I sin avhandling "Exkludering, assimilering eller utrotning? Tattarfrågan i svensk politik 1880-1950" vill historikern Martin Ericsson undersöka svenska samhällets åtgärder i ”tattarfrågan” för att belysa hur främlingsfientlighet och utanförskap växer fram.

Forskningen har bland annat tagit honom tillbaka till hans barndomsstad Jönköping 1948.

— Det är skrämmande att läsa om kravallerna i min hemstad. En upphetsad folkmassa attackerade i princip alla som tillhörde resandefolket. Under fem sommardagar åkte beväpnade jönköpingsbor runt och misshandlade andra jönköpingsbor som ansågs vara tattare. De sökte upp dem i deras bostäder, slog och vandaliserade. I pressen lovade ”de vitas ledare”, en lastbilschaufför och en skrothandlare, att inte ge upp jakten på ”tattarna” förrän de gett sig av. Även polisen var mer på anfallarnas sida.

Resandefolkets historia under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet är kantad av diskriminering och våld. Barn i familjer som har ansetts vara tattare har tvångsomhändertagits.

– Det finns även en obruten tradition av att registrera resandefolket. Polisens romregister 2013 är bara det sista exemplet bland många.

Resandefolket var också överrepresenterade bland de människor som tvångssteriliserades. Ständigt bortkörda har de flyttat från kommun till kommun.

— Jag har sett hur långt vissa landsbygdskommuner var beredda att gå för att bli av med dem. Det finns exempel på hus som har jämnats med marken för de inte ska kunna flytta in. Och böter har delats ut till de som har haft sociala kontakter med de som kommungubbarna har ansett vara tattare.

Resandefolket har stämplats som ”arbetsovilliga” och lata trots att de bevisligen har ägnat sig åt en mängd olika yrken, från gårdfarihandlare, djurdoktorer, kopparslagare, musiker och hantverkare. I ett Sverige där majoriteten av medborgarna var bofasta jordbrukare sågs kringresande som ett hot.

Under början av 1900-talet försöker statliga myndigheter definiera ”tattarna” som en egen ras, bland annat med hjälp av skallmätningar. 1943 görs en rasbiologisk undersökning. Den blir ett fiasko och inga objektiva bevis hittas för att skilja ut gruppen som ras. Efter det är tattarfrågan inte längre ett politiskt projekt, det går inte driva politik mot en särskild grupp när man inte kan definiera vem som ingår i gruppen. Istället börjar zigenarfrågan drivas, eftersom den gruppen är mindre och mer lättdefinierad.

– Den diskriminering som förekom i tattarfrågan hänvisades inte alltid till ras, vilket förvånade mig. De mest långtgående förslagen, som till exempel att tvångsplacera ”tattarbarn” hos ”hederliga bönder”, byggde mer på uppfattningen att resandefolket var dåligt uppfostrade än att de var en sämre ras. Om barnen fick bo hos ”hederliga svenska bönder” trodde man att de skulle ”lära sig att uppföra sig”.

Martin Ericsson drar paralleller till EU-migranternas svåra situation idag. Han menar att den politiska linjen att få iväg människor som kan bli kostsamma för kommunen lever kvar. Till exempel runt Stockholm tvingas EU-migranterna idag att flytta från kommun till kommun.

— De hot och det våld som EU-immigranter utsätts för är mycket allvarligt. Men det är ett våld som inte är nytt, utan som har stora likheter med det våld som riktats mot kringresande grupper tidigare under 1900-talet.

Men för resandefolket i Sverige ser han också positiva tecken, då det finns representanter som med stolthet har börjat visa upp sin kultur, sin musik och sitt språk.

Martin Ericsson disputerade vid Historiska institutionen  den 13 mars 2015.