Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Economic Growth and Fiscal Policy

Författare:
Publiceringsår: 2001
Språk: Engelska
Sidor:
Publikation/Tidskrift/Serie: Lund Economic Studies
Volym: 97
Dokumenttyp: Doktorsavhandling
Förlag: Department of Economics, Lund Universtiy

Sammanfattning

Popular Abstract in Swedish

Avhandlingen behandlar ekonomisk tillväxt och finanspolitik. Med ekonomisk tillväxt avses tillväxttakten i BNP – det sammanlagda värdet av alla varor och tjänster som produceras för slutlig användning i ett land – och med finanspolitik avses handhavandet av de offentliga finanserna. Efter ett introduktionskapitel följer fem kapitel som är fristående från varandra. De tre första av dessa är teoretiska ansatser som i samtliga fall syftar till att utröna om och i så fall hur olika skatter och subventioner påverkar den långsiktiga tillväxttakten. Kapitel 3 syftar dessutom till att utveckla en av de teoretiska modeller utifrån vilka tillväxt studeras. I efterföljande kapitel redovisas en empirisk undersökning av sambandet mellan utvecklingen av BNP och utvecklingen av det finansiella systemet i Sverige under perioden 1834–1991. Det avslutande kapitlet avviker från de övriga i så måtto att det inte berör BNP-tillväxt utan uteslutande fokuserar på finanspolitik. Frågeställningen är huruvida statsskuldens utveckling är förenlig med långsiktiga överväganden om att stabilisera skuldens nivå i förhållande till BNP.



Det är inte orimligt att hävda att människor i gemen föredrar en högre inkomst framför en lägre, i varje fall så länge denna högre inkomst inte för med sig någon form av negativ bieffekt för individen eller för samhället i stort. En grundläggande slutsats i nationalekonomin är att summan av alla de inkomster som genereras i ett land är lika med värdet av den totala produktionen. Att undersöka tillväxttakten i BNP (produktionen) är därför av största betydelse; allt annat än tillväxttakten kommer nämligen att vara försumbart för vår inkomstnivå på lång sikt. Med enkla räkneexempel är det dessutom möjligt att åskådliggöra hur även mycket små skillnader i årlig tillväxttakt medför stora skillnader i inkomstnivå på lång sikt. Om Sveriges ekonomi växer med två procent per år i reala termer – vilket den har gjort i genomsnitt de senaste trettio åren – kommer det att ge upphov till dubbelt så stora inkomster som i dag redan år 2035. Men om vi i stället kommer på ett sätt att höja den genomsnittliga tillväxten från två till två och en halv procent per år, så kommer BNP år 2035 att vara hela 38,5 procent av dagens BNP högre än vad den skulle ha varit med två procents årlig tillväxt. Uttryckt i kronor skulle denna till synes blygsamma tillväxtökning innebära en inkomstökning för den genomsnittlige svenske medborgaren på 87000 kronor om året. Härav inses att en god förståelse av tillväxtprocessen och insikter om hur denna kan främjas är av väldigt stor betydelse. Om det visar sig möjligt att identifiera någon form av samhälleliga institutioner, infrastruktur, ekonomisk politik eller annat medel som skapar ett bättre tillväxtklimat än andra, så blir konsekvenserna för världens levnadsstandard enorma.



Kapitel 2 behandlar frågan om huruvida den totala nivån på de statliga utgifterna påverkar den långsiktiga tillväxttakten. Kapitlet utgår ifrån en modell där investeringar i realkapital och humankapital styr tillväxten på lång sikt. Individer antas värdera såväl privat som offentlig konsumtion, varvid en minskning av den privata konsumtionen kan kompenseras genom en tillräckligt stor ökning av den offentliga konsumtionen och vice versa. Hur stor den kompenserande ökningen måste vara beror på hur stora de offentliga utgifterna är. Det relativa värdet för den enskilde individen av offentlig konsumtion antas sjunka i takt med att den offentliga sektorn ökar i omfattning. Vidare uppvisar statens finanser ett strukturellt budget--underskott, d.v.s. ett underskott som inte beror på en tillfällig nedgång i ekonomin och som finns kvar även i högkonjunktur. För att den offentliga sektorns långsiktiga solvens ska bibehållas höjs skatteuttaget i takt med att statsskulden stiger. På så sätt kommer statsskulden på lång sikt att stabiliseras i förhållande till BNP. Kapitlets huvudslutsats är att en minskning av de offentliga utgifterna höjer ekonomins tillväxttakt. Hur stor ökningen blir beror framför allt på hur högt individer värderar offentlig konsumtion i förhållande till privat konsumtion, hur produktivt real- och humankapital är i produktionen och hur snabbt skatterna stiger när statsskulden stiger.



I kapitel 3 vidareutvecklas en av de mest inflytelserika modellerna för studium av långsiktig tillväxt. Humankapital och teknologisk utveckling brukar ses som de två avgörande drivkrafterna bakom tillväxten. I merparten av befintliga tillväxt-modeller är en av dessa båda faktorer den yttersta drivkraften bakom tillväxten. I detta kapitel kompletterar teknologiska innovationer och human-kapital varandra som grundvalen för tillväxt. Varaktig tillväxt kan inte skapas av endera faktorn utan medverkan av den andra; varaktig tillväxt är endast möjlig om båda faktorerna utvecklas i samklang med varandra. I modellen ingår också finansiellt kapital som ett betydelsefullt inslag, eftersom innovationer i sig själv inte bidrar till ökad produktion förrän ekonomin har investerat i realkapital som förkroppsligar innovationerna. Därutöver elimineras problemet med att utfallet i många liknande tillväxtmodeller blir att ekonomins eller befolkningens storlek påverkar den långsiktiga tillväxttakten – det s.k. problemet med skaleffekter. Till skillnad från merparten modeller utan skaleffekter dras slutsatsen att ekonomisk politik kan påverka tillväxttakten. Subventioner av FoU och utbildning höjer den långsiktiga tillväxten medan skatter på kapital- och arbetsinkomster sänker tillväxten. I det sistnämnda fallet är progressiva skatter mer negativa för tillväxttakten än proportionella skatter.



Kapitel 4 utgår ifrån den diskussion om skatteharmonisering som har förts på senare år i EU. Att harmonisera skatter innebär att samma skattesats på en viss form av inkomst tillämpas i en grupp länder. Syftet är att undvika att det som beskattas, vanligen kapital, flyttar till de länder där skatten är lägre. I detta kapitel analyseras effekten på den långsiktiga tillväxten av en harmonisering av skatten på kapitalinkomster i en modell där teknologiska innovationer ligger till grund för tillväxten. Den värld som studeras består av små, öppna ekonomier, d.v.s. länder där kapital kan föras över gränserna och där inget enskilt land är stort nog att påverka räntan på världsmarknaden. Arbetskraften antas däremot vara knuten till sina respektive länder. Resultatet av analysen blir att tillväxten minskar till följd av en skatteharmonisering om vissa länder besitter större innovationsförmåga än andra. En högre skattesats i de innovativa länderna gör sparande mindre lönsamt i förhållande till innovationer – eftersom kapital-inkomster beskattas hårdare – varför de innovative länder omallokerar sina resurser till forsknings-sektorn. Bristen på sparande i de innovativa länderna kompenseras av sparande i övriga länder, vilket i förlängningen innebär att de tar över ägandet av realkapitalet. Ehuru det således ur detta perspektiv är lämpligt att bevara skatteskillnader kan en internationell överenskommelse som harmoniserar skattenivån inom gruppen innovativa länder bli nödvändig för att undvika att dessa länder sänker skatten i syfte att locka till sig kapital och öka nationalinkomsten.



I kapitel 5, som är helt och hållet empiriskt, undersöks det långsiktiga sambandet mellan finansiell utlåning och BNP i Sverige under perioden 1834–1991. Ett antal delperioder undersöks också. Metoden är kointegrations-analys och syftet med denna är att få fram eventuella långsiktiga samband mellan en grupp variabler, runt vilket den faktiska utvecklingen kretsar. I studien används ett tämligen unikt datamaterial. Inga liknande undersökningar har oss veterligen gjorts tidigare, i varje fall inte för något europeiskt land. De empiriska skattningarna ger vid handen att utvecklingen präglas av interaktion mellan de faktorer som undersöks. Förekomsten av och storleken på den finansiella utlåningens bidrag till BNP-utvecklingen beror på vilken tidsperiod som studeras.



Det avslutande kapitlet studerar en aspekt på finanspolitik utan direkt koppling till ekonomisk tillväxt. Ett viktigt problem statsmakten i de flesta länder har att bemästra är statsskulden. I flera industrialiserade länder har skuldsättningen nått tämligen höga nivåer. En rättvisande bild av skuldsättningen erhålls emellertid först då den ställs i relation till landets BNP, eftersom landets BNP ger en fingervisning om ett lands långsiktiga återbetalnings-förmåga. Ur ett svenskt perspektiv är det alltså mer intressant att begrunda om en statsskuld som motsvarar 61 procent av BNP är acceptabel än om en statsskuld på 1,3 biljoner kronor är det (siffrorna är från slutet av år 2000). Den analys som presenteras i kapitlet avser att utröna om utvecklingen av statsskuldkvoten (statsskulden dividerat med BNP) följer en långsiktig plan syftande till att undvika alltför snabbt växande skuld på lång sikt. Den metod som tillgrips för att besvara denna fråga är tidsserieanalys. Om en tidsserie är icke-stationär innebär det att den inte uppvisar någon tendens att återgå till någon speciell nivå. I det aktuella fallet är det därför möjligt att dra slutsatsen att det inte finns någon långsiktig plan för skuldens utveckling om statsskuldkvoten visar sig vara icke-stationär. Vi testar huruvida statsskuldkvoten är stationär eller ej under tidsperioden 1885–1996 för sex länder: USA, Storbritannien, Kanada, Sverige, Danmark och Finland. När tillfälliga offentliga utgifter och tillfälliga nedgångar i BNP – faktorer som enligt den s.k. skatteutjämningsteorin påverkar statsskuldkvotens utveckling i det korta perspektivet – inbegrips i skattningarna är statsskuldkvoten stationär i fyra av de sex länderna. Om vi dessutom för in en variabel som tar hänsyn till att målsättningen i fråga om lämplig nivå att stabilisera statsskuldkvoten på kan ha ändrats till följd av oljeprishöjningarna i början av 1970-talet, så blir statsskuldkvoten stationär i alla de sex länderna. Undersökningen motsäger därför inte det faktum att statsmakten i de aktuella länderna aktivt strävar efter att hålla statsskuldkvoten under en viss nivå.
This thesis deals with the two subjects economic growth and fiscal policy. The first three chapters after the introduction are theoretical approaches to the determination of long-run growth. In each of these chapters, the ability of fiscal policy to influence long-run growth is examined as well. The next chapter relates the development of GDP in the long run to the financial system. The final chapter examines the long-run behaviour of government debt. Chapter 2 explores whether the aggregate level of public consumption affects the long-run growth rate when public consumption is an imperfect substitute for private consumption. It is shown that a reduction in public consumption improves growth. Chapter 3 develops a model of growth where human capital, technological innovations and the provision of financial capital complement each other as the engine of growth. Long-run growth occurs when the three factors grow in constant proportions to each other. Contrary to a number of recent growth models, economic policy can affect economic growth in the long run. Subsidies to research and education have a positive effect on the growth rate, whereas capital and labour income taxation have a negative effect. Chapter 4 is an investigation into the effects on growth of a harmonization of capital tax rates across the world. The world consists of a large number of small, open economies in this model where capital flows freely across national borders. Labour, on the other hand, is assumed to internationally immobile. Technology is assumed to be the driving force of economic growth. We find that if some countries are more innovative than others, a complete harmonization of capital taxes reduces long-run growth. In order to prevent tax competition among innovative countries, an international agreement that prevents innovative countries from lowering taxes may be necessary. Chapter 5 is purely empirical. It examines the long-run relationship between financial lending and economic development in Sweden from the 1830s to the 1990s using the econometric technique of cointegration. A fairly unique set of long-run data is employed. To our knowledge, no tests of this kind have been reported previously, at least for the European experience. Our results suggest a pattern of interaction among the variables studied. The estimated contribution of the financial system to economic development depends crucially on the time period studied and the variables included in the analysis. Chapter 6 provides international evidence of the sustainability of the public debt. We test if the public debt-to-GDP ratio is stationary in six countries over the period 1885–1996. Standard unit root tests suggest that this is not the case, but when controlling for temporary government expenditure and temporary shortfall of taxes due to temporarily low GDP, we find that the debt-to-GDP ratio is stationary in four out of the six countries. If we allow for a structural break in 1973, the debt-to-GDP ratio is stationary in all six countries.

Disputation

2002-01-18
10:15
EC3:210, Holger Crafoords Ekonomicentrum
  • Christian Groth (Professor)

Nyckelord

  • Economics
  • Nationalekonomi
  • economic policy
  • economic systems
  • economic theory
  • econometrics
  • public debt
  • Economics
  • tax harmonization
  • financial lending
  • economic growth
  • fiscal policy
  • ekonometri
  • ekonomisk teori
  • ekonomiska system
  • ekonomisk politik
  • Financial science
  • Finansiering

Övriga

Published
  • ISSN: 0460-0029

Box 117, 221 00 LUND
Telefon 046-222 00 00 (växel)
Telefax 046-222 47 20
lu [at] lu.se

Fakturaadress: Box 188, 221 00 LUND
Organisationsnummer: 202100-3211
Om webbplatsen