Persons who attempt suicide - social characteristics, social network and significant others
Författare
Summary, in Swedish
Popular Abstract in Swedish
Självmord och självmordsförsök orsakar mycket lidande för många människor i vårt samhälle. I Sverige begår ungefär 1800 personer självmord varje år. De flesta av dessa personer hade vid tiden för självmordet en psykisk sjukdom. Man har funnit att åtminstone hälften av dessa personer hade en depressionssjukdom, minst en fjärdedel hade alkoholproblem och c:a 5% led av schizofreni. Av de som dör i självmord har 30-50% gjort ett eller flera självmordsförsök tidigare. Det har vidare beräknats att c:a 20 000 människor årligen gör självmordförsök i Sverige. Uppföljningsstudier har visat att 10-15% av dem som gjort ett självmordsförsök senare dör i självmord, och ett självmordsförsök är den viktigaste enskilda riskfaktorn för att senare begå självmord. Risken för nya självmordsförsök är störst de närmaste två åren, och under första året gör c:a 20% ett nytt självmordsförsök.
På psykiatriska kliniken i Lund bildades ett suicidpreventionsteam 1986 och samtidigt öppnades en avdelning, specialiserad på självmordsprevention och depressionssjukdomar, där det också bedrivs forskning. Riskgruppen självmordsförsökare utgör den kliniska tyngdpunkten.
Studierna i denna avhandling utgår från arbetet på denna specialiserade avdelning och från arbetet i vårt konsultationsteam. Personer, som inkommer akut till universitetssjukhuset i Lund efter ett självmordsförsök, bedöms snarast av ett konsultationsteam (läkare och kurator från psykiatriska kliniken). Suicidalt beteende har många orsaker; biologiska, psykologiska och sociala faktorer samvarierar med situationsmässiga faktorer. Eftersom självmordsförsökare är en heterogen grupp söker man identifiera vissa undergrupper av dem för att kunna differentiera behandling och stöd. Denna avhandling rör några av de psykosociala faktorer, som bör beaktas efter ett självmordsförsök. Vi har också undersökt om man kan få ett bredare perspektiv på patientens situation genom att även kontakta patientens närmaste anhörig. Tre av fem delarbeten berör patienter inlagda på en psykiatrisk vårdavdelning efter ett självmordsförsök. Två av delarbetena berör närstående till de patienter, som bedömts akut efter ett självmordsförsök. Anhöriga har dels kontaktats i samband med konsultteamets bedömning av patienten, dels ett år därefter.
I det första delarbetet undersökte vi den sociala situationen och det sociala nätverket hos inlagda patienter (n=75) genom semistrukturerade intervjuer respektive självskattningsformulär. En tredjedel av patienterna var gifta eller sammanboende och av dessa hade mer än hälften (62%) långvariga relationsproblem och var i behov av parsamtal. C:a 70% av patienterna hade arbete eller studerade, men mer än hälften av dessa hade så omfattande problem i sin arbetssituation att kuratorsinsatser krävdes. Samtliga patienter hade en psykiatrisk diagnos och en majoritet av patienterna hade dessutom en personlighetsstörning (68%). Suicidförsökare skattade sitt sociala stöd betydligt sämre än det man funnit hos friska personer. Patienter med diagnosen dystymi rapporterade sämre socialt stöd än patienter med egentlig depression.
I arbete två analyserade vi inlagda patienters uppfattning om sin konsumtion av alkohol, tabletter och narkotika (n=126). Vi fann att 60% enligt egen uppfattning överkonsumerat dessa medel. Vanligast var överkonsumtion av alkohol (47%), som en mindre andel kombinerat med lugnande tabletter. Tolv procent hade överkonsumerat enbart lugnande medicin (oftast kvinnor) och endast någon enstaka person rapporterade att de använt narkotika. Överkonsumenter hade, i jämförelse med dem som inte rapporterade överkonsumtion, oftare gjort självmordsförsök förut och hade oftare fäder som behandlats för psykiska sjukdomar, varav behandling av alkoholism var vanligast. Överkonsumenter av alkohol var yngre, mindre ofta gifta/sambo och hade ett sämre socialt nätverk.
Arbete tre undersöker (n=163) huruvida patientens temperament, aktuella diagnos och sociala karakteristika är relaterade till om patientens föräldrar har behandlats för psykisk sjukdom och/eller gjort självmordsförsök. Hälften av patienterna rapporterade att deras mor, far eller båda hade behandlats för psykisk sjukdom (42%) eller hade gjort suicidförsök/suiciderat (9%). Fäder hade oftare än mödrar haft psykiatrisk behandling och den vanligaste diagnosen bland fäder var alkoholism. Suicidalt beteende rapporterades hos 8 fäder, varav 4 hade suiciderat. Fem mödrar rapporterades ha gjort suicidförsök, men ingen av dem hade suiciderat. Patienter vars föräldrar hade suicidalt beteende och/eller har behandlats för psykisk sjukdom var, jämfört med andra patienter, yngre och hade oftare själva blivit behandlade inom psykiatrin tidigare. De hade också oftare dystymi och mer sällan en krisdiagnos (anpassningsstörning). Temperamentsmässigt hade de högre ångestbenägenhet och sämre anpassning till ett socialt sammanhang, även efter statistisk kontroll för diagnostiska skillnader.
Arbete fyra inkluderar en närstående till patienter (n=81), som kommit in akut till sjukhuset i Lund efter ett självmordsförsök. Vi tog kontakt med den person som patienten, i anslutning till den akuta bedömningen, uppgivit som sin närmaste anhörig, och som fick kontaktas av oss. Samtliga anhöriga var villiga att delta i undersökningen. Vårt syfte var att få information om patientens situation, men även om den anhöriges egen situation och eventuella behov av stöd.
Det framkom att anhöriga tillförde värdefull information angående patientens problembild och tidigare självmordsförsök; uppgifter som varken patienten själv uppgivit eller som var kända genom sjukhusjournalen. Dessa uppgifter bekräftades senare av patienten. Många anhöriga hade stöttat patienten såväl psykologiskt som praktiskt, vilket hälften av dem fann betungande. I samband med patientens självmordsförsök uttryckte hälften av de anhöriga att de själva behövde stöd i form av gemensamma samtal med patienten och ytterligare 1/3 ville ha eget individuellt stöd. Anhöriga var mycket positiva till att ha blivit kontaktade efter patientens självmordsförsök.
Arbete fem (n=84) rör de anhörigas synpunkter på patientens situation, de anhörigas deltagande i patientens vård och även deras eget välbefinnande och behov av stöd ett år efter patientens självmordsförsök. Patienterna följdes upp av en oberoende intervjuare. Nästan samtliga anhöriga och patienter kunde nås för en uppföljningsintervju (93% resp 89%).
Anhöriga rapporterade att 63% av patienterna hade psykiska problem vid uppföljningen och att 80% hade andra problem (oftast relationsproblem). De flesta anhöriga hade varit oroliga för att patienten återigen skulle göra sig själv illa, vilket hade varit pressande för dem. Många anhöriga bar fortfarande på obesvarade frågor om självmordsförsöket. Hälften meddelade att de inte kunnat beröra detta ämne med patienten. De flesta anhöriga hade inte blivit informerade om patientens situation eller blivit involverade i patientens vård, vilket en majoritet av dem hade önskat. Anhöriga var mer kritiska till vården än patienterna. Vi ställde frågor om de anhörigas hälsa bl.a. för att få en uppfattning om anhörigas förmåga att utgöra ett stöd för patienten. Vi fann att de närståendes psykiska hälsotillstånd inte skilde sig från andra personers i vårt upptagningsområde. En mindre andel anhöriga rapporterade att de inte mådde bra. De anhöriga påpekade dock, att för att förstå och kunna handskas med situationen efter en partners/släktings/väns självmordsförsök, behövde och önskade de professionellt stöd; antingen själva eller tillsammans med patienten, i vissa fall båda dessa alternativ.
Självmord och självmordsförsök orsakar mycket lidande för många människor i vårt samhälle. I Sverige begår ungefär 1800 personer självmord varje år. De flesta av dessa personer hade vid tiden för självmordet en psykisk sjukdom. Man har funnit att åtminstone hälften av dessa personer hade en depressionssjukdom, minst en fjärdedel hade alkoholproblem och c:a 5% led av schizofreni. Av de som dör i självmord har 30-50% gjort ett eller flera självmordsförsök tidigare. Det har vidare beräknats att c:a 20 000 människor årligen gör självmordförsök i Sverige. Uppföljningsstudier har visat att 10-15% av dem som gjort ett självmordsförsök senare dör i självmord, och ett självmordsförsök är den viktigaste enskilda riskfaktorn för att senare begå självmord. Risken för nya självmordsförsök är störst de närmaste två åren, och under första året gör c:a 20% ett nytt självmordsförsök.
På psykiatriska kliniken i Lund bildades ett suicidpreventionsteam 1986 och samtidigt öppnades en avdelning, specialiserad på självmordsprevention och depressionssjukdomar, där det också bedrivs forskning. Riskgruppen självmordsförsökare utgör den kliniska tyngdpunkten.
Studierna i denna avhandling utgår från arbetet på denna specialiserade avdelning och från arbetet i vårt konsultationsteam. Personer, som inkommer akut till universitetssjukhuset i Lund efter ett självmordsförsök, bedöms snarast av ett konsultationsteam (läkare och kurator från psykiatriska kliniken). Suicidalt beteende har många orsaker; biologiska, psykologiska och sociala faktorer samvarierar med situationsmässiga faktorer. Eftersom självmordsförsökare är en heterogen grupp söker man identifiera vissa undergrupper av dem för att kunna differentiera behandling och stöd. Denna avhandling rör några av de psykosociala faktorer, som bör beaktas efter ett självmordsförsök. Vi har också undersökt om man kan få ett bredare perspektiv på patientens situation genom att även kontakta patientens närmaste anhörig. Tre av fem delarbeten berör patienter inlagda på en psykiatrisk vårdavdelning efter ett självmordsförsök. Två av delarbetena berör närstående till de patienter, som bedömts akut efter ett självmordsförsök. Anhöriga har dels kontaktats i samband med konsultteamets bedömning av patienten, dels ett år därefter.
I det första delarbetet undersökte vi den sociala situationen och det sociala nätverket hos inlagda patienter (n=75) genom semistrukturerade intervjuer respektive självskattningsformulär. En tredjedel av patienterna var gifta eller sammanboende och av dessa hade mer än hälften (62%) långvariga relationsproblem och var i behov av parsamtal. C:a 70% av patienterna hade arbete eller studerade, men mer än hälften av dessa hade så omfattande problem i sin arbetssituation att kuratorsinsatser krävdes. Samtliga patienter hade en psykiatrisk diagnos och en majoritet av patienterna hade dessutom en personlighetsstörning (68%). Suicidförsökare skattade sitt sociala stöd betydligt sämre än det man funnit hos friska personer. Patienter med diagnosen dystymi rapporterade sämre socialt stöd än patienter med egentlig depression.
I arbete två analyserade vi inlagda patienters uppfattning om sin konsumtion av alkohol, tabletter och narkotika (n=126). Vi fann att 60% enligt egen uppfattning överkonsumerat dessa medel. Vanligast var överkonsumtion av alkohol (47%), som en mindre andel kombinerat med lugnande tabletter. Tolv procent hade överkonsumerat enbart lugnande medicin (oftast kvinnor) och endast någon enstaka person rapporterade att de använt narkotika. Överkonsumenter hade, i jämförelse med dem som inte rapporterade överkonsumtion, oftare gjort självmordsförsök förut och hade oftare fäder som behandlats för psykiska sjukdomar, varav behandling av alkoholism var vanligast. Överkonsumenter av alkohol var yngre, mindre ofta gifta/sambo och hade ett sämre socialt nätverk.
Arbete tre undersöker (n=163) huruvida patientens temperament, aktuella diagnos och sociala karakteristika är relaterade till om patientens föräldrar har behandlats för psykisk sjukdom och/eller gjort självmordsförsök. Hälften av patienterna rapporterade att deras mor, far eller båda hade behandlats för psykisk sjukdom (42%) eller hade gjort suicidförsök/suiciderat (9%). Fäder hade oftare än mödrar haft psykiatrisk behandling och den vanligaste diagnosen bland fäder var alkoholism. Suicidalt beteende rapporterades hos 8 fäder, varav 4 hade suiciderat. Fem mödrar rapporterades ha gjort suicidförsök, men ingen av dem hade suiciderat. Patienter vars föräldrar hade suicidalt beteende och/eller har behandlats för psykisk sjukdom var, jämfört med andra patienter, yngre och hade oftare själva blivit behandlade inom psykiatrin tidigare. De hade också oftare dystymi och mer sällan en krisdiagnos (anpassningsstörning). Temperamentsmässigt hade de högre ångestbenägenhet och sämre anpassning till ett socialt sammanhang, även efter statistisk kontroll för diagnostiska skillnader.
Arbete fyra inkluderar en närstående till patienter (n=81), som kommit in akut till sjukhuset i Lund efter ett självmordsförsök. Vi tog kontakt med den person som patienten, i anslutning till den akuta bedömningen, uppgivit som sin närmaste anhörig, och som fick kontaktas av oss. Samtliga anhöriga var villiga att delta i undersökningen. Vårt syfte var att få information om patientens situation, men även om den anhöriges egen situation och eventuella behov av stöd.
Det framkom att anhöriga tillförde värdefull information angående patientens problembild och tidigare självmordsförsök; uppgifter som varken patienten själv uppgivit eller som var kända genom sjukhusjournalen. Dessa uppgifter bekräftades senare av patienten. Många anhöriga hade stöttat patienten såväl psykologiskt som praktiskt, vilket hälften av dem fann betungande. I samband med patientens självmordsförsök uttryckte hälften av de anhöriga att de själva behövde stöd i form av gemensamma samtal med patienten och ytterligare 1/3 ville ha eget individuellt stöd. Anhöriga var mycket positiva till att ha blivit kontaktade efter patientens självmordsförsök.
Arbete fem (n=84) rör de anhörigas synpunkter på patientens situation, de anhörigas deltagande i patientens vård och även deras eget välbefinnande och behov av stöd ett år efter patientens självmordsförsök. Patienterna följdes upp av en oberoende intervjuare. Nästan samtliga anhöriga och patienter kunde nås för en uppföljningsintervju (93% resp 89%).
Anhöriga rapporterade att 63% av patienterna hade psykiska problem vid uppföljningen och att 80% hade andra problem (oftast relationsproblem). De flesta anhöriga hade varit oroliga för att patienten återigen skulle göra sig själv illa, vilket hade varit pressande för dem. Många anhöriga bar fortfarande på obesvarade frågor om självmordsförsöket. Hälften meddelade att de inte kunnat beröra detta ämne med patienten. De flesta anhöriga hade inte blivit informerade om patientens situation eller blivit involverade i patientens vård, vilket en majoritet av dem hade önskat. Anhöriga var mer kritiska till vården än patienterna. Vi ställde frågor om de anhörigas hälsa bl.a. för att få en uppfattning om anhörigas förmåga att utgöra ett stöd för patienten. Vi fann att de närståendes psykiska hälsotillstånd inte skilde sig från andra personers i vårt upptagningsområde. En mindre andel anhöriga rapporterade att de inte mådde bra. De anhöriga påpekade dock, att för att förstå och kunna handskas med situationen efter en partners/släktings/väns självmordsförsök, behövde och önskade de professionellt stöd; antingen själva eller tillsammans med patienten, i vissa fall båda dessa alternativ.
Avdelning/ar
Publiceringsår
1999
Språk
Engelska
Dokumenttyp
Doktorsavhandling
Förlag
Department of Clinical Neuroscience, Lund University
Ämne
- Psychiatry
Nyckelord
- temperament
- follow-up
- overconsumption of alcohol
- significant other
- social network
- social characteristics
- attempted suicide
- suicide attempt
- Psychiatry
- clinical psychology
- psychosomatics
- Psykiatri
- klinisk psykologi
- psykosomatik
Status
Published
Handledare
- [unknown] [unknown]
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISBN: 91-628-3398-7
- ISRN: LUMEDW/MEPL-1008-SE
Försvarsdatum
21 maj 1999
Försvarstid
09:15
Försvarsplats
Stora Föreläsningssalen, Psykiatriska kliniken, Universitetssjukhuset, Lund.
Opponent
- Jan Beskow