Förhållandet mellan anföringssats och anförd sats vid direkt anföring

Författare

David Petersson

Summary, in Swedish

Vid direkt anföring uppvisar såväl anföringssats som anförd sats huvudsats¬egenskaper och det är inte uppenbart hur förhållandet mellan satserna i en anförd mening ska förstås. I denna uppsats undersöks det hierarkiska förhållandet mellan anföringssats och an¬förd sats ur såväl semantisk/pragmatisk som syntaktisk synvinkel. Undersökningens utgångs¬punkt är tre antaganden om huvud- och bisatser: 1) En semantisk huvudsats utför, till skillnad från en semantisk bisats, någon av talakterna påstående, fråga och befallning. 2) En syntaktisk huvudsats kan inte utgöra ett argument till ett verb. 3) Huvudsatser uppbär oberoende finithet, medan bisatsers finithet är beroende av matrissatsens.

Undersökningen ger inget entydigt svar på hur förhållandet mellan satserna bör förstås. Den visar istället på argument för tre huvudsakliga analysalternativ:

1. Anföringssatsen är en överordnad huvudsats: Anföringssatsen utför normalt den överordnade talakten och anföringsverbet tar den anförda satsen som objekt.

2. Den anförda satsen är en överordnad huvudsats: Anföringssatsen kan ses som ett modalt satsadverbial inom den anförda satsen. Den anförda satsen är inte beroende av någon matris.

3. Satserna är syntaktiskt fristående men semantiskt sammanbundna: Både anföringssats och anförd sats uppvisar oberoende finithet. Anföringssatsen uppvisar likheter med annex.

Resultaten tyder på att det kan finnas anledning att problematisera den traditionella grammatikens dikotomi huvudsats/bisats.

Avdelning/ar