Han följde den klassiska vägen med att först disputera, följt av en post-doc i USA. När paret efter flera år flyttade hem till Sverige igen och Henrik Ahlenius fick möjligheten att starta sin egen forskargrupp, var de båda i 35-årsåldern. Med en mer stabil tillvaro och fast jobb, väcktes planerna på barn. Men trots att månaderna gick hände ingenting.
– Vi försökte i drygt ett år utan framgång. Under den här tiden funderade vi mycket fram och tillbaka på om vi skulle strunta i barn – det är ju många som lever utan. Men vi har flera i bekantskapskretsen som har fått barn genom provrörsbefruktning och vi landade till slut i att försöka med IVF, säger Catharina Ahlenius.
Bott ihop i två år
Men reglerna kring IVF innebar att paret måste ha bott ihop i två år för att kunna bli berättigade till behandling. Och trots att Henrik och Catharina Ahlenius hade varit tillsammans sedan de var i tjugoårsåldern och hade en gemensam lägenhet i Lund, så uppfyllde de inte kraven.
– Vår utlandsvistelse ställde till det för oss och vi föll ur systemet. Vi var tvungna att skriva oss på samma adress och vänta in de två åren för att kunna starta behandlingen, säger Henrik Ahlenius.
När de väl fick tid på Reproduktionscenter i Malmö, var allt mycket välorganiserat. De blev båda imponerade av hur de arbetade på centret.
– De är där för att hjälpa så många som möjligt att få barn och det finns liksom ingen tid för så mycket ”bedside-manners”, utan allt är väldigt effektivt, vilket passade oss, säger Henrik Ahlenius.
Catharina Ahlenius började ta hormoninjektioner och det var en tid där fullt fokus var på förberedelser, äggplock och insättning. Ett första embryo sattes in men tog sig inte. Nästa embryo ledde till graviditet, men slutade i missfall. Det var en kämpig tid, men paret bestämde sig för att prova igen och proceduren med injektioner, uttag av ägg och insättning av ett nytt embryo gjordes.
– När graviditetstestet visade positivt, så var det både fantastiskt och skrämmande på samma gång, säger Henrik Ahlenius.
Fulla av oro
De första tre månaderna var fulla av oro för ytterligare ett missfall. Men den här gången gick det bättre. På julafton berättade de för första gången för sina familjer att de väntade barn och det blev många glädjetårar.
Efter en normal graviditet och en långdragen förlossning, föddes efterlängtade dottern Vesper i juli 2017.
– Det var helt fantastiskt att äntligen bli förälder. Hon är perfekt och värt allt vi gått igenom, säger Catharina Ahlenius.
Henrik och Catharina Ahlenius vet inte varför de hade svårt att bli gravida. De ingår i kategorin ”oförklarligt barnlösa” där man inte kan hitta fel på någon av partnerna.
– Det är klart att i efterhand är det lätt att tänka att vi kanske skulle startat tidigare med våra försök att få barn. Jag var 39 år när Vesper föddes och som förstföderska är det gammalt, säger Catharina Ahlenius.
Nu är Henrik och Catharina Ahlenius för gamla för att få fler barn genom den offentliga sjukvården. Vill de skaffa syskon till Vesper måste de i så fall själva betala på en privat mottagning.
– Vi är helt okej med att bara ha ett barn – hon är ju världens mest fantastiska. Men skulle det bli ett till så är det ju självklart ett litet välkommet mirakel, avslutar Henrik Ahlenius.
