Kapellklockorna ringde i den klara höstblåsten när representanter för Lunds universitet och Medicinska fakulteten samlades vid barngravplatsen. Sankt Johannes kammarkör lät körsången rama in talen och avskedet.
Medicinska fakultetens dekan Maria Björkqvist hälsade välkommen. Professor Bo Ahrén berättade om den utredning han lett som föregick universitetets beslut om gravsättning och gav en bakgrund till samlingen, som har fått namn efter anatomen Ivar Broman.
En annan tid
Ivar Broman, professor i anatomi vid Lunds universitet, var en betydelsefull forskare inom komparativ embryologi. Under 1920–50-talen byggdes en samling med mer än 1 100 foster och barn upp genom material från sjukhus i Sverige, främst i Skåne, förmedlat av ett nätverk av läkare och barnmorskor. Materialet användes för forskning om fosterutveckling. De kvarlevor som nu har gravsatts är det som återstod av samlingen: 234 foster och barn, förvarade i 185 glasburkar.
Forskningen har varit avslutad i flera decennier och kvarlevorna har inte längre något vetenskapligt användningsområde. Samtidigt är samlingen väl dokumenterad genom fotografier, konserveringsrapporter, vetenskapliga skrifter, brev och ett kartotek. Det gör det möjligt att bedriva framtida historisk forskning utan att de fysiska kvarlevorna behöver bevaras.
Efter utredningen beslutade universitetet att avveckla samlingen, begrava kvarlevorna och resa en minnessten. Ett avgörande skäl var att insamlandet, med dagens syn på etik, integritet och samtycke, bedöms som djupt problematiskt och kränkande för såväl mödrarna som fostren och barnen.
Sista vilan
– Farväl, små barn, inledde rektor Erik Renström sitt tal. Han beskrev hur forskningens etiska överväganden har förändrats och betonade att människors integritet, samtycke och värdighet i dag måste vägas varsamt mot den vetenskapliga nyttan. Forskningen får inte glömma människan i sin iver att nå ny kunskap.
Sjukhuspräst Olof Bråliden förrättade ceremonin enligt en äldre grifteordning, vald för att spegla den tid då fostren och barnen skulle ha begravts. Han reflekterade över människans värde och värdighet i närheten av döden. Därefter sänkte dekan Maria Björkqvist och rektor Erik Renström de två vita urnorna med barnens stoft i jorden. Olof Bråliden markerade den sista vilan med tre skopor jord.
Orden som avslutade rektor Erik Renströms tal sammanfattade också stundens allvar:
– Kära barn, ni hann aldrig leva era liv. Nu tar vi avsked. Farväl.
