Svensk domstols behörighet vid gränsöverskridande varumärkestvister - särskilt om Internetrelaterade intrång

Swedish Jurisdiction in Cases on Cross-border Trademark Infringements - With Special Regard to Internet Related Actions

Författare

Ulf Maunsbach

Summary, in Swedish

Popular Abstract in Swedish

År 1996 prövades i Frankrike ett fall som gällde användningen av varumärket PAYLINE. Käranden med hemvist i Frankrike och svaranden med hemvist i Tyskland var båda behöriga innehavare av det aktuella varumärket i sina respektive länder. Det påstådda intrånget bestod i att svaranden använt varumärket på en webbplats med den tyska domänadressen brokat.de, belägen på en server i Tyskland, som var åtkomlig från Frankrike. När målet kom upp till prövning ställdes den franska domstolen bland annat inför den internationellt processrättsliga frågan om domstolen var behörig att ta upp målet om det tyska företagets användning av varumärket till prövning. Det rör sig här om en fråga om domsrätt som inte har ett självklart svar. Den franska käranden kan argumentera för att fransk domstol måste vara behörig att ta upp målet till prövning. Det rör ju, om än indirekt, skyddet för franska varumärken. Den tyska svaranden kan lika lätt finna argument mot fransk domsrätt. Det handlar ju om ett tyskt företags användning av ett tyskt varumärke, på tyskt territorium, där ingen avsikt funnits att rikta sig mot den franska marknaden. En talan riktad mot sådan användning måste prövas i Tyskland. Argumenten går uppenbarligen isär och i denna intressekonflikt illustreras detta arbetets centrala problem.

Det rör sig i sammanhanget om ett problem som har sitt ursprung i mötet mellan tre sinsemellan svårförenliga företeelser. Den första är varumärket, den andra den gränsöverskridande tvisten och den tredje den Internetrelaterade användningen. Respektive område har sina typiska karaktärsdrag och en inledande central fråga i detta avhandlingsprojekt har varit på vilket sätt dessa mer eller mindre oförenliga områden bäst sammanfogas till en begriplig enhet.

Det handlar om varumärken som är immateriella och därmed saknar fysiska objekts traditionella egenskaper, bland annat när det gäller möjligheten att lokalisera dem till en fysiskt bestämd plats. Varumärken är samtidigt territoriellt avgränsade och är, som huvudregel, endast skyddade i det land där de har uppstått. En naturlig konsekvens av det territoriellt avgränsade skyddet är att likalydande varumärken kan ha skilda behöriga innehavare i skilda länder.

Det handlar därutöver om gränsöverskridande tvister. I sammanhanget är det uppenbara exemplet på en sådan tvist ett gränsöverskridande intrång, s.k. distansdelikt. I detta arbete väljer jag att karaktärisera dessa gränsöverskridande intrång som skadegörande handlingar som företas i ett annat land än det där effekten av handlingarna uppstår. I de fall sådana handlingar resulterar i tvister kommer dessa oundvikligen att ha anknytning till mer än ett land. Därmed väcks frågor om domstols behörighet.

Det handlar slutligen om den arena på vilken problemen uppkommer; spelplanen Internet, som till skillnad från varumärken inte är territoriellt utan tvärtom globalt och gränslöst.

Nämnda områden har olika karaktärsdrag och en rad problem och frågeställningar uppstår i mötena mellan territoriellt och globalt, immateriellt och fysiskt. Bland alla de frågor som kan aktualiseras har, som visas i det inledande exemplet, frågan om vilka domstolar som är behöriga att pröva Internetrelaterade varumärkestvister som har anknytning till flera länder valts ut för behandling i föreliggande arbete.

I ljuset av det inledningsvis sagda kan det övergripande syftet med denna avhandling beskrivas enligt följande: att kritiskt analysera under vilka förutsättningar en svensk domstol är behörig att ta upp gränsöverskridande varumärkestvister.

I detta arbete är emellertid inte ambitionen att täcka in alla situationer där något av varumärkesrättens rättsliga instrument kan aktualiseras. Väl medveten om att jag nu föregriper presentationen i kommande avsnitt av avhandlingens avgränsningar, kan konstateras att behandlingen i detta arbete omfattar skadestånds- och förbudstalan samt dessutom möjligheten att väcka talan om ett varumärkes upphävande samt olika varianter av fastställelsetalan. Det rör sig i sammanhanget om de, för varumärkesrättens del, centrala civilrättsliga taleformerna.

Det kan vidare vara värt att notera att det i en intrångssituation förekommer åtminstone två aktörer, en påstådd intrångsgörare och en rättighetsinnehavare. Av förklarliga skäl har dessa personer vanligen olika uppfattningar om vad som är en ändamålsenlig och rimlig rättstillämpning i det enskilda fallet. Den naturliga intressekonflikt som ligger i att två parter tvistar avspeglar sig, mer eller mindre, i min problembehandling. Det kan dock konstateras att valet, att belysa domsrättsproblemen i ett sanktionsperspektiv, innebär att rättighetsinnehavaren får en tämligen framträdande roll i detta arbete. Det är nämligen till övervägande del rättighetsinnehavaren som initierar de tvister som behandlas och därmed blir det, i vart fall indirekt, rättighetsinnehavarens möjlighet att få till stånd en prövning vid svensk domstol som hamnar i fokus. Min förhoppning är emellertid att den påstådde intrångsgöraren inte helt skall glömmas. Denne framskymtar därför, särskilt i de delar av avhandlingen där domsrättsfrågorna diskuteras i ett de lege ferenda perspektiv. I de fall där lösningsförslag presenteras har det genomgående varit min ambition att dessa skall beakta både rättighetsinnehavarens och den potentiella intrångsgörarens intressen.

Behandlingen av domsrättsfrågorna beträffande de aktuella tvisterna sker inledningsvis utifrån fall där skydd för registrerade nationella varumärken åberopas. I sammanhanget skall nämnas att rätten till ett varumärke kan uppstå både genom registrering och genom inarbetning. I ett internationellt processrättsligt perspektiv är det viktigt att skilja mellan dessa båda grupper, inte minst eftersom en del domsrättsgrunder är förbehållna registrerade varumärken. Registreringen utgör annorlunda uttryckt en annan, mer konkret form av anknytning, än inarbetning. Detsamma gäller, sist och slutligt, gemenskapsvarumärken som också de kan bli föremål för prövning i svensk domstol.

Allt sammantaget kan syftet med denna avhandling förtydligas i ambitionen att presentera en helhetsbild som tydliggör gränserna för svensk domstols behörighet att pröva gränsöverskridande privaträttsliga varumärkestvister, särskilt sådana som kan sägas vara Internetrelaterade. Behandlingen omfattar såväl svenska registrerade och inarbetade varumärken som utländska varumärken och gemenskapsvarumärken.

Detta syfte och den därur härledda centrala frågeställningen, under vilka förutsättningar en svensk domstol är behörig att ta upp en gränsöverskridande varumärkestvist, kommer fortlöpande att delas in i underfrågor. Som exempel kan nämnas att frågor om tillämpningsområdet, för var och en av de domsrättsregler som aktualiseras i samband med gränsöverskridande varumärkestvister, kommer att behandlas. En återkommande underfråga handlar om vilka särskilda Internetrelaterade problem tillämpningen av respektive domsrättsregel kan ge upphov till. Eftersom jag utgår från varumärkesrättens rättsliga instrument kommer även frågor att relateras till dessa "sanktioner". Detta sker i första hand i den avslutande analysen där det blir möjligt att presentera svar på frågor som exempelvis under vilka förutsättningar en svensk domstol i internationella fall kan ta upp en talan om negativ fastställelse rörande ett varumärkes giltighet. Därutöver kommer även vissa materiellrättsliga frågor att tangeras. Som exempel på sådana kan nämnas frågan om varumärkesskyddets räckvidd samt frågan om vad som utgör intrångsgrundande varumärkesanvändning.

Mina slutsatser när det gäller de frågor som behandlas kan i korthet sammanfattas enligt följande. Problemen som Internet ger upphov till är inte så oöverkomliga som många, däribland jag, antog vid tidpunkten för mitt forskningsprojekts inledande. Det har med andra ord visat sig att den inledningsvis nämnda tesen ? att Internet, och den gränsöverskridande kommunikation Internet möjliggör, medför att rättsregler och principer som anpassats efter en konkret, fysiskt och territoriellt avgränsad miljö blir svåra att tillämpa på ett ändamålsenligt sätt ? inte gäller för alla Internetrelaterade varumärkestvister. Det finns emellertid en del problem som svårligen kan lösas uteslutande genom tillämpning av gällande rätt, så som denna uttolkas idag. De kvarstående svårigheter som identifierats har anknytning till tre huvudfrågor. De två första är relaterade till varumärkesrättens särskilda karaktärsdrag och den sista hänger nära samman med det som karaktäriserar Internet.

När det gäller problemen som sammanhänger med varumärkesrättens karaktärsdrag kan konstateras att problem uppkommer vid domsrättsbedömningen eftersom immaterialrätter är starkt knutna till det territorium där de skyddas. I domsrättshänseende har detta inneburit att vissa frågor, exempelvis sådana som rör en rättighets giltighet, exklusivt skall prövas i rättighetens skyddsland. Andra frågor, exempelvis sådana som rör utomobligatoriskt skadestånd eller förbud med anledning av ett intrång, anses allmänt kunna tas upp till prövning också av domstolar i länder där rättigheten inte är skyddad. Svårigheten är att även en intrångskonflikt, i vissa fall, kan sägas handla om rättighetens giltighet och därmed kan det argumenteras för att också intrångstvister skulle omfattas av den exklusiva behörigheten. Osäkerheten om var gränsen går för den exklusiva behörigheten att pröva tvister om varumärkens giltighet är ett konkret problem för rättighetsinnehavare idag.

Jag föreslår i det följande att problemet skall lösas genom att varumärkestvister delas i sådana som rör den intrångsgörande handlingen, exempelvis en skadeståndstalan, och sådana som rör rättigheten (dvs. varumärket), exempelvis en talan om registrerings upphävande. De mål som rör rättigheten skall exklusivt prövas i rättighetens skyddsland medan sådana som rör handlingar kan prövas också av domstolar i andra länder utan hinder av de exklusiva reglerna.

Ett annat problem är att det, när det gäller immaterialrätter som är skyddade i flera länder, kan vara svårt att reda ut under vilka förutsättningar mål kan läggas samman. Det finns i dessa situationer ett krav på att målen skall röra samma sak och den kvarstående frågan blir om mål som gäller parallella varumärkesrättigheter rör samma sak. Denna fråga behandlas tämligen ingående och det kan konstateras att det, även när det gäller detta problem, går att underlätta bedömningen genom att dela upp mål i sådana som rör intrångsgörande handlingar och sådana som rör rättigheter.

Den tredje frågan hänger samman med Internets gränslösa natur. Problemet är, enkelt uttryckt, att det är svårt att avgränsa handlingar och handlingars effekt i en gränslös miljö. Eftersom det, i vissa fall, är möjligt att grunda domstols behörighet på såväl en handling som effekten av en handling uppkommer frågan om det är rimligt att de gränslösa Internetrelaterade handlingarna och den effekt de kan medföra skall kunna läggas till grund för domsrätt under samma förutsättningar som gäller för traditionella ?fysiska? handlingar. Frågan är grundläggande och betydelsefull för den internationella processrätten och den löper också som en tråd genom stora delar av den följande Internetrelaterade analysen. I mina sammanfattande slutsatser diskuteras i samband med detta sistnämnda problem, behovet av att införa ett subjektivt domsrättsrekvisit, det medvetna handlandet, i den svenska internationella processrätten. Jag tar här intryck av europeiska såväl som amerikanska lösningar. Min slutsats är att det i vissa situationer är befogat att beakta svarandens avsikter också när det gäller frågan om att fastställa domstolens behörighet att pröva en tvist. I dessa Internetrelaterade fall menar jag att endast sådana handlingar som medvetet riktats mot ett visst land skall kunna ligga till grund för en domstols behörighet i det landet.

Avdelning/ar