Arktis: Vi vet inte så mycket om miljöförändringarna vid Nordpolen som vi vill tro 

Bild från Arktis
Foto: Tyler Logan

Det första Internationella polaråret, som ägde rum 1882–1883, var en viktig händelse för vetenskapen. Det uppfanns av den österrikiske upptäcktsresanden Karl Weyprecht som, efter några år av olika forskningsresor, insåg att forskarna gick miste om den övergripande bilden genom att inte utbyta information med varandra. 

Vid 1875 års tyska naturvetar- och medicinarmöte i österrikiska Graz föreslog han att det skulle inrättas ett observationsnätverk av forskningsstationer för att kartlägga klimatet i Arktis. På så sätt inleddes forskningssamarbete i regionen. I dag är data om temperatur, lufttryck and vindhastighet som insamlades för 134 år sedan fortfarande fritt tillgänglig.

Två ytterligare internationella polarår har ägt rum sedan det första, senast 2007–2008, parallellt med ett stort antal ytterligare expeditioner och forskningsresor med målet att genom samarbete förstå olika sidor av Arktis biologi, ekologi, klimat och geologi. 

Enormt område

Men sådana samordnade insatser är undantag snarare än regel. De flesta forskningsplatser norr om polarcirkeln har kommit till genom olika historiska sammanträffanden (enkel tillgänglighet via båt eller väg, till exempel, eller stabila och öppna politiska förhållanden) som i många fall inte har med vetenskapliga hänsyn att göra. 

Eftersom Arktis har en yta på omkring 14,5 miljoner kvadratkilometer och det är mycket dyrt, tidskrävande och i många fall farligt att bedriva forskning på avlägsna platser är forskningsinsatserna synnerligen ojämna. 

Regionen värms upp snabbare än någon annan del av jorden vilket gjort isbjörnarna och de smältande glaciärerna till centrala symboler för klimatförändringarna. Men nu verkar det som om Arktis inte är så välundersökt som vi tror.  

Kalla fakta

Vi ville ta fram lite siffror för att undersöka den ståndpunkten och vad luckorna i geografisk kunskap kan innebära för en mer övergripande vetenskaplig förståelse. Det var utgångspunkten för det forskningsprojekt som vi genomförde med kollegor och publicerade i Nature Ecology & Evolutiontidigare i år. Vi undersökte 1 840 forskningsstudier av Arktis från 1951 och framåt.

Forskningsstudierna omfattade nio stora naturvetenskapliga forskningsdiscipliner och härrörde från 6 246 undersökningsplatser. Vi studerade även sammanlagt 58 215 hänvisningar till studierna. Hänvisningar till en specifik studie visar hur många gånger den omnämnts i andra studier och vilken vikt den tillmäts inom det aktuella vetenskapsområdet.

Bild från Arktis
Foto: Tyler Logan
Foto: Tyler Logan

Vi upptäckte att en tredjedel av alla hänvisningar till studier härrör från platser inom 50 km från två forskningsstationer: Toolik Lake i Alaska och Abisko i Sverige. Våra resultat visar att för två viktiga parametrar, temperatur och växttäthet, är det nuvarande mönstret av undersökningsplatser representativt för genomsnittet, men inte för de extrema förhållanden som är vanliga över hela regionen. 

Inriktningen på Skandinavien och Alaska innebär att resultaten från dessa platser utvidgas till att gälla även för andra platser. Antagandet att förhållandena vid dessa välundersökta platser gäller för hela Arktis får till resultat att mer avlägsna platser undersöks för lite. Det handlar om väldiga regioner som är jämförelsevis kallare men som även värms upp snabbare, som t ex Rysslands nordkust och de tusentals öar som utgör Kanadas arktiska skärgård. 

Nedvärderar inte forskningen

Det är ett omfattande vitt territorium. Det finns visserligen andra delar av Kanada och Ryssland som är någorlunda väl undersökta men det rör sig om studier som citerats betydligt mindre och vars innehåll därmed fått mycket mindre spridning. Det innebär att vår kunskap om klimatförändringarnas inverkan i Arktis i huvudsak bygger på platser med bra kommunikationer och stora resurser. 

Det är viktigt att notera att vi inte nedvärderar mängden av polarforskning som bedrivs i Skandinavien och Alaska. Forskningen vid dessa platser är värdefull, nu och i framtiden, och den har utökat vår förståelse av arktiska processer i dessa områden. Exempelvis har en våtmark i närheten av Abisko undersökts under tre årtionden och man har under den perioden upptäckt en ökning av metangasutsläppsom ett resultat av att permafrosten smälter. Ett annat exempel är upptäckten av forskare vid Toolik Lake i början av 1990-talet att spridningen av kol från mark till vatten är mycket större inom tundrans ekosystem än man tidigare trott.

Prioritera forskning på nya platser

När man söker vetenskapliga bevis är det vanliga tillvägagångssättet, oberoende av forskningsdisciplin, att hänvisa till forskning från välkända och etablerade platser. För att göra vår kunskap om Arktis mer rättvisande skulle vi kunna sprida våra forskningshänvisningar till att inbegripa mindre citerad forskning på platser som inte undersökts så ingående. Vi skulle också kunna prioritera forskning på platser som inte undersökts så noga och (försöka) övertyga forskningsfinansiärer om att forskning i sådana områden skulle fylla luckor i vår kunskap och leda till mer rättvisande information om Arktis. Vi hoppas att vårt arbete kan hjälpa andra forskare att argumentera för det. 

Hakim Abdi och Daniel Metcalfe

Artikeln har ursprungligen publicerats i The Conversation

Hakim Abdi och Daniel Metcalfe

Artikeln är skriven av forskarna Hakim Abdi, postdoc, och Daniel Metcalfe, lektor, båda på Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap.

 

The Conversation

Texten publicerades första gången av den brittiska nyhetsförmedlaren The Conversation som Lunds universitet samarbetar med. På The Conversation kan forskare vid ett medlemsuniversitet publicera sig populärvetenskapligt. Materialet består av analys, fördjupning och kommentarer kring aktuella ämnen och nyheter. Det är öppet och fritt att dela (Creative Commons). The Conversation drivs utan vinst av universitet och forskningsfinansiärer.
Samarbetet är ett sätt för universiteten att bidra med vetenskap och kunskap till samhället i dagens föränderliga medielandskap.

Läs Lunds universitets artiklar på The Conversation.

Intresserad av forskning och samhälle?
Prenumerera på Apropå!
I nyhetsbrevet Apropå varvas senaste nytt från Lunds universitet med kommentarer till aktuella samhällshändelser från några av våra 4800 forskare.