– Jag tycker workshopen är jättebra, den öppnar ditt sinne och teknikerna känns realistiska att använda i arbetet, säger Kristin Osk Ingvarsdottir som i vår går in på upploppet och ska avsluta sin avhandling i kognitionsvetenskap.
Den nya workshopen är den första aktiviteten i en universitetsgemensam satsning på akademiskt karriärstöd (se relaterad artikel nedan). Men det är inte första gången för ledarna för doktorandworkshopen.
Berkeley-modell inspirerade
Det hela började när Åsa Burman doktorerade och fick chansen att åka som Fulbright-stipendiat till Berkeley. Där stöttade man doktoranderna på olika sätt, för att hjälpa dem att bli klara i tid med sin avhandling. För Åsa Burman blev ett seminarium början till nya tankar om prioriteringar och arbetssätt. Hon delade sedan med sig av arbetssätten till doktorander vid LU. En av doktoranderna som använt teknikerna berättar:
– För mig hade det en oerhörd inverkan på min vardag. Jag fick mer gjort på min arbetstid och behövde inte längre jobba kvällar eller helger.
"20 procent av dina ansträngningar leder till 80 procent av resultatet"
En viktig utgångspunkt är 80/20-regeln som säger att tjugo procent av dina ansträngningar leder till 80 procent av ditt resultat.
– 80/20-regeln är både ett förhållningssätt och en konkret teknik, det handlar om att få syn på vad som är viktigt och sedan planera för att använda sin tid till det.
Till exempel när Åsa Burman arbetade med materialinsamling till sin avhandling, vände hon sig till några av de världsledande forskarna i ämnet och bad dem berätta vilka tre verk som de tyckte var viktigast.
– De ville gärna skicka mig långa litteraturlistor, men jag ville veta vilka tre verk de såg som viktigast för att lägga tid och kraft på dem och sedan kunna välja bort andra, säger Åsa Burman.
80/20-regeln kan även tillämpas på återkoppling på den egna texten, exempelvis för att sålla bland kommentarerna från forskarseminariet och göra de viktigaste ändringarna i en text. En doktorand som Åsa Burman arbetat med berättade att hon fastnade i att göra många små, språkliga och andra ändringar i ett kapitel i ett relativt tidigt skede i skrivandet:
– Jag försökte istället att inte göra ändringar som kanske bara jag skulle uppmärksamma och som inte spelade så stor roll, utan istället släppa just det avsnittet för att gå vidare med det som jag uppfattade som viktigare, säger hon.
Arbeta med det viktigaste i ostörda pass
Efter seminariet i Berkeley började Åsa planera sina dagar efter en konkret metod som rekommenderades. Det handlar om att arbeta i ostörda pass (”units”) med de viktigaste och svåraste uppgifterna, A-uppgifterna, utan att svara på mejl, googla efter information, jobba med administration eller småprata med kollegorna.
– Dina bästa timmar på dagen ska gå till A-uppgifter, för mig var det på morgonen och förmiddagen. De rekommendationer jag följde var att arbeta utan avbrott i fyra 45-minuterspass. Riktiga pauser mellan dina units är också viktigt, säger Åsa Burman och menar att en riktig paus är något som ger dig återhämtning, exempelvis en promenad.
Det kan låta lite med fyra 45-minuterspass om dagen, men det blir mycket kvalitetstid med avhandlingen jämfört med hur de flesta arbetar idag. Det finns studier som visar att vi lägger så mycket som 28 procent av vår arbetstid på avbrott, som kostar enormt mycket koncentration. Och de snabbare, lättare B-uppgifterna ger ofta en mer direkt återkoppling och riskerar därför tränga undan A-uppgifterna.
– De goda nyheterna är att det är lätt att åtgärda – stäng av den automatiska mejluppdateringen, sätt mobilen på flygplansläge och välj en avbrottsfri arbetsplats.
Ökar stressen måste kontrollen och stödet öka
Men dagen handlar inte bara om akademisk produktivitet, utan också om stress. Sjukskrivningstalen bland doktorander är höga och många doktorander känner sig ensamma i det som stressar.
– Handboken är idealisk att läsa tillsammans med andra doktorander, till exempel i bokcirkel, för att bryta ensamheten, säger Åsa Burman.
Henrik Levinsson, lektor i psykologi, går igenom hur krav, kontroll och stöd samspelar med varandra när det gäller stress. Går kraven upp, till exempel i slutfasen, så behöver också kontrollen öka, eller stödet. En doktorand som deltar i workshopen, berättar att hon har slutat laga mat, träffa vänner och träna och att hon nu försöker återta sina rutiner.
– Doktorandtiden är lång och återhämtning är nödvändigt för att klara av stress. Att ge sig själv en stopptid för arbetet och sluta vid den tiden på dagen är viktigt.
