STRENGTH TRAINING AFTER STROKE: EFFECTS ON MUSCLE FUNCTION, GAIT PERFORMANCE AND PERCEIVED PARTICIPATION
Författare
Summary, in Swedish
Popular Abstract in Swedish
Det övergripande syftet med denna avhandling var att hos individer med kvarstående muskelsvaghet efter stroke utvärdera effekterna av progressiv styrketräning (PRT) av knäledens sträck- och böjmuskler på muskelstyrka och muskelspänning, men även att analysera om en förbättrad muskelstyrka påverkar gångförmåga och upplevd delaktighet (individens egen upplevelse av hur man fungera i vardagliga situationer).
Stroke är en vanlig sjukdom. I Sverige insjuknar årligen mer än 20 000 personer och mer än 90 000 personer lever med bestående funktionshinder efter stroke. Ett vanligt symtom efter stroke är en halvsidig muskelsvaghet. Detta påverkar individens förmåga att förflytta sig och att kunna gå igen anses som ett viktigt mål efter stroke. Inom rehabiliteringen tränas ofta muskelfunktionen för att individen skall förbättra gångförmågan och därigenom lättare kunna delta i olika vardagliga aktiviteter och fritidsintressen. Efter stroke används olika behandlingsmetoder för att förbättra muskelfunktionen, men PRT har under lång tid ansetts kontraindicerat. Anledningen till detta har varit rädslan för att öka den muskelspänning (spasticitet) som förekommer efter stroke och som indirekt ansetts bidra till muskelsvagheten. Detta synsätt är nu ifrågasatt och orsaken till den nedsatta muskelstyrkan anses idag huvudsakligen vara en verklig svaghet i muskeln.
För att kunna utvärdera effekterna av PRT behövs ökad kunskap om det går att mäta muskelstyrka och gångförmåga på ett reproducerbart sätt. Det behövs även mer kunskap om vilka samband som finns mellan muskelstyrka, gångförmåga och delaktighet hos individer i en kronisk fas efter stroke. I de två första delarbetena har olika mätmetoders reproducerbarhet studerats. Dessa mätmetoder används för att bedöma muskelstyrka i knäets sträck- och böjmuskler samt gångförmåga. I det tredje delarbetet har sambanden mellan styrkan i knäledens sträck- och böjmuskler, gångförmåga och upplevd delaktighet utvärderats. Totalt 50 försökspersoner ingick i dessa delarbeten (medelålder 58 ±6.4 år, 6-46 månader efter stroke) med en kvarvarande muskelsvaghet efter den första rehabiliteringsperioden. Samtliga individer var självständiga gångare minst 300 m, samt hade en god förståelse för muntlig och skriftlig information. Resultaten visade att mätning av styrkan i knäledens sträck- och böjmuskler samt olika tester av gångförmågan kunde utföras på ett reproducerbart sätt. För varje mätmetod har gränsvärden tagits fram som visar när en förändring är kliniskt säkerställd och dessa värden har sedan använts för att utvärdera träningseffekterna av en intervention. Det fanns även ett starkt samband mellan styrkan i det ben som var mest påverkat efter stroke och gångförmågan samt mellan gångförmågan och personens upplevda delaktighet efter stroke. Både muskelstyrka i knäets sträck- och böjmuskler samt gångförmåga går alltså att mäta på ett reproducerbart sätt och mätmetoderna är tillräckligt känsliga för att kunna utvärdera effekterna av en intervention. Dessutom skulle en förbättring av lårmuskelstyrkan kunna påverka i första hand gångförmågan positivt, men även kunna ha viss effekt på upplevd delaktighet.
I det fjärde delarbetet har effekterna av progressiv styrketräning av knäledens sträck- och böjmuskler undersökts. Studien har genomförts som en enkel-blind randomiserad, kontrollerad studie (relationen 2:1 mellan tränings- och kontrollgrupp). I studien ingick 24 försökspersoner (medelålder 61 ±4.9 år). Det hade förflutit minst 6 månader sedan det akuta sjukdomstillståndet. Alla deltagare hade en muskelsvaghet på mer än 15% (medelvärdet av isokinetisk styrka i knäledens böj- och sträckmuskler), var självständiga gångare minst 200 m och hade en god förståelse för muntlig och skriftlig information. Den progressiva styrketräningen, som var dynamisk, utfördes 2 ggr/vecka under 10 veckor med en belastning på ungefär 80 % av maximala styrka (6-8 reps i 2 set). För att utvärdera resultaten genomfördes mätningar före och efter avslutad intervention. Studien visar att 10 veckors progressiv styrketräning signifikant förbättrade styrkan i knäledens sträck- och böjmuskler utan någon ökning av muskelspänningen. Även gångförmågan förbättrades med den största förbättringen hos de individer som hade den långsammaste gånghastigheten från början. Dessutom fanns ett signifikant samband mellan denna förbättring av gångförmåga och förbättringarna i upplevelsen av delaktighet.
Slutsatsen av detta avhandlingsarbete är att PRT förbättrar muskelstyrkan i knäets sträck- och böjmuskler utan att ge någon ökad muskelspänning. Styrkeökningen påverkar i sin tur gångförmågan positivt, med de största förbättringarna för de individer som är gångare med en nedsatt gånghastighet, och för dessa individer påverkas även upplevelsen av delaktighet positivt. Sammanfattningsvis, PRT är en effektiv träningsform i en kronisk fas efter stroke, som kan användas både som en sjukgymnastisk behandlingsinsats för att öka muskulär styrka, men kan även ingå i allmän fysisk träning och friskvård för de individer som har en liten styrkenedsättning efter stroke.
Det övergripande syftet med denna avhandling var att hos individer med kvarstående muskelsvaghet efter stroke utvärdera effekterna av progressiv styrketräning (PRT) av knäledens sträck- och böjmuskler på muskelstyrka och muskelspänning, men även att analysera om en förbättrad muskelstyrka påverkar gångförmåga och upplevd delaktighet (individens egen upplevelse av hur man fungera i vardagliga situationer).
Stroke är en vanlig sjukdom. I Sverige insjuknar årligen mer än 20 000 personer och mer än 90 000 personer lever med bestående funktionshinder efter stroke. Ett vanligt symtom efter stroke är en halvsidig muskelsvaghet. Detta påverkar individens förmåga att förflytta sig och att kunna gå igen anses som ett viktigt mål efter stroke. Inom rehabiliteringen tränas ofta muskelfunktionen för att individen skall förbättra gångförmågan och därigenom lättare kunna delta i olika vardagliga aktiviteter och fritidsintressen. Efter stroke används olika behandlingsmetoder för att förbättra muskelfunktionen, men PRT har under lång tid ansetts kontraindicerat. Anledningen till detta har varit rädslan för att öka den muskelspänning (spasticitet) som förekommer efter stroke och som indirekt ansetts bidra till muskelsvagheten. Detta synsätt är nu ifrågasatt och orsaken till den nedsatta muskelstyrkan anses idag huvudsakligen vara en verklig svaghet i muskeln.
För att kunna utvärdera effekterna av PRT behövs ökad kunskap om det går att mäta muskelstyrka och gångförmåga på ett reproducerbart sätt. Det behövs även mer kunskap om vilka samband som finns mellan muskelstyrka, gångförmåga och delaktighet hos individer i en kronisk fas efter stroke. I de två första delarbetena har olika mätmetoders reproducerbarhet studerats. Dessa mätmetoder används för att bedöma muskelstyrka i knäets sträck- och böjmuskler samt gångförmåga. I det tredje delarbetet har sambanden mellan styrkan i knäledens sträck- och böjmuskler, gångförmåga och upplevd delaktighet utvärderats. Totalt 50 försökspersoner ingick i dessa delarbeten (medelålder 58 ±6.4 år, 6-46 månader efter stroke) med en kvarvarande muskelsvaghet efter den första rehabiliteringsperioden. Samtliga individer var självständiga gångare minst 300 m, samt hade en god förståelse för muntlig och skriftlig information. Resultaten visade att mätning av styrkan i knäledens sträck- och böjmuskler samt olika tester av gångförmågan kunde utföras på ett reproducerbart sätt. För varje mätmetod har gränsvärden tagits fram som visar när en förändring är kliniskt säkerställd och dessa värden har sedan använts för att utvärdera träningseffekterna av en intervention. Det fanns även ett starkt samband mellan styrkan i det ben som var mest påverkat efter stroke och gångförmågan samt mellan gångförmågan och personens upplevda delaktighet efter stroke. Både muskelstyrka i knäets sträck- och böjmuskler samt gångförmåga går alltså att mäta på ett reproducerbart sätt och mätmetoderna är tillräckligt känsliga för att kunna utvärdera effekterna av en intervention. Dessutom skulle en förbättring av lårmuskelstyrkan kunna påverka i första hand gångförmågan positivt, men även kunna ha viss effekt på upplevd delaktighet.
I det fjärde delarbetet har effekterna av progressiv styrketräning av knäledens sträck- och böjmuskler undersökts. Studien har genomförts som en enkel-blind randomiserad, kontrollerad studie (relationen 2:1 mellan tränings- och kontrollgrupp). I studien ingick 24 försökspersoner (medelålder 61 ±4.9 år). Det hade förflutit minst 6 månader sedan det akuta sjukdomstillståndet. Alla deltagare hade en muskelsvaghet på mer än 15% (medelvärdet av isokinetisk styrka i knäledens böj- och sträckmuskler), var självständiga gångare minst 200 m och hade en god förståelse för muntlig och skriftlig information. Den progressiva styrketräningen, som var dynamisk, utfördes 2 ggr/vecka under 10 veckor med en belastning på ungefär 80 % av maximala styrka (6-8 reps i 2 set). För att utvärdera resultaten genomfördes mätningar före och efter avslutad intervention. Studien visar att 10 veckors progressiv styrketräning signifikant förbättrade styrkan i knäledens sträck- och böjmuskler utan någon ökning av muskelspänningen. Även gångförmågan förbättrades med den största förbättringen hos de individer som hade den långsammaste gånghastigheten från början. Dessutom fanns ett signifikant samband mellan denna förbättring av gångförmåga och förbättringarna i upplevelsen av delaktighet.
Slutsatsen av detta avhandlingsarbete är att PRT förbättrar muskelstyrkan i knäets sträck- och böjmuskler utan att ge någon ökad muskelspänning. Styrkeökningen påverkar i sin tur gångförmågan positivt, med de största förbättringarna för de individer som är gångare med en nedsatt gånghastighet, och för dessa individer påverkas även upplevelsen av delaktighet positivt. Sammanfattningsvis, PRT är en effektiv träningsform i en kronisk fas efter stroke, som kan användas både som en sjukgymnastisk behandlingsinsats för att öka muskulär styrka, men kan även ingå i allmän fysisk träning och friskvård för de individer som har en liten styrkenedsättning efter stroke.
Avdelning/ar
- Geriatric Medicine
Publiceringsår
2006
Språk
Engelska
Publikation/Tidskrift/Serie
Doctoral Dissertation Series
Volym
2006:135
Fulltext
Dokumenttyp
Doktorsavhandling
Förlag
The Department of Health Sciences, Division of Geriatrics, Lund University and the Department of Rehabilitation, Lund University Hospital, Sweden
Ämne
- Gerontology, specializing in Medical and Health Sciences
Nyckelord
- neuropsychology
- neurophysiology
- Reproducibility
- Neurology
- Rehabilitation
- sceletal
- Muscle
- Cerebrovascular Accident
- Gait
- Neurologi
- neuropsykologi
- neurofysiologi
Status
Published
Forskningsgrupp
- Geriatric Medicine
Handledare
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISSN: 1652-8220
- ISBN: 91-85559-57-1
Försvarsdatum
15 december 2006
Försvarstid
14:00
Försvarsplats
Jubileumsaulan, Universitetssjukhuset MAS, Malmö
Opponent
- Lars Nyberg (Professor i sjukgymnastik)