Somliga anser att Sveriges starka välfärdsstat kan vara orsaken till denna senaste trend. Men faktum är att faktorerna bakom varför cirka 3 500 svenskar skaffat mikrochip-implantat är mer komplexa än så. Fenomenet återspeglar Sveriges unika ”biohacking”-värld. Under ytan går Sveriges kärlek till allting digitalt mycket djupare än dessa mikrochips.
Begreppet ”biohackers” syftar på de amatörbiologer som utför experiment inom biomedicin utanför traditionella institutioner såsom universitet, läkemedelsföretag och andra vetenskapligt kontrollerade miljöer. Precis som datahackare hackar datorer så hackar biohackare något biologiskt.
Biohacking är också en kultur
Biohacking är också en kultur – en mångsidig sådan, med många undergrupper med olika typer av intressen, mål och ideologier. Inom denna mångfald finns dock två huvudgrupper: ”Wetware-hackers” och transhumanister.
Wetware-hackers är medborgarvetenskapliga amatörbiologer som bygger laboratorieutrustning av hushållsredskap. De bedriver en så kallad ”sparsam vetenskap” där de finner billiga lösningar som förbättrar levnadsstandarden för människor i utvecklingsländer. Men de gör också mer lekfulla experiment som att växter modifieras genetiskt till att bli självlysande eller alger som används för att producera nya ölsorter.
Den andra gruppen är transhumanisterna, som fokuserar på att förstärka och förbättra människokroppen utifrån syftet att i längden förbättra människosläktet i stort. Bara genom att förbättra oss själva – och genom att undvika biologiska begränsningar – kommer människan att kunna konkurrera med AI i framtiden.
Ofta speglar olika biohackinggrupper de samhällen och kulturer där de utvecklas. Exempelvis skiljer sig europeiska biohackers vanligtvis från sina nordamerikanska motsvarigheter. Nordamerikanska grupper sysslar med att utveckla alternativ till den etablerade sjukvårdspraxisen. Europeiska grupper är mer fokuserade på att hitta sätt att hjälpa människor i utvecklingsländer eller så engagerar de sig i konstnärliga bioprojekt.
Den svenska biohackingkulturen skiljer sig dock faktiskt från övriga Europa. Svenska biohackers är i allmänhet en del av transhumaniströrelsen. Och det är transhumanisterna – eller mer specifikt undergruppen ”grinders” – som har opererat in NFC chips någonstans mellan pekfingret och tummen i tusentals svenskar. Dessa mikrochips är av samma typ som använts i årtionden för att spåra djur och varor.
Varför just Sverige?
Varför är då dessa svenskarna så villiga att sätta in mikrochips i kroppen? En teori är att svenskarna är mer benägna att dela sina personuppgifter på grund av hur det svenska socialförsäkringssystemet är strukturerat.
Myten om den ”naiva svensken”, som oskyldigt litar på regeringen och svenska myndigheter, är en överdrift – vilket även har noterats av Utrikesdepartementet. Även om det kan vara en del av förklaringen så är det verkligen inte hela sanningen. Mer övertygande är det faktum att människor i Sverige har en stark tilltro till allt digitalt. Svenskar är generellt starkt övertygade om teknikens positiva potential.
Under de senaste två decennierna har den svenska regeringen investerat kraftigt i teknikinfrastruktur – och det märks. Den svenska ekonomin bygger nu i stor utsträckning på digital export, digitala tjänster och digitala tekniska innovationer. Sverige har också blivit ett av de mest framgångsrika länderna i världen när det gäller att skapa och exportera digitala produkter. Framgångsrika företag, som Skype och Spotify, grundades i Sverige.
Tron på digital teknik och förtroendet för dess potential har starkt påverkat den svenska kulturen. Och transhumaniströrelsen har byggt vidare på detta. Sverige spelade i själva verket en viktig roll i bildandet av den transhumanistiska ideologin. Den globala transhumanistiska stiftelsen Humanity+ grundades av svensken Nick Bostrom år 1998. Sedan dess har många svenskar blivit övertygade om att de borde försöka förstärka och förbättra sina biologiska kroppar.
Så, medan världen chockeras över antalet människor som väljer att ”mikrochippa” sig i Sverige, borde vi utnyttja denna möjlighet att närmare utforska Sveriges anmärkningsvärda förhållande till det digitala. Detta fenomen är trots allt ett uttryck för en underliggande tilltro till teknik som gör Sverige ganska unikt.