Anna är kvar i ett isolerat Belgien men hoppas på förändring

Jag heter Anna och pluggar till Civilingenjör i Medicin och Teknik i Bryssel. Jag hann plugga på Université Libre de Bruxelles under två månader innan det stängde. Nu är universitetets lokaler stängda t.o.m. nästa termin och allt kommer fram tills dess att ske online. Efter tre online-veckor har jag insett att situationen begär mycket, eller i alla fall mer, från oss alla. Inte minst från oss studenter men även från föreläsare och universitetet.

Läget i Belgien är som följer: Vi får gå ut för fysisk aktivitet, för att handla i mataffär eller apotek. Situationen är inte så strikt som i Spanien eller i Italien, så jag borde inte klaga. Men wow! Man märker inte hur viktigt det är med mänskliga rättigheter förrän dessa begränsas eller försvinner helt…

Jag har valt att stanna här i Bryssel då jag fortfarande hoppas på att jag kommer få njuta av Belgien under juni månad. Som tur är så bor jag i ett hus med tio andra Erasmusstudenter som också tänker samma.

Vi försöker hålla en rutin. Vi pluggar under dagarna och äter middag tillsammans under kvällarna. I början av karantänen var alla ganska taggade, vi tyckte det var roligt att spendera tid tillsammans. Vi tog tag i olika projekt som att måla, skriva, laga mat, träna m.m. Men nu, tredje veckan in, börjar uppförsbacken kännas brantare. Karantänen har förlängts två veckor, och alla har tillföljds blivit lättirriterade, tappat lusten för sina projekt och alla är stressade över plugget.

I början av karantänen var jag arg. Varför händer det här just under min utbytestermin? Hur mycket otur kan man egentligen ha? Men ju mer viruset spreds i värden, desto mer perspektiv fick jag över min egen situationen. Jag har fortfarande vissa friheter kvar, jag bor med 10 riktigt goa människor och jag har alla mina nära och kära ett videosamtal bort. Visst, situationen är inte den bästa, men  ”When life gives you lemons, make lemonade”…

Hälsningar,
Anna

Juridikstudenten Elsa valde att stanna i ett Belfast trots utegångsförbud

Jag heter Elsa Alkan Olsson och befinner mig för närvarande i Belfast. I januari flyttade jag hit för att läsa fördjupningskurser i juridik vid Queens University.

Mina två första månader här var underbara. Jag träffade lokalbefolkningen på pubar, lärde mig dansa irländsk folkdans och fick uppleva intressanta diskussioner i klassrummet.

Jag kommer ihåg första gången i slutet av februari när vi på den studentkorridor där jag bor för första gången hörde talas om viruset. Vi satt i köket och åt middag tillsammans. Ingen av oss kunde då föreställa sig att om två veckor skulle inga av dessa vänner vara kvar i Belfast.

Mars månad var en berg- och dalbana av olika känslor och kanske en av de mest stressiga upplevelserna i mitt liv hittills. Storbritannien började med en relativt återhållsam taktik gällande viruset. Universitet var öppet ända till i slutet av mars.

En efter en lämnade mina internationella vänner Belfast för att återvända hem, vissa lyckades ta sig ut i sista sekund andra inte. Två dagar innan det sista flyget till Sverige skulle gå hade jag fortfarande inte bestämt mig hur jag skulle göra. Jag visste att Storbritannien när som helst kunde införa utegångsförbud och det fanns även diskussioner om att gränserna skulle stängas för hela sex månader. Jag valde att stanna.

Min utbytesupplevelse blir givetvis inte som jag tänkt mig, men ibland behöver förändringar inte bara var något dåligt. De senaste veckorna har lärt mig mycket om min egna mentala styrka. Jag är också otroligt rörd över allt stöd jag har fått från mina nordirländska vänner som åker och handlar åt mig med bil och lämnar fina lappar framför min dörr.

Nu ska jag ut på en solig promenad (vi får gå ut en gång per dag med en annan person från hushållet).

Hoppas att alla där hemma mår bra!

Hälsningar,
Elsa

Belfast:

Studenten Emma fortsätter sina studier online på ett isolerat campus i Perth
 

Jag heter Emma och läser min sista termin på Kandidatprogrammet i Personal- och arbetslivsfrågor. Den här terminen valde jag att åka på utbyte och just nu är jag i Perth, Australien. Vid University of Western Australia läser jag diverse kurser inom HR och Management.

Efter en flygresa på cirka 24 h landande jag i ett soligt och varmt Australien! Corona var inte något man pratade speciellt mycket om i början, och de första fem veckorna på mitt utbyte påverkades inte alls av pandemin. Skolan drog igång, vi hade en hetsig men rolig nollningsvecka och mina dagar bestod (förutom av studier såklart) mestadels av strandhäng, restaurangbesök och häftiga utflykter till bland annat Rottnest Island, den lilla ön utanför Perth som är hem till internetkändisen Quokka, ”The Worlds Happiest Animal”.

Sedan kom de första restriktionerna från den australienska regeringen. Över en natt så stängde alla restauranger, caféer, barer och klubbar. Sedan kom förbuden om att umgås i större grupper och just nu får endast två personer umgås, med 1.5 meters avstånd mellan dem förstås. Det senaste rådet från regeringen är att man inte bör lämna sitt hem förutom för att göra det mest nödvändiga inköpen, såsom att handla mat, gå till apotek eller besöka läkare. Både gränser mellan och inom delstaterna är nu stängda. Australiensarna i Perth är duktiga på att följa restriktionerna, vilket gör att centrum just nu ser ut som en spökstad med stängda butiken och inte en människa så långt ögat når.

Det sistnämnda har jag dock bara sett via bilder från vänner i Perth. Jag däremot, som bor på St. Georges College, har skrivit på ett avtal som förbjuder mig att lämna College-området, beställa mat och träffa människor som inte bor på College fram tills den 7 juli. Som tur är har jag fått väldigt många bra vänner på boendet och har alltid någon att umgås med. Studierna, som numera är helt online-baserade, går otroligt bra då man inte har något annat att göra! Jag älskar Australien och har inga planer på att åka hem innan terminen är slut. Situationen i Australien är mycket bättre än hemma i Sverige, och det viktiga är att se saker från den ljusa sidan: här nere Down Under har jag 38 grader och strålande sol!

Hälsningar,
Emma
 

Nationalekonomstudenten Isabella väljer att stanna sin termin ut i Schweiz - ett land som nu börjar lätta på restriktionerna

Hej! Jag heter Isabella Wladis och studerar Politices kandidatprogrammet inriktning nationalekonomi. Sedan februari befinner jag mig i St Gallen, som ligger i den tysktalande delen av Schweiz, där jag gör mitt utbyte på University of St Gallen.

Schweiz införde åtgärder för att minska spridningen relativt sent jämfört med övriga länder i Europa. Reglerna för att minska smittspridningen av coronaviruset är lite olika beroende på vilken kanton man befinner sig i. Nationellt har det varit en lockdown, endast apotek och livsmedelsbutiker har haft öppet. Det började med att skolor och universitet stängde den 13 mars tätt följt av de kommersiella verksamheternas nedstängning. Utomhus på offentliga områden får man vara max fem personer. Om man bryter mot det måste man betala 100 CHF. Den 27 april började restriktionerna lätta och man planerar att försiktigt fortsätta lätta på dem.

Människor här tar det ganska seriöst och förhåller sig bra till folkhälsomyndighetens råd. Det har dock gjorts en opinionsmätning i landet som visar att de franska och italienska delarna av landet vill ha fler åtgärder än de rådande åtgärderna i jämförelse med den tyska delen.

Jag var lite skeptisk till hur hela situationen skulle bli i slutet av mars när restriktionerna kom löpande, men bestämde mig ganska snabbt för att stanna och avvakta händelseförloppet. Mycket ändrades från dag till dag. Nu har jag bestämt mig för att stanna kvar terminen ut. Jag är glad över att jag stannade då det fortfarande finns mycket kvar att uppleva.

Vi har bara onlineundervisning. Universitet och administrationen har varit mycket pragmatiska och lärarna har haft stort överseende. I stort är det en ganska olycklig situation, men nu ser jag det som en erfarenhet istället.

Hälsningar,
Isabelle

 Studenten My fortsätter sitt utbyte i Japan

Hej. Jag heter My och läser allmän lingvistik och japanska i Lund. Jag är just nu på utbyte i Tokushima, en liten stad på en ö öster om japanska fastlandet.

I början av mars började coronafallen i Japan öka. De var koncentrerade till ett område i norra Japan och ombord skeppet Diamond Princess. Regler började implementeras.
Alla event, sportmatcher, konserter mm börjades ställas in och museer och nöjesparker stängde. Grundskolor och gymnasier gick på lov tidigt. Masker och handsprit hade varit slutsålda i hela landet sedan januari. Alla mina planer för skollovet blev inställda, och istället blev jag fast i min stad.

Här i Tokushima har vi bara haft tre dokumenterade fall, alla som omhändertagits innan någon skada kunde ske. Människorna vet att faran finns, men för majoriteten av invånarna fortsätter livet som vanligt. Man råder människor att stanna hemma och att undvika folksamlingar, men de samlas ändå för att ha picknick under körsbärsblommorna. Fler personer än tidigare har också på sig masker, men mycket mer än så gör de inte.
Skolstarten blev framskjuten en vecka, så jag har fortfarande lov. Kanske kommer vi ha online lektioner fram till maj men det är ännu oklart. Skolan verkar vara osäker i hur de ska fortskrida, för även om vår region inte är drabbad så måste skolan följa de statliga reglerna.

För mig har det aldrig varit aktuellt att återvända till Sverige då situationen i Europa ser mycket värre ut än där jag är. Jag är mer orolig över min familj och mina vänner i Sverige än mig själv och mina vänner här.
Jag hör nyheter om storstäderna varje dag. Kantoregionen och Kansairegionen har alarmberedskap, OS har blivit framskjutet, ön Hokkaido i norra Japan där spridningen startade är i princip stängd, men än så länge fortsätter livet som vanligt här på landsbygden.

Hälsningar,
My

Juridikstudenten Jesper har valt att stanna i Perth, Australien och känner sig trygg i sitt beslut

Mitt namn är Jesper och jag befinner mig i Perth. Jag är juriststudent och läser min utbytestermin på University of Western Australia (UWA). Till en början var Corona inget man pratade särskilt mycket om här, men oron stegrades snabbt. Plötsligt ökade antalet bekräftade fall fort, klubbar stängdes och stora event förbjöds. I takt med den ökade oron blev det alltmer glest på ett annars sprudlande campus. Det som fick min oro att slå i taket var när andra länder över en natt började kräva tillbaka sina utbytesstudenter. Även om tankarna for runt i huvudet visste jag en sak: hem ville jag inte.

Jag har valt att stanna eftersom delstaten Western Australia har ganska få bekräftade fall. Dessutom har UWA på ett mycket smidigt och välfungerande sätt skapat online-lösningar för alla kurser och examinationer. Jag och mina svenska vänner har också kontaktat svenska ambassaden som informerade oss om att det inte finns någon generell rekommendation att svenskar ska åka hem. Att göra en lång flygresa i dessa tider är riskfyllt.

Att befinna sig på andra sidan jorden när en av vår moderna tids största kriser bryter ut är givetvis en märklig känsla, men jag känner mig trots allt trygg. Än så länge råder inte utegångsförbud och folk är generellt duktiga på att följa statens rekommendationer. Jag spenderar mina dagar med att plugga hemma och hitta på saker med mina house-mates. Vi håller oss till saker som är i linje med delstatens riktlinjer kring sociala tillställningar.

Jag vill däremot vara öppen med att jag känner mig besviken eftersom upplevelsen i Australien lär bli långt ifrån vad jag hoppades på. Dock var första tiden i Perth allt jag önskade av min utbytestermin. När pandemin släppt greppet om världen står jag redo att återvända och få resten av min Australien-upplevelse.

Soliga hälsningar,

Jesper och quokkan Sam

Studenten Klaras coronaupplevelser i Colombia

Hej! Jag heter Klara Skalare och läser till civilingenjör i Väg- och vattenbyggnad. Sedan juli förra året har jag studerat på Universidad de los Andes, ett väldigt bra universitet i centrala Bogotá. Att vara utbytesstudent i Colombia är bland det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Med tiden har jag lärt känna staden, landet och kulturen och speciellt nu under min andra termin har jag verkligen älskat att vara där.

Men så dök plötsligt COVID-19 upp och ändrade allt. När hela Italien satt i karantän kom den första smittade personen till Colombia och bara några dagar senare meddelade universitetet att vi skulle ha online-lektioner. Först blev jag jätteglad och tänkte att jag kunde resa och plugga på stranden men så blev det såklart inte. Det kom plötsligt ett utegångsförbud och en efter en åkte utbytesstudenter hem till sina respektive länder.

I Colombia är många fönster utrustade med galler som inbrottsskydd vilket gjorde karantänen extra jobbig, men trots det ville jag verkligen stanna. Bara tanken på att åka hem gjorde mig tårögd. Jag tänkte att det skulle gå över och att allt skulle återgå till det normala men när utegångsförbudet förlängdes med tre veckor och flygplatser stängdes gjorde jag och min norska vän allt för att hitta flyg hem. Jag hade kontakt med svenska ambassaden och som tur är fick vi plats på ett flyg till Paris den 26 mars, ett av de sista flygen som körde till Europa den veckan.

Ett tag kändes det som att jag hade en fot i lugna Sverige som hade sin egen strategi och som t.ex. inte uppmuntrade munskydd, och en fot i Colombia där folk tittade snett på en om man gick utan munskydd och där man fick 2000 kronor i böter om man gick på gatan utan anledning. Det var svårt att veta vad som var bäst att göra. Colombia har nu förlängt sitt utegångsförbud fram till slutet av april och jag är väldigt glad över att vara hemma i Sverige trots att jag saknar Colombia och alla mina vänner där varje dag.

Hälsningar Klara

Masterstudenten Isabelle om ett utbyte till York som fick ett konstigt slut

Hej, jag heter Isabelle och läser socialt arbete i Lund. Jag åkte på utbyte till York i Storbritannien under mina masters-studier. 
 
När jag lämnade Sverige var det knappt något prat om något coronavirus. Inte heller var ett virus något jag funderade kring. Det var först ungefär tre veckor in på mina studier i York, som coronaviruset blev tydligt. Vi fick våra första fall, två av de första fallen i Storbritannien upptäcktes i lilla York. Det började pratas mer, blickar gavs till de som hostade och handsprit sattes upp i universitetsbyggnader. Snart syntes också roll-ups om symptom.

Flygbolag gick ut och sa att de ställer in trafik och jag började fundera över vad som skulle ske med mina planer.

Jag läste 30 hp januari till mitten av mars och var på så vis klar med alla mina studier tidigt. Planen från början var att lägga tid på pluggandet och bli klar med de tre uppsatser som skulle lämnas in redan i mitten av mars, för att sen kunna utforska, få besök och uppleva. Istället fick jag packa ihop nästan en månad tidigare. Allt fler flyg började ställas in och jag bokade ett nytt flyg hem och satt plötsligt på tågstationen i York och väntade på tåget som skulle ta mig till flygplatsen.

Det var ett väldigt tråkigt avslut på min termin i England men jag hade turen att hinna klart med terminen. Så här i efterhand är jag väldigt glad över att jag kom hem så enkelt som jag ändå gjorde

Min utlandstermin fick ett abrupt och konstigt slut, men de månaderna jag hade i York var helt fantastiska.

Hälsningar,
Isabelle

Studenten Helena om sitt avbrutna utbyte till Lissabon

“Dödssiffran stiger exponentiellt i Italien”. “Spanien inför total lockdown”. Blickarna riktades österut – är vi näst på tur? Jag heter Helena Gustavs Formgren och åkte till Lissabon på en utbytestermin inom Ekonomiprogrammet.

Portugal agerade snabbt på grund av situationen i andra länder. Universiteten i Portugal stängde mer än en vecka före Lunds, trots mindre smittspridning i landet. Jag förstod inte varför beslutet skulle ge någon effekt. Vi studenter skulle hänga på barer och hångla istället, tänkte jag. Men snart bommade också stränder, restauranger och barer igen.

En stad jag knappt hunnit lära känna förändrades snabbt. Jag sökte stabilitet i all information jag kunde få tag på. Jag följde UD, Folkhälsomyndigheten, presskonferenser och statistiska dagsrapporter, svenska såväl som portugisiska.

Den 19 mars inför Portugal “State of Emergency”. Lättande nog var en av de 15 giltiga anledningarna till att gå ut “korta vistelser utomhus för motions skull eller för att njuta av naturen, men aldrig i grupp”. Jag upplevde att regeringen jobbade sakligt utifrån statistik istället för rädsla. Jag kände tilltro och det verkade portugiserna också göra.

Från att ha varit en levande stad tömdes gatorna snabbt på folk. När man väl mötte någon gick den ena personen ner från trottoaren för att hålla minst två meters avstånd. Blickarna jag mötte var hastiga. Det låg en känsla av oro över staden.

Jag bodde i en lägenhet tillsammans med Gabi, en tjej från Brasilien. Vi som för det mesta gått om varandra insåg att vi nu skulle se varandra 24/7. Våra olikheter skavde från och till men krissituationer för också människor samman. Det gör ont när jag tänker på hur orolig hon var för sin familj.

Jag hade hunnit lära känna en drös kjempe koslige norrmän. En kväll berättar några att de har bokat flygbiljett hem. Jag tänkte först att de överreagerade. Efter en ångestfylld avskedsmiddag gick jag direkt till ett annat gäng som bodde i närheten. “Herregud! Ni stannar väl kvar?” Efter att de lugnat ner mig gav jag dem varsin kram hejdå, som faktiskt blev den sista.

En efter en reste mina kompisar hem, till sina länder. Danmark stängde gränsen, flygbolagen skar ner på turer och norrmännens universitet kallade hem sina studenter. Om jag trots allt skulle vilja åka hem skulle jag kanske inte ha möjligheten. En obehaglig känsla.

Det jag längtade till med Lissabon, som fiskrestauranger, surfing och storstadspuls är nu satt på paus tills vidare. När de jag lärt känna började åka hem tog jag samma beslut. Efter ett inställt flyg, en övernattning i Frankfurt och Öresundståget från Köpenhamn kom jag hem den 31 mars. När jag hoppade av på stationen i Malmö upptäckte jag att avståndet som fanns i Portugal inte fanns här.

Hälsningar,
Helena

Ekonomstudenten Sander berättar om sitt äventyr i Schweiz som fick ett abrupt slut

Hej, jag heter Sander Svensson Svenungsson och läser vid Ekonomihögskolan. I januari åkte jag på en utbytestermin till St Gallen i Schweiz där jag skulle läsa entreprenörs- och marknadskurser. Jag trivdes jättebra redan från början och umgicks mycket med andra utbytesstudenter från alla delar av världen.

Trots att corona kom relativt tidigt till Schweiz var åtgärderna väldigt små till en början. Allting var öppet och ingen större oro märktes. Men situationen ändrades väldigt dramatiskt. Först stängde samtliga campusbyggnader och på bara en vecka var nästintill alla restauranger, barer och butiker stängda. Jag ville stanna då jag hoppades på förbättring. Vi fick fortfarande fortsätta med våra kurser, men online. I detta skede hade 255 utbytesstudenter utav 280 redan åkt hem.

Senare under veckan fick vi besked om att man kunde bötfällas uppemot 200 000 kronor om man umgås i grupper med fler än fem personer. Jag hade följt andra drabbade länder och anade att nästa steg var en lockdown, vilket fick mig att till slut köpa hembiljetten. Den 21 mars avbröt jag min utbytesupplevelse och lämnade Schweiz.

Det var naturligtvis tråkigt att behöva lämna Schweiz men jag är nöjd med mitt beslut. Vi har fått fortsätta samtliga kurser online och lärarna har haft stort överseende. Allt som allt var min upplevelse i Schweiz väldigt trevlig, trots omständigheterna.

Hälsningar,
Sander

Linda läser statsvetenskap i Taiwan - ett land som lyckats bekämpa coronaviruset

Hej! Jag heter Linda Sebbas och befinner mig för tillfället i Taipei, Taiwan. Jag läser utvecklingsstudier i Lund, och här i Taipei främst political science på National Taiwan University (NTU) sedan februari. Taiwan är nog en av de allra bästa platserna att vara på just nu, då viruset inte blivit så spritt här.

Coronaviruset var en världsnyhet redan innan jag åkte till Taiwan, men hade då främst drabbat bara Kina. Terminen sköts upp till att börja två veckor senare än tänkt, och jag var väldigt osäker på ifall jag alls skulle kunna åka. Ända sedan jag väl kommit hit har det ändå varit rätt självklart att stanna, med tanke på hur läget ser ut här jämfört med i Europa. 

Trots en tätboende befolkning på 23 miljoner samt det korta avståndet till Kina, har bara omkring 380 coronafall konstaterats i landet. Folk här är ändå väldigt försiktiga, vilket nog bidragit till de få fallen.

Alla bär mask på offentliga platser, i kollektivtrafiken och inomhus i sociala sammanhang. Fram tills nyligen var det helt frivilligt att bära den men sedan april är det ett krav. Varje gång man går in i en större byggnad är det någon som mäter temperaturen på en, och ber att man desinficerar händerna. Folk undviker frivilligt att samlas i större grupper, och det är en självklarhet att man isolerar sig frivilligt i två veckor ifall man har några symptom.

Mycket i samhället fortsätter helt som vanligt. Restauranger, caféer och affärer håller ännu öppet, och det är fritt fram att röra sig i Taipei. 

Några av mina kurser med många deltagare har flyttats online av säkerhetsskäl, men majoriteten av mina föreläsningar hålls än så länge på universitetet. Universitet har också höjt närvarokravet på alla kurser, så att det ska vara lätt att stanna hemma istället för att komma till föreläsningar ifall man känner sig sjuk. 

De flesta utbytesstudenter på NTU är fortfarande kvar i Taiwan. För många är det för tillfället tryggare att stanna kvar här än att åka hem.

Hälsningar,
Linda

Juridikstudenten Ida om sin avbrutna fältstudie i Hanoi, Vietnam

Hej, jag heter Ida Köhler och skriver masteruppsats i juridik, internationell rätt. Ämnet är internationell handel med fokus på EU:s handelsavtal med Vietnam som förväntas träda ikraft nu till sommaren. Min fältstudie gick ut på att intervjua massa företag i Vietnam och prata med akademiker om deras internationella och nationella handelslagstiftning.

I början av februari landade jag i ett oerhört varmt och fuktigt Hanoi. Redan på flygplatsen märktes oron för coronaviruset vilket var skrämmande då jag kom från ett Europa med ett då fåtal konstaterade fall. Familjen jag hyrde lägenhet av förklarade att alla skolor varit stängda i flera veckor vilket för mig var helt ofattbart då Vietnam och Hanoi knappt hade konstaterad smitta. 

Jag påbörjade min fältstudie som till en början gick enligt plan. Efter några veckor började viruset ta fart i Europa och då ändrades vardagen även i Hanoi. Plötsligt började folk ta avstånd från oss européer och smittan kopplades till Europa istället för Kina. Masktvång, temperaturkontroller och handsprit utanför samtliga butiker och restauranger infördes. Där jag brukade äta lunch var jag inte längre välkommen på grund av min nationalitet. Att jag varit i Vietnam långt innan smittan tog fart i Europa spelade ingen roll. 

För första gången i mitt liv upplevde jag en fientlighet på grund av min nationalitet, en obehaglig känsla som gav insikt i hur det måste kännas för alla som dagligen utsätts för rasism och påhopp runtom i världen, helt utan anledning. Jag och de jag umgicks med anpassade oss efter situationen och höll låg profil, började umgås där vi visste att européer var välkomna och bar mask överallt. 

Rädslan för själva viruset var otroligt stor i Vietnam, varenda person jag pratade med förklarade läget och att jag måste vara försiktig. Jag var aldrig orolig för själva viruset. Oron för att min rörelsefrihet skulle begränsas drastiskt eller för att hamna i militärkarantän med andra européer som inte längre var välkomna i landet var större. 

Fem av åtta veckor fick jag stanna i Hanoi innan UD avrådde från alla icke nödvändiga resor och jag behövde åka hem igen. En vecka efter jag lämnat stoppades alla internationella avgångar från Hanoi och staden sattes i karantän. Trots situationen var min tid i Hanoi den bästa och mest lärorika jag någonsin upplevt.

Hälsningar,
Ida

Julian om sitt uteblivna utbyte på Universidad de Buenos Aires inom kandidatprogrammet i mänskliga rättigheter

Hej, jag heter Julian Dannefjord. Jag skulle göra utbyte på samhällsvetenskapliga fakulteten på Universidad de Buenos Aires inom kandidatprogrammet i mänskliga rättigheter våren 2020. Vårterminen i Argentina är förlagd mars–juli och efter en månad i Buenos Aires åkte jag till skolan den 11 mars för att ha infomöte. När jag kom dit var skolan stängd och mötet var inställt på grund av coronaviruset. Det visade sig att WHO samma dag hade klassat corona som en pandemi.

Efter några dagar fick jag ett annat tillfälle att välja kurser, men dagen efter det sköts alla lektioner upp i en månad. Jag satt hemma i ungefär en vecka och följde nyhetsrapporteringen. Större evenemang, biografer, muséer och liknande stängdes ner efterhand och det började det pratas om att en karantän skulle införas. Ryktena stämde och karantänen infördes i hela landet några dagar senare. Jag räknade med att vara fast i Buenos Aires. Ambassaden sa att ett av skälen till karantänen var att Argentinas sjukvårdssystem var illa rustat för en epidemi.

Veckan innan hade stämningen i staden förändrats tydligt; munskydden var frekventa på gatorna och mataffärerna utplockade och med långa köer. Men den underliggande panikartade stämningen tycker jag lugnade sig efter att karantänen infördes.

Senare kom det info från ambassaden om att man fick lov att bryta karantänen för att ta sig till flygplatsen om man hade intyg och en biljett ut ur landet. Efter många om och men bestämde jag mig för att lämna landet, eftersom det kändes som att situationen riskerade att fortsätta ett tag – vilket visade sig stämma.

Jag och min flickvän lyckades få plats på ett specialinsatt ”humanitärt” flyg för spanjorer i Argentina. Från Madrid tog vi oss via Amsterdam och Stockholm hem till Göteborg. Resan tog runt 60 timmar från dörr till dörr. Det var många oklarheter i om flygen faktiskt skulle gå eller inte, eller om vi skulle bli fast på vägen. En vecka efter att vi kom hem visade det sig att alla flyg ut ur Argentina (med enstaka undantag för specialchartrade plan) ställdes in på obestämd tid och karantänen förlängdes. Vi hann precis ut innan landet stängde igen.

Under nästan ett års tid hade jag varit jätteexalterad över att få åka till en av mina absoluta favoritstäder i världen och läsa på ett universitet jag verkligen ville uppleva. Det gjorde ont i hjärtat att ta beslutet att åka hem. Jag fann åtminstone lite lugn i att situationen var så pass världsomfattande och att jag knappast var ensam i den. Men det var verkligen inte detta jag förväntade mig av det här året, så det kommer ändå ta ett tag att bearbeta. Jag hoppas jag får möjlighet att få göra utbyte i Buenos Aires på nytt längre fram.

Hälsningar,
Julian

David om att praktisera på OECD under coronapandemin i Paris

Hej mitt namn är David Grahn, jag är 24 år gammal och studerar nationalekonomi kombinerat med statistik. I början av februari anlände jag till Paris för att inleda en sex månader lång praktik på avdelningen för nationalräkenskaper under statistikdirektoratet på OECD.

Februari var en månad fylld av nya intryck, nya människor, språkförbistringar och trängsel både på tunnelbanor och marknader i sann Parisanda. Det var en månad där jag steg upp tidigt, gick på linje 9, blippade mitt passerkort för att sedan sätta mig vid en stationär dator och börja min arbetsdag. Samma passerkort användes för att köpa lunch i den gemensamma matsalen. I början var matsalen full med pladdrande människor och ofta var det faktiskt något skämtsamt som sades om coronaviruset, framförallt om någon ofrivilligt hostade till.

Några dagar innan man beslutade att alla på OECD skulle jobba hemifrån var det inte mycket skämtsamt som sades och köerna ringlade inte långa i matsalen. Någon vecka innan hade det bestämts att statistikdirektoratet skulle göra ett test då alla under en dag jobbade hemifrån, man kan väl säga att det blev annat än bara ett test under en dag.

Nu sitter jag inomhus minst 23 timmar om dygnet i en 15 kvadratmeter stor studio nära ett soligt men folktomt Champs-Élysées. Jag behöver visserligen inte gå upp lika tidigt och inte heller trängas på tunnelbanan men å andra sidan får jag endast gå ut en timme om dagen, givet att jag håller mig inom en kilometer från hemmet och givet att jag har med mig ett påskrivet papper som intygar att jag bryter mot karantänen av någon av sju giltiga anledningar tillsammans med en giltig id-handling.

Även om mars, och förmodligen flera månader framöver, inte blev som jag hade förväntat mig så tror jag inte det finns många intressantare arbetsplatser att befinna sig på som nationalekonomiskt intresserad. I en kris som denna är det många beslutsfattare som lutar sig mot OECD och deras kunskaper. Senast idag var jag på ett virtuellt möte för hela statistikdirektoratet och Gabriela Ramos, stabschef på OECD, berättade att hon precis hade avslutat ett samtal med den svenska stadsministern som hade tackat för och betonat vikten av OECDs arbete. Även om det stundtals är psykiskt påfrestande att sitta i karantän, är jag mycket glad att jag kan fortsätta min praktik här och det kommer, utan tvekan, vara ett halvår jag aldrig någonsin kommer glömma.

Hälsningar,
David