Utvecklingspsykolog Elia Psouni har tillsammans med kollegor studerat barns inlevelseförmåga att kunna förstå andra människors perspektiv. Barn i tre- fyraårsåldern har fått förutse vad som kommer att hända i en illustrerad berättelse som avbryts plötsligt, och om denna förmåga påverkas om de tar del av berättelsen ensamma, i sällskap med en vuxen som är upptagen med annat eller med en vuxen som är engagerad tillsammans med barnet.
Barnen fick se en specialutvecklad film
I två experiment fick barn se en film, som forskarna utvecklade, om lille Maxi vars pappa flyttar hans favoritleksak (ett flygplan) medan Maxi är ute och leker. När Maxi sedan ska hämta sitt flygplan ”fastnar” filmen och experimentledaren frågar barnet vart hen tror att Maxi kommer att leta – där flygplanet finns eller där han lämnade det innan han gick ut. I ett tredje experiment utvecklade forskarna en bilderbok med samma berättelse och illustrationer, där den sista sida var utriven.
I de flesta fall brukar barn yngre än fyra år svara att Maxi kommer att leta där flygplanet faktiskt ligger, trots att Maxi inte har någon möjlighet att veta att någon har flyttat det från det ursprungliga stället. Dock var barnen som tog del av berättelsen tillsammans med en engagerad vuxen mycket bättre på att förutse vad som skulle hända.
Inlevselseförmåga tidigare än vad man trott
– Barnen svarade oftare rätt, att Maxi skulle leta efter flygplanet där han faktiskt lämnade det. Och detta berodde inte på att barnet mindes berättelsen i sin helhet bättre, utan det visar sig att de i större utsträckning uppmärksammade just att pappa flyttade leksaken när Maxi inte var där, säger Elia Psouni.
Sedan tidigare visste forskarna att barn redan i tvåårsåldern genom sina spontana handlingar visar viss förståelse för en annan persons perspektiv, till exempel när små barn luras, eller hjälper andra att leta efter saker. Om de däremot ska beskriva hur de tänker för någon annan så blir det fel. Lundaforskarnas studier visar nu att barn kan sätta sig in i och resonera kring andras perspektiv tidigare än man trott.
– Små barns tidiga förståelse av perspektiv verkar alltså kräva att de kan ”dela perspektiv” med någon annan – fokusera på samma information samtidigt, säger Elia Psouni.
Att vara i samma rum som barnet räcker inte
Intressant nog visade studierna att barn lika ofta svarade fel när de hade tagit del av berättelsen ensamma, jämfört med när en vuxen var närvarande men oengagerad.
– Att vara i samma rum som barnet räcker inte. Det är den vuxnas aktiva engagemang tillsammans med barnet som gör skillnad, säger Elia Psouni.
I en ny studie studerar nu forskarna i fall barn tittar på bilderna på ett särskilt sätt när de tittar tillsammans med någon annan. Samtidigt finns funderingar om att de nyutvecklade metoderna skulle kunna användas i praktiken, t ex inom förskolan.
– Det här grundläggande perspektivtagandeförmågan såsom i berättelsen om Maxi utgör en av runderna för såväl bredare social kompetens som kritiskt tänkande. Att förstärka våra ungdomar i båda dessa avseenden känns högst aktuellt i dagens läge, säger Elia Psouni.
