Hur ser du på den snabba digitaliseringen som pågår just nu under coronakrisen?
– Om man börjar på den lite mer positiva sidan så kan man nämna kapacitet, kompetens och engagemang. Dvs., vi får vara tacksamma för att vi under lång tid har förberett med tillräcklig kapacitet i både infrastruktur, programvara och grundläggande digitalkompetens för att ens klara en så här snabb omställning som det innebär för många verksamheter. Engagemanget syns i de kraftsamlingar och den vilja till att bidra man ser i flera forskar- och utvecklargrupper, med #hackthecrisis lett av myndigheten DIGG som ett exempel, eller produktionen av skyddsutrustning som skänks till vården.
För att problematisera lite mer kan man verkligen tala om att plattformssamhället blivit än påtagligare nu, med alla de fördelar men också utmaningar med skalbarhet, automation och beroenden av intransparenta tjänster vi analyserar i boken från 2019 med samma namn. Samtidigt ska vi inte glömma att den digitala klyftan därmed fått förnyad relevans — dvs att de som inte är uppkopplade eller digitalt mogna blir än mer marginaliserade när pandemin forcerar fram en snabb omställning, och att olika yrken har väldigt olika förutsättningar att utföras per distans. För många organisationer uppstår en konflikt med rådande organisations- och professionskultur, med inbakade rättsliga frågor, snarare än att det är tekniken i sig som är tröskeln, vilket Lupita Svensson och jag konstaterade i en studie om digitalisering i social arbete för något år sedan.
Tillsammans med två andra digitaliseringsforskare skrev du i DN Debatt nyligen en debattartikel med rubriken ”Är pandemiapparna ett hot mot den personliga integriteten?” Vad är svaret?
– I artikeln gör vi en internationell utblick och konstaterar att som alltid med spårning av människor så beror det på granularitet, vem som gör det och i vilket syfte. Vi fokuserar därmed proportionalitet och risken för s.k. ändamålsglidning, dvs att den övervakning som införs nu för att bekämpa pandemin senare kommer att framstå som användbar även för andra, mindre allvarliga, behov. En tydlig etisk och rättslig skiljelinje går vid om det går att identifiera individer eller inte. Exempelvis ser vi folkhälsomyndigheten samarbetar med Telia för att ser hur grupper på aggregerad nivå rör sig i geografin. Här har telekomföretagen under lång tid utvecklat processer för att hitta fungerande nivåer i säkerhet och att skydda individers integritet, så här är risken låg.
Mer utmanande är spårning på individnivå genom en app i mobiltelefonen. Här blir det en fråga om balansering av intressen, dvs. om ett allmänt intresse kan kan ses som viktigare än individens eget bestämmande, och det finns alltid risk för missbruk, läckor och oförutsedda effekter. För pandemiappar är hastigheten i införandet en utmaning, dvs. man kan riskera att trampa snett även om intentionerna och intressebalansen är god. Exv. en norsk spårningsapp kritiserades nyligen för att öppna för obehörig övervakning. En amerikansk kritik gör också gällande att den app-baserade smittspårningen riskerar att inte bistå de marginaliserade och utsatta grupper som är i störst behov av hjälp, med hänvisning till bristen på heltäckande sjukförsäkring och prekär arbetsmarknad.
Vi befinner oss mitt i ett historiskt skede. Hur är det att vara forskare mitt i detta?
– Jag tror att vi kommer att betrakta det här som en formativ period på både nationell och global nivå. Det är slående hur komplext kunskapsområdet är, hur svårt det är att på goda grunder bedöma vilka strategier som är bäst. Hur medicinska, ekonomiska, etiska, rättsliga och tekniska frågor hänger samman. Detta förklarar naturligtvis datainsamlingsimperativet, i ett hopp om att samla bättre beslutsunderlag, men säger också något om hur viktigt det är att vi möjliggör flervetenskapliga upplägg. Att vi som akademiska företrädare bättre stimulerar mötet mellan discipliner.
Jag skulle säga att vi inom akademin fortfarande har långt kvar när det gäller att kunna möta och hantera flervetenskaplig komplexitet i vår forskning och utbildning.
Se intervju med Stefan Larsson
