Att hänvisa till den katalanska regeringens ”medvetna och systematiska uppror och olydnad” är det ett osmidigt svar på de separatistiska tendenserna i Katalonien. Den spanska centralmakten inledde sin hårda linje genom att fängsla ledarna för två av de största separatistorganisationerna. Och nu har riksåklagaren hotat med att häkta den katalanske presidenten Carles Puigdemont och andra för uppvigling om de lämnar ytterligare självständighetsförklaringar.
Hårda tag som dessa är inte bara ett politiskt riskprojekt och taktiskt tveksamt utan oprövad konstitutionell mark. Det är första gången artikel 155 tillämpas och ger den spanska regeringen rätt att ingripa mot en av sina delstater om dess regering ”inte uppfyller de skyldigheter grundlagen eller annan lagstiftning ålägger dem eller handlar på ett sätt som allvarligt hotar Spaniens allmänna intresse”.
Konstitutionen från 1978 erbjuder en flexibel och öppen ram som erkänner såväl ”den spanska nationens oupplösliga enhet” som ”rätten till autonomi för regioner och nationaliteter”. Och även om den katalanska regeringens beslut att hålla folkomröstningen den 1 oktober var ett brott mot både konstitutionen och den katalanska författningen så kommer den spanska regeringens vägran att föra en dialog med dess katalanska motsvarighet samt försök att avsätta demokratiskt valda ledare och upphäva den regionala autonomin bara att förvärra motsättningen mellan Katalonien och Madrid.
Frågan är vad som vore ett lämpligt och rimligt svar på viljan till utträde. Opraktiskt nog är det något av en gråzon.
Viljan till självständighet måste tas på allvar
Folkrätten ger människor en allmän rätt till självstyre, men den säger inte mycket om hur den rätten kan tillämpas. Den är särskilt oklar när det gäller utträde av en delstat och det försätter den katalanska saken i ett juridiskt vakuum. I sitt utlåtande om Kosovo 2010 fann den Internationella domstolen i Haag att en ensidig självständighetsförklaring ”inte utgör ett brott mot folkrätten”, men det specifika internationella eller inhemska regelverket för ett utträde tydliggjordes inte.
Utfallet är att olika länder kan hantera de här anspråken som det passar dem. Det får till följd en knepig tvetydighet som illustreras tydligt av två jämförbara självständighetsrörelser: i Quebec och Skottland.
Rörelsen i Quebec förlorade en folkomröstning om självständighet 1995 med endast 1,16%. Det ledde till flera år av politiska diskussioner och juridiskt käbbel, och 1998 tog Kanadas högsta domstol upp frågan om utträdeskraven var juridiskt försvarbara i princip.
Slutsatsen blev att det, förutom i koloniala sammanhang och i fall av hårt förtryck och uteslutning, inte finns någon absolut rätt att kräva status som självständig stat. Men domstolen menade också att staten Kanada, åtminstone utifrån dess egen konstitution, inte kunde ”förhålla sig likgiltig till att en tydlig majoritet av invånarna i Quebec så tydligt uttryckt att de inte vill fortsätta att vara en del av Kanada”. En mycket viktig iakttagelse var att den kanadensiska konstitutionen kräver att staten måste förhandla. Om den inte skulle göra det skulle den kunna förlora sin legitimitet och det skulle få internationella konsekvenser.
I enlighet med det resonemanget skulle ett ja till självständighet för Quebec i en framtida folkomröstning innebära en skyldighet för den federala regeringen och delstaten att inleda förhandlingar med gott uppsåt, även om det inte skulle finnas något särskilt krav om att förhandlingarna skulle leda till enighet.
Och så har vi Skottland. Den brittiska regeringen gjorde som den kanadensiska, genom att i Edinburgh-avtalet 2012 ge de skotska nationalisterna rätt att genomföra en folkomröstning om självständighet. Så skedde också 2014. Resultatet blev att allt skulle fortsätta som förut, men det framstod som klart att om resultatet blivit det motsatta så skulle det lett till självständighet för Skottland.
Att vägra och förkasta
Den spanska regeringen har valt en annan väg. Fast en majoritet av katalanerna ville ha en folkomröstning så har centralmakten envist vägrat att tillåta omröstningen och erkänna resultatet, och nu vägrar den samtala med de katalanska myndigheterna.
Den här omedgörligheten härrör åtminstone från 2010 då självständighetsrörelsen började växa fram efter allt större missnöje med den befintliga konstitutionella inramningen, den ökande centraliseringen och konsekvenserna av finanskrisen. Eftersom den spanska regeringen vägrade att samtala har de katalanska myndigheterna i flera år kontinuerligt hänvisat till ”rätten att besluta” som hämtats från en bred förståelse av självbestämmande som en rätt till ett ”demokratiskt handhavande av offentliga angelägenheter”.
Från juridisk synvinkel är det hårdraget att hävda att principen om självbestämmande innebär en rätt att hålla en omröstning om utträde. Samtidigt medför folkrätten en tydlig rätt till att fritt delta och vara representerad i politiska sammanhang och det skulle mycket väl kunna utgöra en grund för krav på dialog och förhandlingar om det finns ett brett folkligt stöd för självständighet.
Eftersom även den spanska konstitutionen lämnar utrymme för dialogskapande är vapenskramlet från den spanska regeringen omotiverat, precis som de senaste veckornas aktioner – hot om att anhålla katalanska borgmästare, ingrepp i kommunala budgetar, tillslag mot tidningsredaktioner och den massiva och brutala polisinsatsen för att förhindra folkomröstningen från att äga rum. Allt detta förstärker bara separatiströrelsens skildring av hur Katalonien förtrycks av den spanska regimen.
För hela Spaniens bästa är det nödvändigt att konstruktiva och samarbetsvilliga samtal kan ta sin början. Den spanska regeringen har ännu inte överträtt den gräns som skulle ge Katalonien rätt till självständighet genom folkrättens så kallade ”rätt till läkning” (remedial right) men dess kompromisslöst hårda linje leder till onödigt starka spänningar – och får de katalanska kraven att framstå som alltmer rättmätiga.