Bortom klimatångesten finns sorg och hopp

Teckning med planet B
Doktorander som dagligen jobbar med klimatkrisen har kommit över den värsta klimatångesten, men är frusterade över folk som inte tar till sig fakta. Foto: Shutterstock

Hur mår man när man lägger en stor del av sin vakna tid på att ta till sig fakta om en planet i kris? När man varje dag fördjupar sig i frågor som rör global uppvärmning och förlust av biologisk mångfald?
Rätt OK trots allt, visar det sig när frågan är uppe under forskarskolan ClimBEco:s vintermöte där klimatpsykologen Frida Hylander gästföreläser. På doktorandnivå verkar man ha kommit förbi den värsta klimatångesten.

Ett tjugotal doktorander från forskarskolan ClimBEco har samlats till vintermöte. Temat är klimatförhandlingar, både sådana som pågår i den yttre världen och, kanske, inom en själv.

Dagen innan har Ludwig Bengtsson ­Sonesson, Sveriges ungdomsrepresentant vid COP25-mötet i Madrid, berättat om sina erfarenheter från förhandlingarna. Sammanfattningen är att de lämnade en bitter eftersmak hos dem som hoppats på konkreta resultat, även om forskning och vetenskap spelade en framträdande roll.

Idag är det klimatpsykologen Frida ­Hylanders tur att ta vid. Hon vill både fånga upp de känslor som kan väckas hos doktoranderna när de arbetar med miljö- och klimatfrågor och diskutera vilka beteenden som har störst betydelse om man vill göra skillnad.

 

många runt ett bord
Ludwig Bengtsson Sonesson, Sveriges ungdomsförhandlare under COP25-mötet i Madrid, (t v), och doktoranderna Mayra Rulli (t v), Theodor Kindeberg (t h) och Louise Gren (t h) provar på klimatförhandlingar under forskarskolan ClimBEco:s vintermöte. Foto: Sti
Ludwig Bengtsson Sonesson, Sveriges ungdomsförhandlare under COP25-mötet i Madrid, (t v), och doktoranderna Mayra Rulli (t v), Theodor Kindeberg (t h) och Louise Gren (t h) provar på klimatförhandlingar under forskarskolan ClimBEco:s vintermöte. Foto: Stina Johannesson

Någon regelrätt klimatångest är det ingen som vittnar om – och enligt Frida Hylander är det ett svårdefinierat begrepp – men däremot dyker ord som ”frustration”, ”sorg” och ”hopp” upp. Sorg över de stora förluster vi redan gjort när det kommer till biologisk mångfald; hopp när man plötsligt ser hur nya riktlinjer kan vända utvecklingen för en hotad art; frustration när människor inte tar till sig fakta och inte verkar bry sig.

Låter bli att agera

Det sista är kanske det som flest återkommer till. Hur det kan komma sig att så många fortsatt förnekar klimatförändringarna, eller låter bli att agera?

Frida Hylander, som är legitimerad psykolog och humanekolog, har fått många frågor om klimat, känslor och engagemang de senaste åren. Lärosäten, organisationer och företag ber henne komma och föreläsa om till exempel hållbara beteendeförändringar. En av de vanligaste frågorna hon får är ”Varför gör inte fler någonting när de vet hur illa det är?”. Men Frida Hylander menar att folk visst bryr sig och gör saker, men kanske inte det som ger störst effekt.

– Som människor tenderar vi att överskatta det vi gör gott, och undervärdera det vi gör negativt. Det lilla vi gör varje dag för miljön kan få oss att tro att vi gör mer än vi gör. Småsakerna har inte så stor betydelse som man tror, säger hon.

Individuella konsumtionsvalen

Hennes tes är att de individuella konsumtionsvalen – hur vi reser, äter eller sopsorterar – inte gör så stor skillnad och menar att vi bör avlastas som individer från att vakta varenda steg vi tar, exempelvis när vi ska välja middagsmat. Vi är så mycket mer än bara konsumenter, säger hon. Vad hon istället rekommenderar är kollektivt organiserat engagemang och agerande. Det är det som kan leda till bestående systemförändringar, menar hon.

– Agerande hör dessutom ihop med att hantera klimatångest. Genom att vi blir aktiva medborgare och engagerar oss i meningsfulla aktiviteter, tillsammans med andra, mår vi bättre, säger hon.

Resonemanget leder genast till diskussion. Någon menar att protester inte hjälper utan negligeras av makthavare. En annan undrar om man verkligen kan bortse från vad en enskild person kan åstadkomma och tar upp exempel ur historien. Och var går gränsen för en forskares engagemang innan trovärdigheten påverkas?

Efter en workshop är sessionen slut. Reaktionerna är lite blandade när det är dags för lunch.

– Jag känner ärligt talat inte klimatångest eller sorg så som folk gör utanför akademin. Jag har vetat om detta så länge och är förbi detta. Det är de andra som känner av det nu, säger Erica Jaakkola.

Mest frustrerade

Både hon och några av de andra doktoranderna är mest frustrerade och besvikna över att det fortfarande finns så många som inte vill ta till sig fakta.

Theodor Kindeberg har ganska nyligen påbörjat sina doktorandstudier och uppskattar dagens möjlighet till reflektion kring sådant som den egna oron.

– Jag mådde som värst av detta när jag började min kandidat i miljövetenskap. Då kom det som en chock. Med tiden har det nog lagt sig lite grand. Det är nog lite outtalat att alla vi bär på detta, vi som håller på med dessa frågor, säger han.

Resonemanget från dagens seminarium att de privata valen inte har så stor betydelse för att nå ­samhällsförändringar ­köper han inte – med samma argument skulle man kunna låta bli att gå och rösta, menar han. Han är också fundersam kring i vilken utsträckning en forskare kan agera aktivt i olika frågor.

– Jag tänker mycket på det här med dubbla roller. Man har sin yrkesroll, och sedan har man sin privata roll. De är inte alltid lätta att särskilja. Det vi får veta i utbildningen stärker ens privata åsikter, men det får inte vara tvärtom.

Fakta är fakta

Han menar att annars kan ens trovärdighet undermineras.

– Fakta är fakta. Sen kan olika personer se olika lösningar, säger han.

Anna Ekberg, koordinator för ClimBEco, betonar forskarskolans uppgift att stärka doktoranderna inför framtida yrkesroller. Som forskare eller beslutsfattare kommer flera av dem sannolikt att bidra till en mer hållbar utveckling genom att driva sina verksamheter framåt

– Själv kanaliserar jag min klimatoro genom att jobba långsiktigt med frågorna inom min egen organisation, Lunds universitet. Dagens workshop påminde mig om hur viktigt detta är, säger hon.

ClimBEco

Forskarskolan är interdisciplinär och finansieras av Naturvetenskapliga fakulteten och de strategiska forskningsområdena BECC och MERGE. Den har sin bas på Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC) vid Lunds universitet. ClimBEco står för “Climate, Biodiversity and Ecosystem services in a changing world”.

För närvarande är 31 doktorander från Lunds universitet och Göteborgs universitet knutna till forskarskolan.