En ny forskningsstudie visar att det inte finns något politiskt intresse för de initiala stegen plastens livscykel; det vill säga vilka råvaror används och vilka investeringar måste göras i produktionsanläggningarna. Däremot finns det ett stort intresse för de senare delarna av plasten livscykel, när plasten blivit till avfall.
– De områden där vi kan se plastens negativa påverkan på vår ekonomi får uppmärksamhet, det vill säga när plast blir till skräp i haven eller smutsar ner vår natur, säger Jacob Hasselbalch, forskare vid statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet.
Den politiska uppmärksamheten har resulterat i att EU, enskilda länder och globala nätverk har infört en rad åtgärder för att öka återvinningen, förbättra avfallshanteringen och förhindra att plast hamnar i naturen. Exempelvis har EU gjort en stor satsning på en handlingsplan för cirkulär ekonomi där ambitionen är att sluta kretsloppet i produkters livscykel genom återanvändning, delning, reparation och återvinning. Handlingsplanen, som lanserades 2015, har nu genomförts eller är på god väg att genomföras.
– Elefanten i rummet är att plastproduktionen kommer att fördubblas inom de kommande 20 åren. Det betyder att vi är på väg att bli ett samhälle med mycket, mycket mer plast än vad vi har idag.
Avfallshanteringen, återvinningen och återanvändningen måste fortsätt på den inslagna vägen, men nu är det dags, menar forskarna, att flytta den politiska uppmärksamheten till det område där den gör mest nytta, till själva plastproduktionen.
– Om vi inte börjar tala om hur plasten faktiskt är producerad, och av vem, kommer återvunnen plast och alternativa material få svårt att bli konkurrenskraftiga. Alla våra åtgärder kommer att misslyckas så länge nyproducerad oljebaserad plast är billig att köpa, och billig att producera. Plast har många fördelar och kan användas till mycket, men vi måste sluta tänka på det som något vi använder en gång och sedan slänger. I slutändan måste vi omdefiniera vår relation till plast och börja använda det på ett smartare sätt, säger Jacob Hasselbalch.
– De petrokemiska företag som nu investerar i nya produktionsanläggningar för plast ser 30-40 år framåt i tiden. Det är ett mycket längre perspektiv än de politiska eller mediala cyklarna. Det gör det svårt att skifta uppmärksamheten mot problemet kring den ökande produktionen.
Studien visar också att politiskt intresse och vetenskaplig uppmärksamhet följer varandra. Den vetenskapliga litteraturen fokuserar även den på slutet av plastens livscykel.
– Forskning och politik interagerar med varandra. I litteraturen ser vi ett fokus på mikroplaster, avfall och havsföroreningar. Det speglar det man kan se i media, och vad man ser att politiker fokuserar på. Det blir en cirkel, där produktionen hamnat i skymundan.
– Det är här som samhällsvetenskap och statsvetenskap kan bidra. Ju mer kunskap vi har, desto mer kan vi påverka när det gäller att lyfta fram de samhälleliga och ekonomiska kostnaderna för plast, och undersöka mer hållbara alternativ, avslutar Jacob Hasselbalch.
Artikeln är skriven inom ramen för forskningsprogrammet STEPS, Sustainable Plastics and Transition Pathways (finansierat av MISTRA Stiftelsen för miljöstrategisk forskning), och REINVENT (Realising Innovation in Transitions for Decarbonisation), Horizon 2020 projekt.