pojkar än flickor avvikelser vad gällde bedömd utvecklingsnivå. Könstillhörighet och amningstidens längd predicerade bäst barnens förmåga att klara den skolförberedande undersökningen. Tumsugning visade negativt samband med utvecklingsnivå. Nappanvändning vid 12 månader och ÖO vid 18 månader visade positivt samband med utvecklingsnivån vid 5 års ålder. I studie III besvarade barnens föräldrar en enkät angående barnens utveckling, beteende och personliga särdrag med syftet att relatera svaren till föräldrarnas erfarenheter av sina barns användning av ÖO. Enkäten besvarades när barnen var 5,5 år gamla. Det framkom inget samband mellan föräldrars användning av övergångsobjekt som barn och barnens användning. Barn som hade ammats >8 månader skattades av sina föräldrar som mer föräldrabundna, med oroligare nattsömn, svårare amningsavvänjning och som mer svårmatade jämfört med hur barn som ammats kortare tid skattades. Föräldrarna till de tumsugande barnen skattade sina barn som mer lättlämnade (till t ex daghem), med lugnare nattsömn och som mindre skrikiga; nappanvändarna skattades som mer svårlämnade och irritabla. Barn med ÖO skattades som tidigare i talutvecklingen. Barnen som inte uppfyllde normerna på den skolförberedande undersökningen skattades av sina föräldrar som senare utvecklade, men också som barn som var lättare att avvänja från amning och mer lättmatade jämfört med hur de barn som uppfyllde normerna skattades av föräldrarna. När barnen var 6 år gamla intervjuades dels barnen (studie IV), dels deras föräldrar (studie V) angående deras syn på användning av ÖO. Tjugoen barn - 12 med ÖO och 9 utan- och deras föräldrar deltog. Knappt hälften av barnen som hade haft ÖO, använde dem fortfarande vid intervjutillfället. Alla barn, oavsett egen användning, uppfattade att ÖO var av stor betydelse för de barn som hade sådant. Barnen betraktade ÖO som naturligt att använda när man behövde tröst och lugn, särskilt i separationssituationer; som vid insomnandet eller för att bli glad när man var ledsen. Barnen beskrev ÖO som svårförenligt med lek tillsammans med kamrater. De beskrev att behovet av såväl ÖO som napp och tumme avtog med åldern. För föräldrarna hade användning av ÖO en normativ innebörd. Den ”regression” som beskrevs i samband med barns användning av ÖO/napp/tumme uppfattades av flera föräldrar som ”provocerande”. Föräldrar till barn med ÖO menade att användningen styrdes av barnets behov medan föräldrar till barn utan ÖO uppgav att användningen styrdes av föräldrarna. Föräldrarna mednade att barn äldre än 3 år inte skulle använda ÖO/napp/tumme vid andtra tillfällen än vid insomnandet. Egna positiva erfarenheter av ÖO innebar inte självklart en positiv inställning till ÖO hos det egna barnet. I studie VI gjordes en jämförelse mellan barnens och föräldrarnas syn på ÖO. Barnen gjorde en tydligare åtskillnad mellan ÖO och napp/tumme än vad föräldrarna gjorde. Barnen ”värderade” inte föräldrarnas sätt att hantera situationer som t ex barnets insomnande. Barnen uppfattade det då som naturligt att använda ÖO på grund av att de då kunde sakna föräldrarna. Föräldrarna var däremot upptagna av om det var ett tecken på trygghet eller otrygghet hos barnet om det använde ÖO. Föräldrarna var också upptagna av vem som hade initierat användningen av ÖO: barnet självt eller föräldrarna. De barn som hade/hade haft ÖO uppgav att ÖO:et alltid hade funnits. Barnen beskrev en stark bindning även till de ÖO de hade slutat att använda medan föräldrarna uppfattade att ÖO hade mist sin betydelse. Enligt barnens beskrivningar var de beroende av såväl ÖO som föräldrar - och för barnen var detta naturligt. Frågan om hur beroende barnen skulle få vara av såväl ÖO (napp/tumme) som föräldrarna var mer värdeladdat för föräldrarna. Att lång amningstid visade negativt samband med såväl användning av ÖO som napp och tumme och positivt samband med utvecklingsnivå vid 5 års ålder kan tala för att amningen skyddar barnets grundläggande ”illusion” om förening med modern. ”Desillusionering” är nödvändig för utvecklingen men eventuellt pressas den fram på ett brådmoget sätt, när amningstiden begränsas till barnets första halvår eller kortare tid. Det kan också förklara att ÖO visar positivt samband med utvecklingen först om det kommer in senare i barnets liv, som ett ”mellanområde” där barnet efter ”en tillräckligt bra desillusionering” får utrymme att bearbeta förhållandet mellan den inre och yttre världen. Att endast hälften av barnen i undersökningen använde sig av ÖO kan tala för att ÖO, ett konkret objekt, inte är en nödvändig förutsättning för förmågan till ”övergångsrelaterande”, vilket vi däremot uppfattar som oundgängligt för barnets utveckling. Tumsugning visade negativt samband med utvecklingsnivå, vilket talar för att ”självtillfredsställelse” är ett mindre gynnsamt sätt att kompensera frånvaron av modersobjektet. Resultaten visar också att det tycks mer gynnsamt om föräldrarna låter sig ”störas” av sina barn och att barnen erbjuds utrymme att ”störa” sina föräldrar. Under sådana villkor får barnen mer hjälp med den tidiga affektregleringen. Barnen beskrev ÖO som något naturligt och förknippat med ett behov, på samma sätt som de menade att barn har behov av att leka. Att ÖO är specifikt för det enskilda barnet och inte möjligt att dela med andra barn framkom i barnens uppfattning av att det inte var möjligt att leka tillsammans med andra barn om något barn hade sitt ÖO med sig i leken. Det talar för att det som överväger hos ÖO är den ”illusoriska” komponenten som interfererar med den gemensamma leken, som förutsätter ”desillusion” och stabila gränser mellan subjekt och objekt. ÖO uppfattat på detta sätt kan ses som en speciell barnkunskap, som skiljer sig från föräldrarnas syn på ÖO. Föräldrarna uppfattade att ÖO har en speciell betydelse för barnet men förknippar också barnets användning av ÖO med om de har varit ”tillräckligt bra” föräldrar. Att ÖO har en ”illusorisk” innebörd kan också förklara föräldrarnas ambivalens i förhållande till det. Det innebär å ena sidan att föräldrarna får ”konkurrera” med objektet, de ”hamnar utanför”, när barnet blir ”självcentrerat” med sitt ÖO; å andra sidan kan de få ”assistans” av ÖO, som kan hjälpa barnet med affektregleringen och underlätta, t ex vid separationer. ÖO har ingen självklar plats i spädbarnets liv. Det är ett område, som framförallt blir tillgängligt när barnet uppnår förmåga till symbolisering, dvs någon gång under andra levnadsåret. Då torde det fungera som stöd för en gynnsam utveckling. Förslagsvis bör man skilja på ÖF, som ett generellt och nödvändigt mentalt fenomen och ÖO, de konkreta manifestationerna av ÖF, som förekommer hos ca hälften av barnen i en normalgrupp. ÖF är en generell och nödvändig förutsättning för ÖO men behöver inte manifesteras i ÖO.
Avdelning/ar
Publiceringsår
2003
Språk
Svenska
Dokumenttyp
Doktorsavhandling
Förlag
Department of Psychology, Lund University
Ämne
- Psychology
Nyckelord
- Psychiatry
- clinical psychology
- psychosomatics
- Development psychology
- parent interview
- child interview
- development
- follow up
- pacifier use
- thumbsucking
- breast feeding
- transitional object
- transitional phenomenon
- Psykiatri
- psykosomatik
- Utvecklingspsykologi
- klinisk psykologi
Status
Published
Handledare
- [unknown] [unknown]
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISBN: 91-628-5582-4
- ISRN-LUSADG/SAPS--03/1115-SE
Försvarsdatum
16 maj 2003
Försvarstid
10:15
Försvarsplats
Kulturens auditorium, Tegnérsplatsen, Lund
Opponent
- Gunnar Carlberg (Ass. Professpr)