Det finns ingen magisk formel för vem som kommer att få ett Nobelpris, men det finns många gemensamma nämnare Nobelpristagare emellan. En av dem som forskar på detta är Pauline Mattsson, biträdande universitetslektor i forskningspolitik på Ekonomihögskolan. Tillsammans med bland andra forskarkollegan Katarina Nordqvist har hon visat att flertalet Nobelpristagare inom fysiologi och medicin bygger broar över de gängse nätverken i större grad än andra och att de varit med om att starta företag och kommersialisera sina resultat.

– Men Nobelpristagarna är sällan de pådrivande i patentprocessen eller i startups. De låter andra ta hand om det och stannar själva kvar inom akademin, säger Pauline Mattsson.

Tillsammans med Katarina Nordqvist har hon samlat in stora mängder kvantitativa data, och har också träffat och intervjuat ett trettiotal Nobelpristagare inom fysiologi eller medicin. Flera artiklar är på gång och kanske blir det på sikt en bok av de mjukare delarna av det omfattande materialet.

En gammal kärv sanning är att LU saknar Nobelpristagare. Men det håller inte Pauline Mattsson med om. Hon menar att man inte ska fästa fullt så mycket uppmärksamhet vid vilket universitet en Nobelpristagare är verksam vid när den får priset.

– Det är inte så konstigt att många Nobelpris går till forskare vid Harvard och Cambridge, eftersom de har rekryterats dit under loppet av sin karriär. Det viktiga är var de gjorde sin genombrottsforskning. Det är lite grann som med fotbollsproffs. När de börjar bli kända blir de rekryterade av någon annan, säger Pauline Mattsson.

För Lunds universitets del räknar hon upp Arvid Carlsson (2000), Sune Bergström och Bengt Samuelsson (1982) som fått Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Andra pristagare med Lundabakgrund är nationalekonomen Bertil Ohlin (1977) och fysikern Manne Siegbahn (1924). Alla fick de Nobelpriset först efter att de lämnat Lund.

– Lunds universitet borde stoltsera mer med att man utbildar framtida Nobelpristagare. Dessutom blir det lätt så mycket fokus på en enda individ, men det finns sannolikt forskare i Lund i dag som ingår i nätverket kring pristagare.

Viktigt med långsiktig finansiering

Pauline Mattsson har en bakgrund inom biotech och doktorerade på kunskapsöverföring i forskningsnätverk vid Karolinska Institutet. Hon intresserar sig för hur forskningsresultat används. Hon är själv en stark förespråkare för mer långsiktig finansiering av grundforskning.

– Det kan ta tjugo år tills man vet vad forskningen leder till. Men i dag ska allt utvärderas efter två, tre år. Vi måste tillåta det att ta tid och se till nyttan senare. Därmed måste vi också vara beredda att tillåta ett visst mått av risk i finansieringen.

Pauline Mattsson menar att majoriteten av de nationella finansiärerna i Europa inte vågar ta risker. Det finns dock exempel på finansiärer i USA, som Howard Hughes Medical Institute som ger forskningsanslag på tio år, med en uppföljning efter fem år. Ett annat exempel på en finansiär som fokuserar på riskfylld forskning är European Research Council.

– I dag ligger så mycket fokus på den applicerbara forskningen och inte på nyfikenheten inom grundforskningen. Den glöms ofta bort. Redan när man skickar in en ansökan till en forskningsfinansiär ska man säga vad som är nyttan med forskningen. Men mycket av det vi sett av genombrott har sin grund i nyfikenhet och först lång tid efter upptäckten vet man vad den ledde till, IVF är bara ett exempel på det.

För att gynna miljön för genombrott tror Pauline Mattsson på möten – och på det interdisciplinära. Även om Nobelpristagare i större utsträckning än andra toppforskare är ensamma författare till vetenskapliga artiklar, så görs mycket forskning i dag av flera personer i grupp.

– Ta Higgspartikeln till exempel. Där var det tusentals forskare som var involverade. Hur väljer man ut en, två eller tre personer där som exempelvis ska få ett pris?