I ett slag kan livet förändras. Så var det för många av de äldre personer som levt med ryggmärgsskada i minst tio år och som har intervjuats i läkaren Sophie Jörgensens doktorandarbete. 123 personer (36 kvinnor och 87 män) har deltagit i projektet, som fokuserat på fem områden:
- skadespecifika följdtillstånd i form av spasticitet (ofrivillig, ibland smärtsam muskelaktivitet), smärta och problem med blåsa och tarm
- självständighet i vardagen
- depressiva symptom
- fysisk aktivitet
- livstillfredsställelse
– Det är tydligt att det går att ha ett bra liv med en långvarig funktionsnedsättning. Exempelvis visar våra resultat på en lägre förekomst av spasticitet och problem med blåsa och tarm jämfört med andra, internationella studier. Däremot är smärta väldigt vanligt, hela 85 procent upplever smärta i vardagen, berättar Sophie Jörgensen.
Knappt var tredje person hade någon form av depressiva symptom, men bara en av tjugo hade så många symptom att de troligen led av en depression. De med svår eller medelsvår smärta uppvisade fler depressiva symptom, men de med goda psykologiska resurser (copingstrategier och känsla av sammanhang) hade färre. Just en stark känsla av sammanhang var nära kopplat till färre depressiva symptom.
– Resultaten tyder på att en stark förmåga att förstå och hantera motgångar - och att känna sig motiverad att ta sig an dem - kan ha en positiv inverkan på psykiskt mående.
Graden av fysisk aktivitet var låg, och faktorer som kön och ålder förklarade en väldigt liten del av varför personerna rörde på sig olika mycket.
– Detta är positivt eftersom faktorer som kön och ålder inte kan påverkas. Det finns förmodligen andra faktorer som bättre förklarar deltagande i fysisk aktivitet – och som vård, samhälle och rehabilitering faktiskt kan påverka: Hinder i miljön och tillgång till anpassad fysisk aktivitet. Men också personfaktorer som motivation och självförtroende, tror Sophie Jörgensen.
Studiedeltagarna var generellt nöjda med sin livssituation. För livstillfredsställelsen i stort verkade den sociala miljön och meningsfulla aktiviteter ha störst betydelse. Att ha en partner verkade vara mest avgörande, följt av att ha ett arbete.
Rehabiliteringsperioden efter en ryggmärgsskada är intensiv till en början. Sedan följer en livslång uppföljning där personen kallas till regelbundna kontroller.
– Det finns ännu inte konsensus kring vad som ska tas upp vid uppföljningarna. I våra resultat blir det tydligt att hela teamets – till exempel läkarens, sjukgymnastens, arbetsterapeutens och psykologens – samlade kompetenser verkligen behövs.
Erika Svantesson