Nicolo Dell'Unto är forskare vid Lunds universitet och tillhör den växande skara av arkeologer som använder nya tekniker för att driva forskningen om människans fornhistoria framåt.
– Vi måste ständigt utforska och utveckla nya sätt att se på det förflutna. Det kan verka motsägelsefullt när vi studerar gamla föremål och platser, men om vi inte gör det kommer vi att förlora möjligheten att få till oss ny kunskap.
Olika tekniker
De tekniker han använder är: 3D GIS (tredimensionella geografiska informationssystem) som används för att skapa rumsanalyser av utgrävningsplatser, 3D-fotogrammetri, där man kombinerar ett stort antal foton för att genera högupplösta 3D modeller av monument, och LIDAR teknologi, som gör att forskare kan utforska landskap genom att digitalt ta bort vegetation och skog för att se vad som finns under jorden.
– Teknologin gör att vi kan upptäcka helt nya arkeologiskt intressanta platser utan att behöva gräva. Givetvis kan vi inte flytta på människor bara för att vi hittat intressanta objekt men vi kan få mer information om en plats och dess historia, säger han.
Skatter under jord
Nicolo Dell'Unto har använt de nya teknikerna för att undersöka bl a utgrävningen av den neolitiska staden Çatalhöyük i Turkiet, Pompeji i Italien, där ett utbrott av vulkanen Vesuvius täckte staden i lava och aska år 79, och Forum Romanum i Rom. Tillsammans med ett flertal andra kollegor vid institutionen för arkeologi och antikens historia och Humanistlaboratoriet vid Lunds universitet har han skapat 3D modeller av olika byggnader och objekt såsom ett helt huskvarter i Pompeji och en tredimensionell utgrävningssekvens av utgrävningsplatsen i Uppåkra utanför Lund. I Blekinge har han använt drönarteknologi för att dokumentera och studera järnåldersgravplatsen Hjortahammar i högupplöst format.
– Rumsanalys ger mer kunskap om platsen. Hur förändrades livet där? Vad innebär det att vissa föremål och strukturer är placerade nära varandra? Att vi kan bevara utgrävningsplatser digitalt, och i ett högupplöst och tredimensionellt format innebär att vi kan anlägga nya perspektiv och tillämpa nya tolkningar på den, säger han.
Nicolo Dell'Unto förklarar att tekniker som 3D GIS är ett stort framsteg i förhållande till äldre arkeologiska metoder som oftast förlitade sig på tvådimensionell dokumentation. Det beror på att tvådimensionell data inte ger en komplett bild av en plats och är begränsad i hur den kan visa olika arkeologiska objekts relation till varandra, speciellt när utgrävningen framskrider för fortsatt utgrävning. GIS gör också den insamlade informationen lättare att analysera och hantera vilket gör att stora grupper av arkeologer kan dela dokumentation med varandra. Tidigare kunde även mindre utgrävningsprojekt generera så stora mängder av information att den blev svår att bearbeta.
Fler ledtrådar
De nya visualiseringsteknikerna öppnar även upp för närmare samarbete med andra områden, som t ex osteologi, läran om människoben. Forskarna kan inhämta konkret information om gravar och hur de är belägna i förhållande till olika objekt på utgrävningsplatsen. På så sätt kan man få ledtrådar till hur människor begravde sina döda och vad de hade för begravningsritualer. Med äldre metoder hade det bara funnits tvådimensionella ritningar och några bilder att jobba med.
Andra fördelar handlar om att bidra till bevarandet. Med 3D GIS kan arkeologerna fastställa i vilken ordning väggar byggdes och ge råd om vilka byggnader man bör inrikta sig på för att förstärka grunden. Med kameror fästa på drönare kan forskarna dessutom få mycket högupplösta fotografier som ger mer detaljerad information om en plats än foton tagna från ett flygplan.
– Det här är bara början av vad vi kan göra med drönare, fotogrammetri och laserskanning. För tio år sedan var det vi gör i dag science fiction. Personligen ser jag en framtid där vi inte ens vet vilka forskningsfrågor som kommer att bli aktuella och det tycker jag är spännande!
