Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Medborgardygd : Den europeiska staden och det offentliga rummets etos

Civic virtue : The European city and the ethos of public space

Författare

Summary, in Swedish

Popular Abstract in Swedish

Vad innebär det att vara en god medborgare? Frågan är lika enkel och tidlös som svaret är komplext och mångfacetterat. I grunden har det att göra med hur vi tänker politik. Frågan har i sin förlängning också djup moralisk innebörd och går tillbaka på våra normativa föreställningar om det goda samhället. Svaret vi ger varierar därför med olika värden och ideal; en god medborgare är förmodligen något annat för en liberal än för en konservativ eller en republikan. På ett mer abstrakt plan har frågan därtill en tydlig etisk-teoretisk innebörd och handlar om ett val mellan olika etiska principer. En god medborgare följer de regler sam-hället gemensamt satt upp, skulle en regeletiker sannolikt hävda. Hon handlar såsom plikterna föreskriver, blir pliktetikerns mer specifika svar. Hon handlar så att konsekvenserna av handlingarna blir så goda som möjligt, replikerar konsekvensetikern. En god medborgare är en dygdig medborgare, svarar dygdetikern, och en dygdig medborgare är en god människa. Som bokens titel antyder är det en särskild etisk-teoretiska hållning som här står i fokus. En god medborgare, hävdas det, är just en dygdig medborgare och resonemanget anknyter på så sätt till det förnyade intresse för dygdetik som under de två senaste decennierna gjort sig gällande, särskilt i anglosaxisk politisk filosofi. Den klassiska diskussionen kring människans dygder har därmed åter kommit upp till ytan i det politisk-filosofiska samtalet. Men hållningen som intas är speciell och ansluter till ett annat nyväckt intresse i modern samhällsvetenskap. I försöket att fånga medborgardygdernas essens riktas ett särskilt intresse mot staden, både som idé och livsrum och som grundläggande politologiskt fenomen. På ett plan är angrepps-sättet naturligt, åtminstone i ljuset av den kontext från vilken dygdetiken hämtar mycket av sin näring – att tänka staden var för antikens filosofer synonymt med att tänka politik. Men här blir argu-mentationen också konkret. I kraft av sin närhet och täthet har sta-den genom historien alstrat platser för samtal och social interaktion och därmed förmedlat en livaktig offentlighet; staden har bildat skola i medborgerliga dygder. På ett fundamentalt plan handlar emellertid frågan om vad som gör en god medborgare om synen på den mänskliga naturen. Därmed tangerar vi den fråga som inte utgör bokens ledmotiv med väl dess anslag: Vad gör en samhällsordning möjlig?



Om ordningen



Med medborgartanken som genomgående relief utgör tre begrepp bokens bas och huvudsakliga skelett: ordning, dygd och stad. Begreppe-n införs successivt och bildar således grund också för textens disposition. I bokens andra kapitel, som bär titeln Om ordningens problem, definieras det grundläggande politisk-filosofiska problemet. I anslutning till den tidlösa frågan om vad som gör ett samhälle möjligt, formuleras problemet som utgörande ett – i samhällsfilosofisk mening – ordningens problem. Därvid öppnas dörren till en omfattande samhällsteoretisk diskussion, central inte bara för förståelsen av vad som i grunden konstituerar ett samhälle utan också för vad som bildar det gemensamma goda. Kontexten är idéhistorisk, men argumentationen huvudsakligen metodologisk och vetenskapsteoretisk. Fyra principiellt skilda perspektiv på ordningsproblemets lösning diskuteras – den intentionella ordningen, den spontana ord-ningen, den transcendentala ordningen och den naturliga ord-ningen – som var för sig bildar helt olika sätt att tänka politik och där-till vilar på skilda metateoretiska grunder, d v s baseras på olika före-ställningar om världen och hur denna skall förstås. Perspektiven re-presenterar härvidlag kontrasterande ontologier – d v s de gör olika antaganden om hur verkligheten är beskaffad – men förmedlar också motsatta bilder av vad som konstituerar samhällsförändring. Kapitlet mynnar ut i en kritisk diskussion om det klassiska s k aktörstrukturproblemet i relationen till ordningsproblemets skilda lösningar och ett försök görs att formulera vad som lite klumpigt kallas ett kritisk-realis-tiskt struktureringsperspektiv som avhandlingens metateoretiska fun-dament. Infallsvinkeln är föga originell, men innebörden är – starkt förenklat – att våra teorier om världen, i den mån de ska uppfattas som realistiska i vetenskapsteoretisk mening och de ska kunna användas för att analysera samhällsförändring, måste vila på antagandet att både aktörer och deras medvetna val och de strukturer som omger dessa val till-sammans möjliggör och begränsar människors handlande. I metateoretisk ter-minologi kan det hela uttryckas som att både aktörer och strukturer måste ges primär ontologisk status, och resonemanget utgör därmed en balansgång i förhållande till det klassiska problemet kring voluntarism respektive determinism i synen på mänskligt handlande och, i mer all-män mening, samhällsförändring. Diskussionen bildar därtill utgångs-punkt för ett vidare historisk-filosofiskt ställningstagande, i texten ut-tryckt som en balansgång även i förhållande till den tidlösa och komplicerade frågan om universalism respektive partikularism. På ett princi-piellt plan, kan man hävda, utgör denna dubbla balansgång en analytisk omöjlighet; på ett annat, pragmatiskt plan, framstår den som den enda realistiska positionen att inta. Frågan är emellertid mycket omdisku-terad och den hållning som förfäktas i texten står i motsats till de reduktionistiska perspektiv som vanligen dominerar i modern samhälls-vetenskap.



Om dygden



Bokens tredje kapitel, med titeln Om dygden och det gemensamma goda, återvänder till den i verklig mening klassiska kontexten och för in dygden som ett centralt förhållningssätt i frågan om ordningens problem. Resonemanget bildar även bas för bokens etiska grundperspektiv. Kapitlet ansluter här till det förnyade intresse för dygdetik i allmänhet och för aristotelisk filosofi i synnerhet som växt fram under de två senaste decennierna. Med utgångspunkt i en preli-minär ordboksmässig bestämning av dygdbegreppet, och med en idé-historisk exposé över dess olika formuleringar som relief, görs ett för-sök att analytiskt och principiellt behandla dygddiskursen som en särskild form av etisk teori. Dygdetiken behandlas därvidlag som en metateori för etik – d v s den ger oss etikens grundläggande former men säger lite eller ingenting om dygdernas konkreta innehåll – och kontrasteras i kapitlet mot andra former av etik; särskilt mot vad som i litteraturen ofta går under benämningen beslutsetik, såväl i dess pliktetiska som konsekvensetiska skepnad. Där pliktetiken ger ett antal regler för handlandet som alltid skall följas oberoende av tid och rum – handla alltid i enlighet med plikterna! – och konsekvensetiken endast ser till handlingarnas konsekvenser – handla så att konsekvenserna av dina handlingar blir så goda som möjligt! – formulerar dygdetiken en helt annorlunda problemställning. Snarare än att fråga vad som utgör ett etiskt riktigt handlande i en viss situation med hänvisning till en uppsättning på förhand formulerade regler, ställer dygdetiken istället frågan vad det innebär att vara en god människa. I grunden för detta tillbaka på människans karaktär eller sinnelag – dygdetiken be-tecknas ofta som just en karaktärsetik eller sinnelagsetik – och resone-manget ansluter därmed till vad som efter dess antika grekiska förebild ofta kallas eudaimonistisk etik (efter grekiskans ord för lycka, eudai-monia), där Aristoteles filosofi bildar en naturlig utgångspunkt. Den dygdetiska tankegången innebär ett väsentligt annorlunda etiskt förhållningssätt, med konsekvenser inte bara för hur vi väljer att betrakta och analysera etik och etiskt handlande, utan också för synen på vad som i grunden konstituerar en samhällsgemenskap och – i förlängningen – hur vi förstår det gemensamma goda. Det får också konsekvenser för vårt sätt att betrakta förändring. Reso-nemanget knyter därför an till den mer generella förändringsdiskussion som förts i föregående kapitel och i likhet med vad som är fallet där pro-blematiseras dygdbegreppet utifrån en generell aktörstrukturdikotomi. Det blir här, intressant nog, påtagligt hur aristotelisk etik på ett fruktbart sätt kan tolkas som en integrerad aktörstrukturansats och följaktligen kan sägas representera ett genuint förändringsperspektiv. Dygdetiken, i den form den presenteras i texten, innebär därtill ett särskilt ställningstagande i relation till frågan om universalism kontra partikularism i etiken. En dygd skall förstås som en konkret, situations-betingad och relationell handlingsdisposition, men av detta följer inte nödvändigtvis att dygdetiken är ett uttryck för en långtgående etisk relativism. Dygden måste hela tiden sättas i relation till det gemen-samma goda, men vad som är gemensamt gott kan endast definieras i förhållande till varje konkret gemenskap. Av detta följer att dygderna till sitt substantiella innehåll kan se olika ut i olika gemenskaper. Sam-manfattningsvis kan man därför säga att kapitlet, som en utgångspunkt för den fortsatta framställningen, anammar ett aristoteliskt färgat ge-menskapsorienterat, situationsbetingat och därtill relationellt dygd-begrepp.



Men dygdetiken, som den presenterats så långt, utgör som sagt enbart en metateori för etik och säger ingenting om etikens eller dygdernas konkreta innehåll, d v s den talar om för oss hur dygderna är beskaffade till sin form men säger inget om vilka dygderna egentligen är. Av vårt partikulärt färgade resonemang följer dessutom att en sådan bestäm-ning inte kan göras en gång för alla utan måste ske i relation till varje specifik gemenskap. I sammanhanget har emellertid också en tredje begränsning aktualitet, och nu får vi anledning att återvända till vårt grundläggande medborgarperspektiv. Alla dygder är inte offentliga och står inte i direkt relation till gemenskapens krav eller karaktär – i det avseendet är alla dygder inte heller politiska. Uppgiften i bokens fjärde kapitel – med titeln Om medborgardygd – blir därför dels att försöka konkretisera dygddiskursen i relation till en specifik, i vårt fall västerländsk värdege-menskap, dels att försöka identifiera karaktärsdrag som har offent-lig, och därmed, politologisk innebörd. På så sätt närmar vi oss ett svar på huvudfrågan vad det innebär att vara en god medborgare. Uppgiften att med medborgartanken som bas konkretisera det dygdetiska resonemanget är emellertid komplex. Redan i sin enklaste form har den en djup värdemässig innebörd och rör inte bara olika normativa föreställningar om medborgarrelationernas innehåll och om vad som konstituerar det gemensamma goda, utan för i grunden också tillbaka till det omdisku-terade förhållandet mellan privat och offentligt i politiken. Ett försök att specificera de dygder som har relevans för den politiska gemenska-pen – våra medborgardygder – måste följaktligen starta i en gräns-dragning mellan vad som är att betrakta som privata angelägenheter och vad som är i vid mening offentligt. I kapitlet formuleras således ett politologiskt dygdperspektiv, där medborgartanken bildar huvudsaklig ingång. Även här är kontexten idéhistorisk, men infallsvinkeln är speciell. I försöket att dra gränser mellan privat och offentligt, och – i förlängningen – att bestämma med-borgardygdernas karaktär, tar vi hjälp av Aristoteles vänskapsfilosofi. Angreppssättet kan vid en första anblick förefalla paradoxalt. Vän-skapstanken är i vårt moderna samhälle starkt förknippad med den in-tima sfärens relationer och med det privata och står på så sätt i bjärt kontrast till medborgarbegreppets offentliga karaktär. I den klassiska filosofin var förhållandet emellertid väsentligt annorlunda. Här ut-gjorde vänskapsrelationer gemenskapens fundament och vänskapens karaktär avspeglade tydligt föreställningen om det gemensamma goda. Vänskapsbegreppet utgör därmed ett användbart redskap inte bara för att formulera gränserna mellan privat och offentligt, utan också för att ge medborgardygderna ett första substantiellt innehåll. Kapitlet myn-nar därefter ut i en konkret diskussion kring en uppsättning med-borgardygder som tar sin utgångspunkt i de fyra klassiska s k kardinal-dygderna: klokhet, mod, måttfullhet och rättrådighet. En god medborgare, blir slutsatsen, är en dygdig medborgare, och en dygdig medborgare är klok, modig, måttfull och rättrådig. Men en god medborgare är också en samtalande medborgare. Som avslutning på kapitlet formuleras därför ett deliberativt politikideal som medborgaretikens fundament och värdekälla.



Om staden



Bokens femte kapitel – Om staden och det offentliga rummets etos – bildar brygga över till studiens mer konkreta empirisk-teoretiskt orienterade del, som i sin förlängning utgör en komparativ studie av städer i Eu-ropa i ett långt historiskt perspektiv. Begreppet ”stad” förs här in som analytisk kategori och får rollen såväl av tankekonstruktion – staden som idé – som av empirisk-teoretisk bestämningsfaktor; staden utgör därvidlag bokens konkreta analytiska rum. Argumentet är egentligen enkelt och vi har tidigare nuddat vid det. I de täta interaktionsmiljöer som staden förmedlat finner man tidigt i historien uttryck för och ett krav på vad vi här kallat medborgardygd. Stadens mötesplatser och offentliga liv har genom historien bildat arena för dygdernas kultive-ring och i långa tider också varit det rumsliga uttrycket för det gemen-samma goda; staden har härvidlag utgjort ett centralt medborgerligt rum. I kapitlet diskuteras därför dels på ett generellt plan staden som idé och livsmiljö, dels, mer specifikt, staden som offentligt medborger-ligt rum. Denna senare aspekt bildar kapitlets huvudsakliga fokus. De offentliga miljöer som staden genererar utgör spelplan för en intensiv social interaktion och förmedlar genom sin närhet, täthet och öppenhet platser för samtal, deliberation och medborgerlig interaktion. På så sätt bildar stadens offentlighet skola i medborgerliga dygder. Men stadens närhet och täthet skapar samtidigt en brytpunkt mellan anonymitetens frihet och gemenskapens kontroll och en spänning mellan privata och offentliga miljöer. Därmed utgör stadens interak-tionsmiljöer ett intressant uttryck också för det komplexa förhållanden mellan privat och offentligt i politiken. Stadens medborgerliga offentlighet tar sig emellertid inte enbart abstrakta uttryck; den har också konkreta rumsliga förtecken. I kapitlet ägnas därför ett särskilt intresse åt vad som kallas stadens morfologi och det offentliga rummets grammatik. Med en analogi till språkets begreppsvärld kan man säga att stadens miljöer, dess gator, torg, plat-ser och byggnader bildar satsdelar i det offentliga rummets gestaltning och på så sätt får rollen av medborgarinteraktions fysiska omgivning. Förhållandet är centralt. En god medborgare formas inte och kan inte verka i isolerade eller avskärmade miljöer. För detta krävs goda offent-liga mötesplatser, som genom sin rumsliga struktur uppmuntrar till samtal och social interaktion. Men att sätta stadens fysisk-rumsliga gestaltning i blickfånget är in-tressant också av en annan anledning, och här blir argumentationen huvudsakligen metodologisk. Givet att medborgarnas karaktärsdrag och sinnelag svårligen låter sig fångas i empirisk-teoretisk analys – särskilt då tidsperspektiven är långa och den geografiska utsträckningen stor – kan man genom att studera stadens rumsliga gestaltning så att säga gå bakvägen för att få en inblick i medborgardygdernas karaktär. Idén är enkel och bygger på föreställningen att det offentliga rummets gestaltning återspeglar ett förhärskande samhällsklimat. Genom att läsa stadens offentlighet på grundval av dess olika rumsliga uttryck kan man därför teckna en bild av ett rådande medborgarideal, eller annorlunda uttryckt, stadens rumsliga gestalt utgör spegelbilden av ett offentligt etos. Staden bildar därmed medborgaridealets projektion i terrängen; staden blir den byggda bilden av ett samhälle. Förhållandet är natur-ligtvis inte ensidigt utan verkar också i motsatt riktning. På samma sätt som stadens offentlighet avspeglar människors idéer och ideal, så for-mas dessa ideal genom deltagande och interaktion i stadens publika miljöer. Och även i detta avseende är vårt grundläggande aktörstrukturperspektiv närvarande. Men staden är inte enbart medborgerlig harmoni; den har också ge-nom historien varit en arena för konflikt och via sin rumsliga gestalt-ning ett uttryck för makt och kontroll. I den mån byggnader, gator, platser och torg markerat livaktiga medborgerliga rum, så har de också använts av olika auktoriteter för att utöva kontroll över omgivningen. Kapitlet mynnar därför ut i en formulering av två idealtyper för det offentliga rummets gestaltning – Staden som medborgerlig offentlighet respektive Staden som auktoritär kontroll – som representerar motsatta medborgarideal och som i förlängningen bildar underlag för den empi-risk-teoretiska analys som följer.



Om staden i historien



Med bokens fyra följande kapitel vidtar studiens konkreta empirisk-teo-retiska analys, vars huvudsakliga syfte är att illustrera det tidigare förda resonemanget. I kapitel sex, med titeln En historia om staden, företas en översiktlig djuphistorisk analys av staden som offentligt rum och som arena för medborgardygdernas kultivering. Fyra nedslag i historien görs, principiellt motiverade snarare än kronologiskt och valda inte för att de i någon absolut mening är intressantare eller viktigare än andra, utan för att de på ett informativt och fruktbart sätt illustrerar bokens huvudsakliga argument. Perspektivet är snävt och avgränsat och diskussionen tematisk och syntetiserande snarare än riktad mot enstaka konkreta städer. I så måtto utgör vår historia om staden en konstruktion, helt styrd av de begreppsliga ramarna. Det material som presenteras är därtill inte nytt, utan resonemanget bygger uteslutande på sekundära källor. Först ut i historien om staden är den antika staden som analyseras i två skepnader. Dels i formen av demokratisk grekisk stadsstat ungefär vid tidpunkten för Perikles eller Demosthenes styre i Aten, dels i romersk republikansk och senrepublikansk skepnad strax före principatets inträde. Härigenom får den abstrakta klassisk-filosofiska diskussionen kring med-borgarens dygder en konkret tidsenlig färg. Det tredje nedslaget cen-treras kring den medeltida staden som är intressant inte bara i sin egen rätt som relativt fritt medborgerligt rum i kontrast till landsbygdens feodala och hierarkiskt präglade sociala relationer, utan också därför att dessa stadsformationer utgör grund för många befintliga städer. Därtill bildar de ofta ideal för modern stadsplanering. Ett sär-skilt intresse riktas här mot de fria stadsbildningarna som på 1000- och 1100-talen tar form i Italien och i norra och nordvästra Europa. Vårt fjärde nedslag, slutligen, ligger ytterligare en bit fram i historien och får en något annorlunda karaktär. Som ett exempel på maktens tydliga avtryck i det offentliga rummets gestaltning, och som illustration av ett tilltagande asymmetriskt förhållande mellan medborgerligt deltagande och interaktion å ena sidan och central maktutövning å den andra, avslutas kapitlet med en analys av staden mellan renässans och ab-solutism, d v s renässansstaden som den gestaltas vid tidpunkten för den absolutistiska statens framväxt. Stadens offentlighet blir här alltmer ett redskap i händerna på maktens företrädare och de publika miljöerna formas medvetet för att uttrycka dominans och kontroll – i samma skede tenderar det medborgerliga samtalet att utarmas.



För att konkretisera och utveckla resonemanget görs i bokens sjunde, åttonde och nionde kapitel djupdykningar i tre konkreta stadsformationer i Europa: Florens, Novgorod och Moskva. Liksom i vår övergripande stadshistoria är exemplen valda inte för att de är viktigare än andra, utan för att de bildar uttryck för olika offentliga etos och för att de på skilda sätt ansluter till de idealtyper för staden som offentligt rum som tidigare lanserats. Därtill har städerna en tydlig geografisk spridning. Nedslagen görs – med viss variation – under medeltid och senmedeltid med argumentet att tidpunkten utgör en intressant brytningstid, såväl vad beträffar städernas inre politiska organisering som vad gäller dess offentlig-rumsliga gestaltning. Florens är den av våra städer som kommer idealtypen för staden som medborgerlig offentlighet närmast och inleder – i bokens sjunde kapitel med titeln Staden som medborgerlig offentlighet: Florens – därför utblicken. Från början en romersk garnisonsstad belägen i hjärtat av Toscana utvecklas Florens under medeltiden till en blomstrande republikansk stadsstat, politiskt självständig och med ett långtgående folkligt deltagande i stadens ge-mensamma angelägenheter. Dess livaktiga offentlighet och många medborgerliga miljöer gör staden närmast till ett skolexempel på med-borgardygdernas förverkligande, även om den vidare utvecklingen under senmedeltiden och renässansen går i delvis motsatt riktning. Att Florens bildar startpunkt har emellertid också en annan orsak. Av de tre städer som analyseras utgör den florentinska republiken i olika avseenden den mest omskrivna. Med hjälp av den rikhaltiga litteraturfloran utvecklas därför språkbruket och den analytiska känsligheten fördjupas. I bokens åttonde kapitel, med titeln Staden mellan två ideal: Novgorod, görs det andra konkreta nedslaget. Novgorod, belägen vid floden Volkhov i vad som idag är nordvästra Ryssland, förmedlar ett intressant brytningsfält och bildar på så sätt brygga mellan våra olika analytiska ideal. Ursprungligen en handelsplats etablerad av vikingarna på deras färd mot Konstantinopel når Novgorod under 1000- och 1100-talen successivt självständighet från Kievriket och formerar en själv-styrande stadskommun och en vidsträckt stadsstat, delvis efter västlig förebild. Som livlig handelsstad utgör den under en tid Hansenätver-kets östra utpost och efterhand etableras i staden miljöer för medbor-gerligt deltagande och interaktion. Parallelliteten med övriga Hanse-städer skall emellertid inte överdrivas. Även om Novgorod lyckas undgå mongolernas invasion och dess medborgare tvingar furste-makten ut ur staden, så lever resterna av Kievrikets ekonomisk-poli-tiska organisation och auktoritetsförhållanden i övrigt på sätt och vis kvar, bl a behåller de landägande bojarerna ett mycket stort inflytande. Och likheten upphör i vart fall att gälla med Ivan den stores annek-tering av staden 1478 och Moskvastatens aggressiva expansion västerut. Uttryckt i metodologiska termer kan man därför säga att Novgorod, i ljuset av vårt normativa medborgarideal, inledningsvis utgör ett bra exempel som med tiden övergår i ett dåligt. Moskva, slutligen, ansluter på ett prydligare sätt till idealtypen för maktens kontroll över det offentliga rummet och står i fokus i bokens nionde kapitel med titeln Staden som auktoritär kontroll: Moskva. Staden har genom historien präglats av maktens närmast fullständiga dominans över offentligheten med mycket litet utrymme för medborgerligt deltagande och interaktion. Följaktligen har det också saknats miljöer för medbor-gardygdernas kultivering. Och detta oavsett om det har skett i termer av Moskvastat, tsarvälde eller, långt senare, kommunistisk diktatur. Vårt nedslag i stadens historia sker huvudsakligen vid tidpunkten för Ivan den stores och Ivan den förskräckliges konsolidering av Moskvastaten, då konturerna till ett ryskt imperium börjar ta form. Nu grundläggs ett system genom vilket den enskilda människan blir till objekt under härskarens översyn och kontroll och i praktiken betraktas som storfurstens personliga egen-dom; något medborgarideal i klassisk mening får aldrig fotfäste.



Någon invänder nu, att den historiskt färgade analys som företas i bo-kens andra del rymmer liten eller ingen aktualitet och därför inte bi-drar nämnvärt till förståelsen för i dag centrala politologiska problem. Bokens avslutande kapitel – Medborgarstadens dygder – en epilog – återvänder därför till det samhällsteoretiska problem som inledningsvis skisserades och försöker visa på vilket sätt analysen kan ha relevans. Förutom att bokens perspektiv och förhållningssätt sammanfattas och problematiseras – inte minst utifrån metodologiska överväganden – antyds mycket kort i kapitlet hur vårt offentlig-rumsliga dygdperspektiv kan utgöra tolkningsram, dels för några av den moderna demokratins problem, dels för 1990-talets dramatiska omvandlingsprocesser i Öst- och Centraleuropa. Resonemangen är emel-lertid högst tentativa och syftet endast att förmedla ett möjligt meningssammanhang. Men diskussionen är viktig, både för att visa på det övergripande angreppssättets analytiska relevans och för att antyda hur kombinationen av normativa frågeställningar och historiskt färgade resonemang kan bidra med förståelse för aktuella politologiska problem.

Publiceringsår

2002

Språk

Svenska

Publikation/Tidskrift/Serie

Lund Political Studies

Issue

126

Dokumenttyp

Doktorsavhandling

Förlag

Natur och kultur

Ämne

  • Political Science

Nyckelord

  • Novgorod
  • Florence
  • European history
  • ideal type
  • city
  • justice
  • temperance
  • fortitude
  • prudence
  • friendship
  • citizenship
  • citizen
  • Aristotle
  • civic virtues
  • Problem of order
  • virtue ethics
  • Moscow.
  • Political and administrative sciences
  • Statsvetenskap
  • förvaltningskunskap

Status

Published

Handledare

  • [unknown] [unknown]

ISBN/ISSN/Övrigt

  • ISSN: 0460-0037
  • ISBN: 91-27-09408-1

Försvarsdatum

7 juni 2002

Försvarstid

10:15

Försvarsplats

Edens hörsal, 1 våningen, Statsvetenskapliga institutionen.

Opponent

  • Bo Lindensjö (Docent)