Storbritannien avskilde Chagosöarna från Mauritius 1965, tre år innan landet blev självständigt. Under perioden 1967–1973 tvingades omkring 1 500 öbor i etapper bort från sina hem så att den största ön, Diego Garcia, kunde hyras ut till USA som plats för en strategisk flygbas. I dag finns det en stor amerikansk militärbas på ön som utgör en strategisk knutpunkt för amerikanska bombräder mot Afghanistan och Irak. Det finns även uppgifter om att ön användes för arresterings- och förhörskampanjer under CIA:s krig mot terrorismen, men de exakta förhållandena är ännu oklara.
FN:s beslut var mycket kontroversiellt
Under de 50 år som gått sedan öborna tvingades bort har de kämpat för att få återvända. Efter flera rättsliga interventioner förlängde Storbritannien 2016 uthyrningen av Diego Garcia till 2036 och förkunnade att de bortdrivna öborna inte skulle få återvända. Men 2017 lyckades Mauritius förmå Förenta Nationerna att begära ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen i frågan om det fanns rättsligt stöd för att avskilja Chagosöarna. Beslutet om att hänvisa fallet till Internationella domstolen kom bara några månader efter den brittiska folkomröstningen om EU och innebar ett förödmjukande diplomatiskt nederlag för Storbritannien som inte lyckades finna stöd hos sina europeiska grannar.
FN:s beslut var mycket kontroversiellt. Enligt artikel 96 i FN-stadgan kan generalförsamlingen begära ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen ”i varje rättsfråga”, men Storbritannien hävdar att det är olämpligt att använda proceduren för att lösa konflikter mellan stater som inte båda har underställt sig Internationella domstolens jurisdiktion.
Och även om ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen inte är bindande kan dess inramning få stor betydelse. Ett yttrande till stöd för Mauritius kan stärka landets position i eventuella framtida förhandlingar samtidigt som det internationella trycket på Storbritannien vad gäller territoriets status kommer att öka kraftigt.
Beslutets största inverkan kan dock komma att handla om mer omfattande frågor som postkolonial överhöghet och det rättsenliga i självständighetsprocesser under den koloniala perioden.
Gamla sår
Knäckfrågan handlar om självbestämmande. I sin inlaga till domstolen hävdar Mauritius regering att avskiljandet av ögruppen var ett flagrant brott mot FN:s resolution 1514, d v s deklarationen om beviljande av självständighet åt koloniserade länder och folk. Resolutionen antogs 1960 och innehöll ett specifikt förbud mot att dela upp kolonier innan de blev självständiga. Avsikten var att bevara nationsgränser och att förhindra kolonialmakter från att infoga delar av kolonier i sina territorier och därmed behålla sin överhöghet.
Trots resolutionen har emellertid ett antal länder (däribland Frankrike och Storbritannien) behållit delar av sina forna kolonier efter avkoloniseringsprocessen.
I sitt inledningsanförande hävdade Mauritius försvarsminister, Sir Anerood Jugnauth, att hans land tvingades att lämna ifrån sig ögruppenoch därmed ”på ett olagligt sätt förlorade en naturlig del av vårt territorium precis före självständigheten”. Som bevis för att Storbritannien använde diplomatiska påtryckningar för att nå ett beslut om att ögruppen skulle avskiljas finns ett antal hemligstämplade dokument som Wikileaks offentliggjort. ”Valet vi fick var i praktiken inget val: Antingen handlade det om självständighet med avskiljande [av Chagosöarna] eller ingen självständighet och ändå avskiljande”, berättade Jugnauth för domstolen.
Ingår i större sammanhang
Storbritanniens ställföreträdande kronjurist, Robert Buckland, framhöll för sin del att brittiska regeringen medger att bortförandet och den senare behandlingen av öborna ”var skamlig och felaktig” men att de redan har kompenserats genom ett avtal från 1982. Vidare framhåller den brittiska staten att rätten till självbestämmande inte blev en del av folkrätten förrän på 70-talet, efter att Chagosöarna avskilts från Mauritius.
Men även om Storbritannien vill avgränsa perspektivet på fallet så mycket som möjligt, så ingår det ofrånkomligen i ett större sammanhang. Det finns landområden över hela världen som fortsatt förvaltas av andra stater eller befinner sig under dessa staters överhöghet. Vad fallet med Chagosöarna ytterst visar är att det nu finns en ökande styrka bakom försöken att granska och bestrida sådana förhållanden och att det finns flera territoriella arrangemang från kolonialismens epok som kan ifrågasättas.
Få bort rester av kolonialism
Vid förhandlingarna om Chagosöarna deltog 22 intressenter, däribland Afrikanska unionen och många forna kolonier. Representanter från Sydafrika beskrev sitt beslut att delta i förhandlingarna som ett uttryck för en skyldighet för alla FN:s medlemsstater att ”bistå generalförsamlingen i att ta bort alla rester av kolonialism”. Professor Philippe Sands, QC, som företräder Mauritius vid förhandlingarna, framförde till domstolen att ”rätten till självbestämmande handlar inte om ’kulturarv’. Vi har inte att göra med 1800- eller det tidiga 1900-talets Afrika. Vi befinner oss i september 2018.”
