När en av de 3000 medarbetarna på ett av mina experiment vid CERN som jag inte kände sen tidigare, Torsten Åkesson, mejlade och föreslog att jag skulle komma som gäst till Fysiska institutionen under ett år blev jag glad. För 40 år sen hade en charmerande svensk fysiker, Guy von Dardel, gjort ett starkt intryck på mig. Han var professor i partikelfysik i Lund men också mycket aktiv i sökandet efter sin halvbror, Raoul Wallenberg. Jag tackade ja med en gång, och har verkligen inte ångrat mitt beslut.

 Jag kände ingen i Lund, men blev välkomnad av universitetet. Tja, åtminstone på fjärde våningen i Fysicums A-hus som är mitt tillfälliga hem. Den trevliga komediserien som är avdelningen för partikelfysik. Jag skriver ”komediserie” men skulle egentligen säga ”forskarserie” eftersom det är forskning som pågår här. Ungefär som Vänner eller Seinfeld – två amerikanska komediserier som består av en grupp människor och ett par miljöer: någons lägenhet och ett kafé/matställe. I forskarserien om partikelfysik i Lund är miljöerna en korridor på fjärde våningen i A-huset och fikarummet. En splitter ny white­board, som jag behöver för att hålla mitt informella seminarium före fikat, och jag spelar just nu varsin gästroll i fikarummet.

På Harvard har det centrala studentbiblioteket öppet dygnet runt och det finns studenter där ända in på småtimmarna.

I vår komediserie forskar vi om elementarpartiklar. Vissa av oss försöker återskapa kvark-gluonplasman som fanns i universums begynnelse medan andra försöker upptäcka den mörka materiens partikelform eller fastställa fysiken för det vi ännu inte vet. Vi är ett gäng i jakten på svar på de här frågorna och även i jakten på lunch. Eftersom Fysicum saknar en restaurang drar vi glada i hågen ut på stan för att välja något av Lunds otaliga underbara lunchställen. Den änglalike mannen som serverar mat på ­Govindas har fått en egen gästroll i vår komediserie.
Det finns många överraskande skillnader mellan Harvards och Lunds universitet. Båda är gamla. Harvard grundades 1636 och Lund 1666. I båda städerna är universitetet en del av innerstaden.

Harvard är privatägt och Lund en offentlig myndighet men båda har lika vackra byggnader och omgivningar. I Lund har kaféerna tända stearinljus vid lunch – det är underbart och helt i strid med brandföreskrifterna vid Harvard.

Det vackra universitetsbiblioteket i Lund stänger klockan sju på vardagar och ännu tidigare på helger. På Harvard har det centrala studentbiblioteket öppet dygnet runt och det finns studenter där ända in på småtimmarna. Jag undrar var studenterna i Lund har sitt ”tredje” rum, där de kan tänka, skriva och läsa, vid sidan om de två första rummen där de får undervisning och där de sover.

På universitetsplatsen vid Harvard är det ingen som gillar att man cyklar. Fotgängarna har företräde. I Lund är det ofta fotgängarna som hamnat fel, åtminstone om de är tankspridda forskare som väcks ur de vetenskapliga dimmorna av en cykelklocka.

På Harvard måste man inte gå i pension vid en viss ålder. I Lund hör jag kollegor fundera över sina begränsade akademiska liv och vad de ska göra sen. Kombinationen av tillsvidareanställningar och ingen bestämd pensionsålder leder till en åldrande personal på Harvard, och färre ingångar för yngre akademiker. Men vid 67 års ålder har man fortfarande mycket att ge som forskare och lärare. Inget av systemen är perfekt. Men det finns helt klart färre tankspridda professorer som riskerar att bli påkörda av cyklar i Lund.