Det är forskare verksamma vid Lunds universitet och Region Skåne som nu presenterar nya forskningsresultat baserat på registerstudier. Studien är ett samarbete mellan forskare vid Centrum för primärvårdsforskning samt läkare aktiva inom specialiteterna internmedicin och kardiologi.
– Resultaten av vår studie innebär inte att den egna livsstilen saknar betydelse för en individs risk att insjukna i hjärtsvikt, men den tyder på att den risk som förs över i familjerna främst sker via generna samt att genetiska faktorer förklarar 26 procent av den totala hjärtsviktsförekomsten i Sverige, säger Magnus Lindgren, distriktsläkare och doktorand vid Lunds universitet, och som lett studien.
Magnus Lindgren och forskarkollegor studerade svenskfödda adopterade personer som med hjälp av det svenska flergenerationsregistret kopplades till både sina biologiska föräldrar och sina adoptivföräldrar. 21 643 adopterade kvinnor och män, alla födda mellan 1942 och 1990, följdes jämte sina föräldrar mellan åren 1964 och 2015 avseende insjunkande i hjärtsvikt som registrerats i slutenvårdsregister, som är en del av det svenska patientregistret.
Risken för hjärtsvikt hos adopterade med åtminstone en biologisk förälder med hjärtsvikt var i studien 45 procent högre jämfört med en kontrollgrupp utan en biologisk förälder med hjärtsvikt. Det fanns däremot ingen ökad risk hos individer med adoptivföräldrar som var drabbade av hjärtsvikt jämfört med motsvarande kontrollgrupp.
– Studiens design gjorde att vi kunde visa på den övergripande betydelsen av ärftliga faktorer för hjärtsvikt. Hjärtsvikt beror ofta på flera riskfaktorer i kombination, vars sammantagna effekter annars är svåra att studera, menar Magnus Lindgren. Genom att kartlägga de bakomliggande genetiska faktorerna för hjärtsvikt hoppas vi resultaten ska kunna bidra till att utveckla bättre diagnostik och nya mediciner.
– Förekomst av hjärtsvikt hos en biologisk förälder är en riskfaktor för hjärtsvikt och läkare bör därmed fråga, där tillämpligt, patienter efter ärftlighet. Detta är viktig information när man ska ta ställning till om ytterligare undersökningar behöver göras, avslutar Magnus Lindgren.
Studien har finansierats med stöd av anslag från Vetenskapsrådet, Hjärt-Lungfonden, Europeiska forskningsrådet, Wallenberg centrum för molekylär medicin i Lund och Crafoordska stiftelsen.
Bertil Kejllberg