Wheelchair Passengers and Local Public Transport Vehicles: Perceptions of Safety and Comfort
Författare
Summary, in Swedish
Popular Abstract in Swedish
Målet med kollektivtrafik är bl a att anordna transportförsörjning för alla samhällsgrupper på ett samhällsekonomiskt effektivt vis. En grupp medborgare är rullstolsburna resenärer, vars speciella förutsättningar ställer särskilda krav på transportsystemets utformning. För att utröna dessa speciella förutsättningar på ett ansvarsfullt sätt, är det viktigt att man anlägger ett brukarperspektiv. Två viktiga faktorer som påverkar resekvalitet är säkerhet och komfort. Personer som färdas sittande i rullstol under resa måste kunna färdas lika säkert och komfortabelt och ha ett lika bra skyddssystem som andra passagerare. Ökad kunskap om hur dessa kvaliteter upplevs, bedöms och värderas är viktigt både för forskare, fordons- och hjälpmedelsingenjörer, trafikhuvudmän och trafikföretag. Därför har det övergripande syftet bakom denna avhandling varit att belysa och klargöra frågan om upplevd säkerhet och komfort i samband med kollektivtrafikresa. Genom att foga samman resultatet från fyra olika studier – redovisade i Paper I, II, III, och IV – har ett integrerat brukarperspektiv av upplevd säkerhet och komfort kunnat presenteras. De passagerare som deltagit i studierna har refererat till resor som gjorts sittande i rullstol, antingen i färdtjänstbussar (färdtjänstresa) eller i låggolvbussar som gått i lokal stadstrafik (resa i linjetrafik).
Säkerhet och komfort
Säkerhet skulle kunna betraktas som ett tillstånd, fritt från faror och risker. Risk är ett centralt begrepp i säkerhetsforskning. Viss forskning pekar dock på att säkerhet skulle kunna betraktas som en positivt laddad social konstruktion, vars betydelse är mera mångfacetterad än bara frånvaron av risk. Vidare är de heuristiska elementen i upplevd säkerhet belysande. Allmänhetens kontra experternas riskuppfattning står ofta som representationer av subjektiv respektive objektiv risk. Komfort är ett vanligt förekommande element inom ergonomi och ergonomiforskning. Komfort förefaller dock också vara förknippat med estetik och välbefinnande. Därför innebär det faktum att ett objekt eller tillstånd inte uppfattas som obekvämt eller ej komfortabelt, inte automatiskt att det är komfortabelt. M a o, skalan på vilket komfort bedöms är inte kontinuerlig. Därför bör komfort studeras på mer än ett sätt.
Kollektivtrafik
Kollektivtrafik är en nyckel i skapandet av mobilitet, då den medger tillgänglighet till diverse olika aktivteter som arbete, utbildning, sport och kultur. Särskilt personer utan bil, äldre, funktionshindrade, och rullstolsburna använder kollektivtrafik för att genomföra sina resor. Resan ur ett hälso- och välbefinnandeperspektiv är viktigt för dessa grupper. För att göra största möjliga nytta på ett effektivt sätt, måste kollektivtrafiken utformas på ett säkert, komfortabelt och på andra sätt användarvänligt sätt. Därför har olika planeringsprinciper utvecklats för att tillgodose olika gruppers särskilda behov. Ett antal olika drivkrafter samverkar idag för att skapa en kollektivtrafik för alla, öppen för både vanliga resenärer, äldre och funktionshindrade. Integration är ett nyckelord i svensk och internationell transportpolitik, men för att integrationen verkligen skall fungera, behöver man fundera över brukarperspektivet: vilka behov har man som resenär, och vilka krav det ställer på den service och teknik som skall designas och produceras.
Handikappfrågor
Att forska om frågor som rör handikapp, betyder att man måste reflektera over hur samhället definierar handikapp. Historiskt sett har den medicinska handikappmodellen dominerat, men i takt med att den sociala handikappmodellen vunnit ökat gehör har global policy och diverse olika lagstiftningsåtgärder förskjutit perspektivet. Diskussioner om och hur man reser som funktionshindrad speglar sociala normer och värderingar. Därför är det minst lika viktigt att se på det individuella handikappet som social konstruktion som det är att betrakta individens fysiska förutsättningar. De internationell handikappmodeller som används idag beaktar bägge perspektiven, och reflexion över båda två bör därför prägla kollektivtrafikforskning rörande äldre och funktionshindrade.
Rullstolar och rullstolsanvändare
Majoriteten av rullstolsburna i Sverige är äldre personer, varav en del vistas i sjukvård, vårdboende eller i stor utsträckning inomhus hemma. Dock finns naturligtvis en grupp yngre, aktiva, förvärvsarbetade eller studerande, vars delaktighet i samhället också präglas av andras syn på funktionshinder. Att använda rullstol är ett tydligt sätt att visa att man är handikappad, och som individ blir man ständigt påmind om relationen människa-miljö-social struktur. Inte bara den byggda miljön skapar handikappet via diverse barriärer, utan handikappet återskapas även i mötet människor emellan. Rullstolar erbjuder stöd och mobilitet för många människor. Teknik associerad till rullstolar och deras användning är dock ett mycket komplext område. Rullstolar som skrivs ut på felaktiga grunder, dåligt anpassade till användarens krav på sittande och förflyttning, kan skapa allvarliga problem. Smärtor, sår, risk för olyckor är några sådana negativa konsekvenser. Därför bör rullstolsforskning ur ett användarperspektiv vara inriktad på vad man faktiskt gör i sin vardag (ADL – resor, arbete, fritid etc.), och inte enbart hur stolen fungerar inomhus på en hjälpmedelscentral. Forskning om säkerhet i samband med resa har producerat en mängd resultat. Regler för fastsättningsanordningar och säkerhetsbälten har fastställts i både internationella standarder och nationella föreskrifter. Enighet råder om att fortsatt forskning och utveckling måste inrikta sig på effektiva, praktiska, enkla och lättanvända system för att öka användaracceptansen. Mycket arbete kvarstår dock, då studier av praxis har visat på nedslående resultat. Målet är och förblir att säkerhet och komfort för rullstolsburna skall ligga på minst samma nivå som för gående resenärer.
Forskningsmetodik
Metodiken i denna avhandling har varit en blandning av olika ansatser, kopplat till de delvis olika frågeställningarna I de olika studierna. Forskningen har syftat till att vara både deskriptiv, explorativ, och förklarande. Upplevd säkerhet och komfort har varit forskningsfrågor i fyra olika studier (enkät plus djupintervju, deltatagande observation i fält, intervju i experimentell situation, samt fokusgrupper), som har haft både kvalitativa och kvantitativa ansatser, primärt genom olika intervjutekniker men även genom deltagande observation. Genom att låta studierna stödja varandra via triangulering, har det breda perspektivet ytterligare förstärkts. Det empiriska materialet har bl.a. innehållit data både på nominal- och ordinalskala, och icke-parametriska metoder har använts i den kvantitativa analysen. Det kvalitativa materialet har behandlats som texter, vilkas ursprung varit halv-strukturerade intervjuer eller fokusgruppsdiskussioner som tolkats utifrån sin alldeles speciella kontext.
Resultat
Från ett subjektivt inifrånperspektiv skulle man kunna beskriva upplevd säkerhet och komfort såsom tillfredsställande. Givet att allt fungerar bra i färdtjänsten, vilket man beskriver att det oftast också gör, så var de flesta respondenterna positiva. Vissa, som visade särskilt stort tekniskt intresse, kommenterade hur de brukade diskutera säkerhetsfrågor med förarna och föreslog konkreta förbättringar avseende bälte och fastsättning. Komfortfrågor som togs upp var ofta relaterade till mera övergripande resekvalitet: bemötande, hantering, körskicklighet hos förare, och procedurer. Teknisk komfort behandlade ljudnivå, fjädring, ramper och liftar. Trots den positiva responsen visade det sig att incidenter som leder till personskador kan ske på grund av ”normal” körning och hantering i färdtjänsten. Därför förefaller det objektiva yttre perspektivet på säkerhet att vara delvis ett annat. Det skulle peka på ett stort behov av förbättring och skärpta krav på både fordon, säkerhetsutrustning och deras användbarhet, samt på förare och hur transporttjänsterna upphandlas. Upplevd säkerhet och komfort vid bussresa visade liknande mönster. Dock är det sällsynt, och ibland inte ens tillåtet för rullstolsburna att åka buss, vilket gjorde att studierna inte innehåller data om skador etc. Skillnader kunde påvisas, och delvis olika krav ställdes. Att resa med buss innebär ett ökat ansvar för resenären, och man uttryckte därför önskemål om att också ha möjlighet att utöva denna kontroll, dock under förutsättning att tillgång ändå funnes till flexibel assistans. För att kunna nyttja busstrafik som en mera ”mainstream” form av kollektivtrafik krävs att både sociala och tekniska komponenter i reskedjan fungerar tillförlitligt. Upplevd säkerhet och komfort var komplexa, relativt diffusa variabler - som sådana förmodligen svåra att hantera på kontinuerliga skalor. Frånvaro av risk skulle kunna betyda upplevd säkerhet, och också upplevd komfort, men frånvaro av dålig komfort betydde inte nödvändigtvis upplevd komfort. Två tydliga brukaraspekter av säkerhet och komfort framträdde: (1) sociala frågor och kravställningar vars bedömning antog en tydlig subjektiv, känslomässig karaktär; (2) tekniska frågor och kravställningar som bedömdes mera objektivt och analytiskt. Tre olika sätt att betrakta resultaten tydliggjorde dessa – via konvergens, komplementaritet och dissonans. Resultaten i Paper I (skador sker trots att säkerhetsutrustning används) visade sig kunna förklaras via resultaten i Paper II: en ”second-best-practice” användes, som i vissa fall inte hade något att göra med hur utrustningen egentligen var tänkt att användas. Detta visar också på att det inte alltid är det faktiska utförandet som avgör hur man uppfattar situationen, utan även att man letar efter bekanta, konsistenta mönster och att trygghet och komfort kan kommuniceras och ”skapas” interaktivt. Det omvända gäller också: även om man följer föreskrifterna till punkt och pricka så kan ett avvikande beteende från förarens sida leda till frågor och misstänksamhet från resenären. Det förekom att uppfattningar hos resenärerna också gick igen bland dem som producerar resorna (förare och trafikföretag). Skillnaderna i perspektiv var dock just ”brukarperspektivet”. Små, små hinder kan skapa stora barriärer, och dessa små additiver förblir oftast osynliga, särskilt de som har en social eller språklig dimension.
Slutsatser
Att skapa kollektivtrafik med höga säkerhets- och komfortnivåer för rullstolsburna passagerare är ingen lätt uppgift, eller för att uttrycka det ur brukarperspektivet, inget man skall ta lätt på. Brukarkraven är mångfacetterade, och det är därför nödvändigt att anta ett ödmjukt och reflexivt förhållningssätt. Som stöd för ett sådant förhållningssätt har innebörden av upplevd säkerhet och komfort placerats i ett teoretiskt ramverk. I detta ramverk i avhandlingen framgår att det, snarare än innebörden, rör sig om innebörder. De multipla meningarna berör tekniska och sociala aspekter, men man kan inte frångå diskursiva element – hur man påverkas av policy, media, och det pågående samtalet runt omkring. Detta reser frågan om hur mått och steg i riktning mot kvalitetsförbättringar verkligen kan avläsas i utvärderingar. I dagens värld av ständiga kvalitetsmätningar, där tjänsteproduktion hela tiden skall avläsas för värdering med avseende på avsedd effekt, visar resultaten i denna studie än en gång på hur svårt det kan vara att veta vad man egentligen svarar på. Handlar det om den nya tekniken, som nyligen implementerats? Handlar det om den nya entreprenören som lovat öka graden av service? Eller handlar det om att pågående samtal i politik och massmedia påverkar våra värderingar och språkliga förhållningssätt? Kollektivtrafik för alla – ett steg mot ökat delaktighet och jämlikhet – kan vara ett sätt att röra sig bort från individuella lösningar och hushålla med offentliga resurser (läs spara pengar). Dock kan det vara en svår balansgång: normalisering innebär inte lika för alla utan åtgärd, utan lika för alla med särskilt stöd för vissa behov. Motstridiga intressen är ofta ett hinder i övergång från policy till praktik. I detta sammanhang är det särskilt viktigt att framhålla betydelsen av att inte frångå brukarperspektivet, vare sig det gäller teknikimplementering eller organisationsförändring.
Målet med kollektivtrafik är bl a att anordna transportförsörjning för alla samhällsgrupper på ett samhällsekonomiskt effektivt vis. En grupp medborgare är rullstolsburna resenärer, vars speciella förutsättningar ställer särskilda krav på transportsystemets utformning. För att utröna dessa speciella förutsättningar på ett ansvarsfullt sätt, är det viktigt att man anlägger ett brukarperspektiv. Två viktiga faktorer som påverkar resekvalitet är säkerhet och komfort. Personer som färdas sittande i rullstol under resa måste kunna färdas lika säkert och komfortabelt och ha ett lika bra skyddssystem som andra passagerare. Ökad kunskap om hur dessa kvaliteter upplevs, bedöms och värderas är viktigt både för forskare, fordons- och hjälpmedelsingenjörer, trafikhuvudmän och trafikföretag. Därför har det övergripande syftet bakom denna avhandling varit att belysa och klargöra frågan om upplevd säkerhet och komfort i samband med kollektivtrafikresa. Genom att foga samman resultatet från fyra olika studier – redovisade i Paper I, II, III, och IV – har ett integrerat brukarperspektiv av upplevd säkerhet och komfort kunnat presenteras. De passagerare som deltagit i studierna har refererat till resor som gjorts sittande i rullstol, antingen i färdtjänstbussar (färdtjänstresa) eller i låggolvbussar som gått i lokal stadstrafik (resa i linjetrafik).
Säkerhet och komfort
Säkerhet skulle kunna betraktas som ett tillstånd, fritt från faror och risker. Risk är ett centralt begrepp i säkerhetsforskning. Viss forskning pekar dock på att säkerhet skulle kunna betraktas som en positivt laddad social konstruktion, vars betydelse är mera mångfacetterad än bara frånvaron av risk. Vidare är de heuristiska elementen i upplevd säkerhet belysande. Allmänhetens kontra experternas riskuppfattning står ofta som representationer av subjektiv respektive objektiv risk. Komfort är ett vanligt förekommande element inom ergonomi och ergonomiforskning. Komfort förefaller dock också vara förknippat med estetik och välbefinnande. Därför innebär det faktum att ett objekt eller tillstånd inte uppfattas som obekvämt eller ej komfortabelt, inte automatiskt att det är komfortabelt. M a o, skalan på vilket komfort bedöms är inte kontinuerlig. Därför bör komfort studeras på mer än ett sätt.
Kollektivtrafik
Kollektivtrafik är en nyckel i skapandet av mobilitet, då den medger tillgänglighet till diverse olika aktivteter som arbete, utbildning, sport och kultur. Särskilt personer utan bil, äldre, funktionshindrade, och rullstolsburna använder kollektivtrafik för att genomföra sina resor. Resan ur ett hälso- och välbefinnandeperspektiv är viktigt för dessa grupper. För att göra största möjliga nytta på ett effektivt sätt, måste kollektivtrafiken utformas på ett säkert, komfortabelt och på andra sätt användarvänligt sätt. Därför har olika planeringsprinciper utvecklats för att tillgodose olika gruppers särskilda behov. Ett antal olika drivkrafter samverkar idag för att skapa en kollektivtrafik för alla, öppen för både vanliga resenärer, äldre och funktionshindrade. Integration är ett nyckelord i svensk och internationell transportpolitik, men för att integrationen verkligen skall fungera, behöver man fundera över brukarperspektivet: vilka behov har man som resenär, och vilka krav det ställer på den service och teknik som skall designas och produceras.
Handikappfrågor
Att forska om frågor som rör handikapp, betyder att man måste reflektera over hur samhället definierar handikapp. Historiskt sett har den medicinska handikappmodellen dominerat, men i takt med att den sociala handikappmodellen vunnit ökat gehör har global policy och diverse olika lagstiftningsåtgärder förskjutit perspektivet. Diskussioner om och hur man reser som funktionshindrad speglar sociala normer och värderingar. Därför är det minst lika viktigt att se på det individuella handikappet som social konstruktion som det är att betrakta individens fysiska förutsättningar. De internationell handikappmodeller som används idag beaktar bägge perspektiven, och reflexion över båda två bör därför prägla kollektivtrafikforskning rörande äldre och funktionshindrade.
Rullstolar och rullstolsanvändare
Majoriteten av rullstolsburna i Sverige är äldre personer, varav en del vistas i sjukvård, vårdboende eller i stor utsträckning inomhus hemma. Dock finns naturligtvis en grupp yngre, aktiva, förvärvsarbetade eller studerande, vars delaktighet i samhället också präglas av andras syn på funktionshinder. Att använda rullstol är ett tydligt sätt att visa att man är handikappad, och som individ blir man ständigt påmind om relationen människa-miljö-social struktur. Inte bara den byggda miljön skapar handikappet via diverse barriärer, utan handikappet återskapas även i mötet människor emellan. Rullstolar erbjuder stöd och mobilitet för många människor. Teknik associerad till rullstolar och deras användning är dock ett mycket komplext område. Rullstolar som skrivs ut på felaktiga grunder, dåligt anpassade till användarens krav på sittande och förflyttning, kan skapa allvarliga problem. Smärtor, sår, risk för olyckor är några sådana negativa konsekvenser. Därför bör rullstolsforskning ur ett användarperspektiv vara inriktad på vad man faktiskt gör i sin vardag (ADL – resor, arbete, fritid etc.), och inte enbart hur stolen fungerar inomhus på en hjälpmedelscentral. Forskning om säkerhet i samband med resa har producerat en mängd resultat. Regler för fastsättningsanordningar och säkerhetsbälten har fastställts i både internationella standarder och nationella föreskrifter. Enighet råder om att fortsatt forskning och utveckling måste inrikta sig på effektiva, praktiska, enkla och lättanvända system för att öka användaracceptansen. Mycket arbete kvarstår dock, då studier av praxis har visat på nedslående resultat. Målet är och förblir att säkerhet och komfort för rullstolsburna skall ligga på minst samma nivå som för gående resenärer.
Forskningsmetodik
Metodiken i denna avhandling har varit en blandning av olika ansatser, kopplat till de delvis olika frågeställningarna I de olika studierna. Forskningen har syftat till att vara både deskriptiv, explorativ, och förklarande. Upplevd säkerhet och komfort har varit forskningsfrågor i fyra olika studier (enkät plus djupintervju, deltatagande observation i fält, intervju i experimentell situation, samt fokusgrupper), som har haft både kvalitativa och kvantitativa ansatser, primärt genom olika intervjutekniker men även genom deltagande observation. Genom att låta studierna stödja varandra via triangulering, har det breda perspektivet ytterligare förstärkts. Det empiriska materialet har bl.a. innehållit data både på nominal- och ordinalskala, och icke-parametriska metoder har använts i den kvantitativa analysen. Det kvalitativa materialet har behandlats som texter, vilkas ursprung varit halv-strukturerade intervjuer eller fokusgruppsdiskussioner som tolkats utifrån sin alldeles speciella kontext.
Resultat
Från ett subjektivt inifrånperspektiv skulle man kunna beskriva upplevd säkerhet och komfort såsom tillfredsställande. Givet att allt fungerar bra i färdtjänsten, vilket man beskriver att det oftast också gör, så var de flesta respondenterna positiva. Vissa, som visade särskilt stort tekniskt intresse, kommenterade hur de brukade diskutera säkerhetsfrågor med förarna och föreslog konkreta förbättringar avseende bälte och fastsättning. Komfortfrågor som togs upp var ofta relaterade till mera övergripande resekvalitet: bemötande, hantering, körskicklighet hos förare, och procedurer. Teknisk komfort behandlade ljudnivå, fjädring, ramper och liftar. Trots den positiva responsen visade det sig att incidenter som leder till personskador kan ske på grund av ”normal” körning och hantering i färdtjänsten. Därför förefaller det objektiva yttre perspektivet på säkerhet att vara delvis ett annat. Det skulle peka på ett stort behov av förbättring och skärpta krav på både fordon, säkerhetsutrustning och deras användbarhet, samt på förare och hur transporttjänsterna upphandlas. Upplevd säkerhet och komfort vid bussresa visade liknande mönster. Dock är det sällsynt, och ibland inte ens tillåtet för rullstolsburna att åka buss, vilket gjorde att studierna inte innehåller data om skador etc. Skillnader kunde påvisas, och delvis olika krav ställdes. Att resa med buss innebär ett ökat ansvar för resenären, och man uttryckte därför önskemål om att också ha möjlighet att utöva denna kontroll, dock under förutsättning att tillgång ändå funnes till flexibel assistans. För att kunna nyttja busstrafik som en mera ”mainstream” form av kollektivtrafik krävs att både sociala och tekniska komponenter i reskedjan fungerar tillförlitligt. Upplevd säkerhet och komfort var komplexa, relativt diffusa variabler - som sådana förmodligen svåra att hantera på kontinuerliga skalor. Frånvaro av risk skulle kunna betyda upplevd säkerhet, och också upplevd komfort, men frånvaro av dålig komfort betydde inte nödvändigtvis upplevd komfort. Två tydliga brukaraspekter av säkerhet och komfort framträdde: (1) sociala frågor och kravställningar vars bedömning antog en tydlig subjektiv, känslomässig karaktär; (2) tekniska frågor och kravställningar som bedömdes mera objektivt och analytiskt. Tre olika sätt att betrakta resultaten tydliggjorde dessa – via konvergens, komplementaritet och dissonans. Resultaten i Paper I (skador sker trots att säkerhetsutrustning används) visade sig kunna förklaras via resultaten i Paper II: en ”second-best-practice” användes, som i vissa fall inte hade något att göra med hur utrustningen egentligen var tänkt att användas. Detta visar också på att det inte alltid är det faktiska utförandet som avgör hur man uppfattar situationen, utan även att man letar efter bekanta, konsistenta mönster och att trygghet och komfort kan kommuniceras och ”skapas” interaktivt. Det omvända gäller också: även om man följer föreskrifterna till punkt och pricka så kan ett avvikande beteende från förarens sida leda till frågor och misstänksamhet från resenären. Det förekom att uppfattningar hos resenärerna också gick igen bland dem som producerar resorna (förare och trafikföretag). Skillnaderna i perspektiv var dock just ”brukarperspektivet”. Små, små hinder kan skapa stora barriärer, och dessa små additiver förblir oftast osynliga, särskilt de som har en social eller språklig dimension.
Slutsatser
Att skapa kollektivtrafik med höga säkerhets- och komfortnivåer för rullstolsburna passagerare är ingen lätt uppgift, eller för att uttrycka det ur brukarperspektivet, inget man skall ta lätt på. Brukarkraven är mångfacetterade, och det är därför nödvändigt att anta ett ödmjukt och reflexivt förhållningssätt. Som stöd för ett sådant förhållningssätt har innebörden av upplevd säkerhet och komfort placerats i ett teoretiskt ramverk. I detta ramverk i avhandlingen framgår att det, snarare än innebörden, rör sig om innebörder. De multipla meningarna berör tekniska och sociala aspekter, men man kan inte frångå diskursiva element – hur man påverkas av policy, media, och det pågående samtalet runt omkring. Detta reser frågan om hur mått och steg i riktning mot kvalitetsförbättringar verkligen kan avläsas i utvärderingar. I dagens värld av ständiga kvalitetsmätningar, där tjänsteproduktion hela tiden skall avläsas för värdering med avseende på avsedd effekt, visar resultaten i denna studie än en gång på hur svårt det kan vara att veta vad man egentligen svarar på. Handlar det om den nya tekniken, som nyligen implementerats? Handlar det om den nya entreprenören som lovat öka graden av service? Eller handlar det om att pågående samtal i politik och massmedia påverkar våra värderingar och språkliga förhållningssätt? Kollektivtrafik för alla – ett steg mot ökat delaktighet och jämlikhet – kan vara ett sätt att röra sig bort från individuella lösningar och hushålla med offentliga resurser (läs spara pengar). Dock kan det vara en svår balansgång: normalisering innebär inte lika för alla utan åtgärd, utan lika för alla med särskilt stöd för vissa behov. Motstridiga intressen är ofta ett hinder i övergång från policy till praktik. I detta sammanhang är det särskilt viktigt att framhålla betydelsen av att inte frångå brukarperspektivet, vare sig det gäller teknikimplementering eller organisationsförändring.
Avdelning/ar
Publiceringsår
2003
Språk
Engelska
Publikation/Tidskrift/Serie
Bulletin - Lunds tekniska högskola, Institutionen för teknik och samhälle, Lunds universitet
Volym
220
Dokumenttyp
Doktorsavhandling
Förlag
Department of Technology and Society, Lund University
Ämne
- Infrastructure Engineering
Nyckelord
- Road transport technology
- Public transport
- Bus
- STS
- Perception
- Comfort
- Wheelchair users
- Safety
- Vägtransportteknik
- Care and help to handicapped
- Handikappade
- vård och rehabilitering
Status
Published
Handledare
- [unknown] [unknown]
ISBN/ISSN/Övrigt
- ISSN: 1404-272X
- ISBN: 91-628-5939-0
- LUTVDG/(TVTT-1029)1-214/2003
Försvarsdatum
29 januari 2004
Försvarstid
10:15
Försvarsplats
Room V:A, V-building, John Ericssons väg 1, Lund Institute of Technology
Opponent
- Elsa Rosenblad (Professor)