Själens spegel - psykets kroppsliga uttryck i Vergilius Aeneiden

Mirror of the soul - bodily expressions of the mind in Vergil's Aeneid

Författare

Martin Sjöström

Summary, in Swedish

Det är fascinerande att fundera över hur den antika människan förstod kroppen och i synnerhet kopplingen mellan känslor och kroppen. I syfte att förstå det bättre har jag i den här uppsatsen studerat hur Vergilius använder medicinska, fysiologiska eller anatomiska termer för att beskriva känslor och psykologiska tillstånd. Jag har också studerat vad som är den metaforiska betydelsen av dessa begrepp och letat efter förklaring till de skillnader gentemot modernt språkbruk jag har hittat.

Metodmässigt har jag fokuserat på Aeneiden, Vergilius´ största och mångsidigaste verk, därtill Roms nationalepos och en av värdslitteraturens kanke viktigaste texter. Jag har valt ut termer som Vergilius använder för att beskriva känslor och psykologiska tillstånd, och sedan studerat på vilket sätt han använder dem som metaforer. Vergilius sätt att använda många medicinska, anatomiska och fysiologiska termer visar att han hade ett visst medicinskt kunnande. När det gäller känslolivet är det framför allt förlagt till det som på svenska översätts med själen och bröstet. Vergilius använder fyra ord för ”själen”: animus, anima, mens och spiritus. Dessa har delvis olika betydelser där känslorna framför allt sitter i animus, den rationella tanken i mens, och själva livet finns i anima och spiritus. Animus och känslorna läggs framför allt i bröstet, pectus, liksom det fysiska livet, anima, och en anledning till det kan vara att de mest livgivande organen finns i bröstet och det därför blir naturligt att förlägga de djupaste känslorna dit. Eftersom Aeneiden är tänkt att vara Roms nationalepos är det framför allt egenskaper som styrka, mod och virtus som lyfts fram och i relation till det rationella tänkandet är det naturligt att dessa känslor får plats i bröstet.

Vidare har blodet en stor metaforisk betydelse, vilket skulle kunna ha att göra med att blodet var mycket mer påtagligt för en människa under antiken: krig och gladiatorspel var allmänt närvarande och sjukhus i stort sett frånvarande. Speciellt det svarta blodet, något ruttet och äckligt, eller olycksbådande och hotfullt, blir en viktig metafor.

Slutligen är ett genomgående tema i Aeneiden ett både fysiskt och psykiskt sår i bröstet, vilket förekommer från första raderna där Juno har ett evigt sår som tecken på hennes orättvisa behandling, till sista raderna där Turnus dör av ett sår i bröstet. Däremellan får drottning Dido ett kärlekssår i bröstet, som växer från ett tyst sår till ett sår som faktiskt tar livet av henne. Om bröstet är den centrala platsen för känslorna och livet är det naturligt och påtagligt vilket metaforiskt värdet detta sår har.

Avdelning/ar