Hon är dansaren som undervisat blivande skådespelare i dans och rörelse ända sedan Teaterhögskolan blev en del av Lunds universitet. Året var 1977 då hon som 23-åring kom från Statens Dansskola i Stockholm till Malmö för att undervisa skådespelare istället för dansare.

– Jag började med att se ett par teaterföreställningar på Intiman i Malmö. För att se vad som saknades. Och det var mycket…

Livlösa och stela

Hon upplevde skådespelarnas kroppar som livlösa och stela – de visste inte var de hade sig själva i förhållande till de andra på scenen. Genom ett ständigt testande och experimenterande utvecklade hon sig egen rörelsemetod som går ut på att vara på rätt plats i rätt tid, att vara öppen och närvarande och känna sin kropp och sina tankar så väl att man kan släppa in och gestalta en annan person. Syftet med hennes metod har varit att vitalisera svensk teater.

– Och det har vi gjort. Vår skola har spelat så stor roll!

När Barbara Wilczek Ekholm talar om sitt arbete använder hon alltid vi. För det är just vi:et, menar hon, som är en stor del av hemligheten bakom Teaterhögskolans framgångar och även varför hon stannat kvar.

– Vi jobbar alltid i team, en röstpedagog, en för rörelse och en för scenframställning. Det blir så bra och är så roligt. Vi lärare konkurrerar aldrig, utan stöttar varandra. Vi är som en storfamilj, men utan det familjära, förklarar hon.

Nyckelpersoner

Andra framgångsfaktorer är ett par nyckelpersoner i ledande ställning som dramatikern Staffan Göthe som först var rektor för skolan och sedan blev professor. Och den i sitt hemland omåttligt populäre Radu -Penciulescu som ville komma från bort strålkastarljuset i Rumänien. Han var Teaterhögskolans ledare under många år på 80- och 90- talet och styrde bland annat upp pedagogiken med gemensamma kursplaner.

– Han var den störste teaterpedagogen jag någonsin arbetat med och han har betytt så mycket för skolans utveckling, säger Barbara Wilczek Ekholm.

Hon säger sig vara en kugge i Teaterhögskolans kreativa hjul och sin bok beskriver hon som en hyllning till den konstnärliga pedagogiken.

Pedagogiska ledstjärna

Hennes egen pedagogiska ledstjärna är ”att förstå och respektera vars och ens individuella förhållande till sin unika kropp”. Hon tycker om att utmana och bli utmanad, men är inte vän av uppmaningen att man ska gå utanför sin bekvämlighetszon.

– Man kan stretcha den. Rätt mycket. Men man ska ha fast mark under fötterna, tycker hon. Och aldrig tvinga någon, eller sig själv, att göra något som känns för obekvämt.

En av Barbara Wilczek Ekholms viktigaste övningar är ”kontraktet” som ska fungera som ett pedagogiskt vaccin och bevara studenternas självkänsla och upplevelse av trygghet även i situationer som skulle kunna vara utmanande, kränkande eller utmattande.

– Det är en övning som hjälper skådespelaren att tryggt utvidga sin bekvämlighetszon utan att behöva gå utanför den, förklarar hon.

Nära barndansen

Hon beskriver annars sina rörelseövningar som nära barndansen – hopp och lek, frejdigt och roligt. Så lite överraskande är det att en av hennes egna specialiteter är de strama medeltids- och barockdanserna. Men å andra sidan är en annan den fria dansen. Hon är också utbildad i Feldenkraismetoden som kan förklaras med att göra det omöjliga möjligt, det möjliga enkelt och det enkla behagligt.

Vid millennieskiftet gick Barbara Wilczek Ekholm delvis ur sina träningskläder och i prefektkavajen. Mellan 1999 och 2002 var hon Teaterhögskolans administrativa ledare och det var mycket som hände under den tiden. Hon såg till att forskningen fick en plats på skolan och den första doktorandtjänsten infördes. Hon var med och lade grunden till det fakultetsgemensamma forskningscentret Inter Arts Center, IAC, och även regiutbildningen tillkom under hennes tid. Då liksom nu handlade det mycket om lokaler och de trånga lokalerna på Stora Nygatan mitt i stan byggdes om och Bryggeriteatern i Mazettikvarteret tillkom. Bryggeriteatern förenades senare, 2007, med Pralinhuset då skolan, som hon uttrycker det, flyttade ihop med sig själv.

– Alla nyheter och förändringar som jag lyckades genomföra som prefekt berodde på det fenomenala stödet jag hade av särskilt tre kvinnor: Maj-Louise Lindstrand, Helene Sveningsson och Åsa Vestergren. Knappt var en tanke formulerad i mitt huvud så var dessa tre redan igång med att bereda marken för genomförandet…

Ett chansmoment

Hon behöll sin rörelseundervisning på halvtid och var glad över att få komma tillbaka till den fullt ut efter prefektåren. Sin pedagogiska låga har hon hållit brinnande genom att vart fjärde år ta tjänstledigt för att utveckla sin pedagogik, ofta i form av en resa till ett annat land. Till vardags har hon också alltid ett chansmoment i sina lektioner som hon testar på sina studenter.

I sin bok flätar hon samman sina reseminnen med tankar, historia, persongalleri och dagboksanteckningar från sina lektioner. Historia är särskilt viktigt för Barbara Wilczek Ekholm med polska föräldrar och en mamma som kom till Sverige med de vita bussarna. Sin bok ser hon som ett bidrag till Teaterhögskolans historia. Och som ett slags eget arbetstestamente.

– Jag ser den även som en viktig del av universitetets tredje uppgift, att dela med sig av sina erfarenheter och samverka med världen utanför, säger hon.

Boken ”Berättelsen om mitt liv i rörelse” släpps i februari och till sommaren 2020 går Barbara Wilczek Ekholm i pension – och ska göra vadå?

– Jag har ingen aning, men är rätt säker på att när en dörr stängs så öppnas en annan med något nytt och spännande där bakom, säger hon.