Ni rättssociologer brukar intressera er för när lagen säger en sak och de sociala normerna en annan. Är #metoo-kampanjen ett exempel på detta?
– Nej, det tycker jag inte. För mig är #metoo nog snarare en företeelse som vuxit fram som ett resultat av att det finns en skillnad mellan "law in books” och ”law in action”, det vill säga en skillnad mellan vad rätten säger och vad rätten gör. Denna skillnad har skapat ett uppdämt behov i samhället av att hitta vägar för att komma tillrätta med problemen med sexuella trakasserier.
Varför kommer man inte åt sexuella trakasserier på laglig väg?
– Dels tror jag att det är en resursfråga, att man inte har resurser att utreda vad som hänt. Dels, och framför allt när det gäller högprofilerade personer i maktställning, tror jag att det är en kombination av vänskapskorruption och att de här personerna representerar ekonomiska värden för arbetsgivaren. Eftersom det handlar om människor som är värdefulla har arbetsgivarna sett mellan fingrarna.
Vad säger du om att man hänger ut personer i sociala medier?
– Normalt sett brukar samhället vara mer kritiskt till den här typen av digitala folkdomstolar, exempelvis när det gäller att hänga ut pedofiler eller invandrare som begår brott. Det nya med #metoo-kampanjen är kanske framför allt att samhället i det här fallet förefaller ha större acceptans för metoden.
Varför tror du att det är så?
– Förmodligen på grund av att man den här gången tycker att ändamålen helgar medlen. Man är överens om att det finns ett behov av att komma tillrätta med de här problemen och sporras av rörelsens styrka som lyckats välta tunga makthavare.
Vad säger du själv om #metoo-rörelsen?
– Så länge man lyfter strukturer, fakta och statistik i samhället så tycker jag att den är otroligt positiv och tjänar ett viktigt syfte. Och så har kampanjen sett ut på flera håll. Problemet uppstår när man hänger ut personer som inte har möjlighet att försvara sig.
Text och bild: Ulrika Oredsson
